MINA SKOLÅR!

Det jag skall försöka mig på är att på några pa|pper skriva ner större
delen av mitt liv. Jag är säker på att det mesta kommer med, men det blir
ändå bli så mycket som kommer att fattas.
För mig känns det som att min skolgång i Smö|gen är den bästa skolgången
man kan ha. Skulle inte vilja byta den för allt i världen.

INLEDNING:

Jag vet att vissa människor tycker att vi som bor i Smögen verkligen
skryter om det, och vill få det att låta så speciellt. Jag vet att det är
så, men man kan inte hjälpa det. Men det är sant.

Och då menar jag ”sommar Smögen” med alla turister, sol, värme och
båtutflykter, utan det tysta, historiska och viktiga Smögen. Det är då det
är som bäst, och det är ifrån den tiden på året som jag minns alla mina
bästa stunder ifrån.

0:an MINA SKOLÅR!

Jag minns när jag började förskolan på Smögens skola. Jag kände ingen mer
än mina bästa kompisar Kevin & Martin. Vi bodde på samma gata och hade
blivit riktigt bra kompisar. Fast vi gjorde typiskt killsaker hela tiden.
Vi klättrade i bergen, i träd och vi cyklade race. Men det var kul!
Men jag minns i från förskolan att de flesta barnen i från min blivande
klass tittade undligt på mig och undrade vem jag var. Dom hade ju inte sett
mig förut. Jag hade nämligen gått hos dag-mamma istället för på dagiset.
En annan sak var det att jag pratade annor|lunda, en annan dialekt.
Dalsländska. Så jag måste ju förstå att dom undrade vad jag var för en.

Men jag lärde känna alla och trivdes redan då jätte bra med själva klassen,
kompisarna och lärarna.
För någon som inte sett Smögens skola så är det svårt att förstå vad jag
menar. Den är från 1800-talet någon gång och är ganska liten. Det är den
bästa skolan helt enkelt och jag önskar att även mina barn får växa upp i
den skolan och få samma underbara barndom som jag fått.

1:an
I alla fall så började jag snart ettan och fick byta klassrum. När vi hade
gått i förskolan så fick man, om man hade riktig tur få gå in till ettorna
i tystarummet och räkna matte. Men nu var det jag som var etta. Nu var
jag.större! Vi i klassen lärde känna varandra bättre och det blev mer skol
arbete än lek i klassrummet nu. Jag fick även ett fadderbarn från
förskolan. Maria Kristiansson, som var min dagmammas barn, så vi kände
varandra mycket bra.

Jag kommer inte ihåg så mycket händelser ifrån ettan, men jag kommer ihåg
små detaljer endast. Som de olika tavlorna med månaderna på, eller bilderna
med alla bokstäver över tavlan. Och själva doften i klassrummet. Den är så.
obeskrivlig. Det luktar precis samma nu, som det gjorde när jag var liten
och gick där. Bara doften gör så att man förflyttas bak till den tiden.

2:an
I tvåan så fick byta sida på skolan. Vi fick ett nytt klassrum igen. Men,
det nya klassrummet låg tyvärr precis brevid M2. Mellanstadie två. Och dom
var stora!! När man gick förbi dem så var man lite rädd, eller nej, det var
man inte heller, men man hade respekt och man såg upp till dem.

Tvåan var rolig. Man fick mer läxa, vilket var det bästa som fanns (?!!)
och man var självklart yttligare ett år äldre. Vi tjejer började dela in
oss i små grupper, som skulle leda till hundratals typiska tjejbråk. Jag
var med Sara Karlsson och Erika Berggren. Men det är ju uppenbart att man
bytte så fort det fanns tid för det. typiskt tjejer.

3:an
I trean så ökade intresset för killar enormt. Från att de var kompisar till
jobbiga parasiter till roliga killar.? Det började bildas par i klassen,
genom metoden:
– Får jag chans på dig?
Och även om man inte gillade killen så sade man:
– Ja, kan du väl.
Sen var man ihop. Jag och min första kille (man skäms ju nästan nu) Linus
frågade chans genom att lägga en lapp i min box. Vi blev ihop, och efter
det så började det att krylla av olika par, och rätt som det var så
upptäckte man att någon var ihop med två stycken!! Då blev man vaksam och
hade riktig koll på sin ”respektive”. (Skrattar nästan åt mig själv nu
alltså!!)

Men det mellan mig och Linus tog slut när jag inte ville gå och ställa mig
i kön när vi spelade ”King Out”. Jag var förvånad kommer jag ihåg, men det
var inget att vara ledsen för, det fanns ju fler!

Det var i stort sätt det som hela tre:an gick ut på. Men innan sommarlovet
så skulle vi välja vilket mellan|stadie vi skulle välja. (Eftersom att det
i en årskurs kunde vara 12 stycken, så slog man ihop två 4-5-6:or. M1 och
M2.)
M1 hade ryktet.nej, det var mer fakta faktiskt, att vara den otroligt
diciplinerade och duktiga klassen.
M2 var mer den tuffa och lite mer slappa klassen. Här gick också dom roliga
människorna. Vilken tror du att jag ville gå i? M2 såklart. Men mamma fick
in mig i M1. Jag grät och vägrade. Men M1 blev det.

Steget från att gå i trean och flyttas till M1:s fyra var enormt. Det var
väldigt likt sjuan om jag tänker efter riktigt. Kartor, landskap, ständer,
länder och alla möjliga konstiga saker som jag inte hade en aning om. Och
den ”fantastiskt, underbara” (ironi kallas det jag gjorde nu) läraren Berit
Sjögren, gjorde ju knappast något för att underlätta för oss. Vi gjorde
alla landskap och skulle kunna deras städer, älvar, sjöar, berg, dalar och
viktiga industri grejer och historik om landskapet, och gud vet vad. Den
läraren. förlåt. Berit fick mig att känna mig så liten och obetydlig. Jag
blev jätte rädd för henne och jag tycker synd om de sta|ckars små barn som
får ha henne idag, och jobba i det ”vanliga” tempot. Det var hemskt.

4:an
I fyran började jag må dåligt över att jag var så dålig på saker. Jag
vågade inte fråga Berit något, eftersom att allt jag ville var att hon
skulle vara glad och tycka att jag var duktig. Hon tryckte faktiskt ner
mig. Men jag har faktiskt henne och hennes ”vanliga” tempo att tacka min
engelska för. Tack.

Sen blev det ju mer tjej fight. Jag var väldigt pop|ulär och var den som
”ledde” allt. Och tro mig, det var det inte jag som såg till. Jag krävde
inte att alla skulle tycka om mig och göra som mig, det bara var så. Och
det fick jag skit för. Jag skulle gå ner från min pedestal och se till att
de andra fick plats också. Jag mår illa bara av att skriva om det.

5:an
Femman fortsatte likadant. Samma lärare och samma tjaffs. I slutet av
femman fick vi reda på att vi skulle få gå sista året i Smögen tillsammans.
Skolan skulle byggas ut, och klasserna skulle ändras. det skulle bli en 5-
6:a. Vi var jätte glada att vi skulle få sista året ihop vi 87:or från M1
och M2. Vi skulle få en ny lärare också. Lena Ronnevik, som är en utav de
bästa lärarna jag haft.

I början av sexan så var vi och gick runt Smögens ön. Och när vi var ut mot
havet så stannade vi allihopa och sa att detta året ska bli det roligaste
året i skolan någonsin. Och nu i efterhand så kan jag säga att det var det
också.

Men iallafall, vi fick ju en ny lärare som var så långt bort från Berit man
kan komma, vilket var tur för mig. Jag blev lite av hennes favorit, och på
något sätt så behövde jag nästan det, efter hur jag minskat som människa
när jag var hos Berit. Lena och jag blev bra vänner, och jag känner
fortfarande stor värme till henne när vi ses.

6:an
Sexan är också det året jag lärt mig väldigt mycket, eftersom att jag
aldrig vågade ifrågasätta Berit eller så. Med Lena var det en helt annan
sak. Hon lärde mig mycket.

Tiden gick medan vi skrattade, pratade, var i skolan och hade det roligaste
året någonsin och snart började det lida emot sitt slut.

Vi hade s.k ”Sex-träffar” (nu skäms jag igen.) där vi ifrån sexan var hemma
hos någon och hade jätte kul. Såg på film, pratade och fjantade oss. Jag
längtar faktiskt tillbaka nu när jag är tvungen att tänka på det så
genomgående.

Vi hade fortfarande indelade tjejgrupper, konstigt egentligen eftersom att
vi var åtta tjejer och alla hade ju någon gång varit bästis med någon av
dem. Ta mig och Lollo som exempel. Vi har varit till och från när det
gäller det här med kompisar. Det kanske är för att vi är lika målmedvetna
och starka i oss själva. Men i slutet på Smögens tiden så var det inte så
bra mellan oss.

Nu skulle det ju bestämmas vart vi skulle gå efter sexan. Min ena bästis
Maria Sjögren valde en internationell skola i Göteborg och Erika Berggren
som var min andra bästis valde Sjöskolan. Då ville jag gå med Sara Karlsson
och de fyra killarna i klassen. Men gissa vem som kommer då? ERIK
WESTERLUND!

Han kom och informerade om musikklasserna på Norrvikskolan som dom skulle
starta. Alla verkade jätte entusiastiska till det. Jag berättade lite om
det för mamma och hon blev hel såld:
– Klart att du skall göra intagningsprovet och gå i musikklass.
Jag vägrade! Ingen annan skulle ju det och jag ville verkligen gå med Sara
och killarna i från Smögen.

Så kom den nedrans (så får man väl skriva iallafall?) dagen då jag skulle
göra intagningsprovet. Och till min förvåning så var Maria ifrån min klass
i Smögen där, och Sara som inte hade spelat piano på över ett halv år.
undra hur det skulle gå för henne? Sen var Lollo av alla människor där
också. Tänk om vi skulle komma i samma klass. Vi hatade ju i stort sett
varandra. Nej, här skall jag ALDRIG gå.

På intagningsprovet så ville jag ju visa att jag ju visa för dom tre
töntarna bakom bänkarna att jag absolut INTE ville komma in. Jag spelade,
klappade lite händer, sjöng ”Blinka lilla stjärna där” och sjöng någon
töntig tåg låt som den unga killen med gitarren spelade. – Gud, var töntiga
dom är!! tänkte jag.
Sen gjordes det ett annat prov då det satt ca 15 stycken sökande i ett rum
och lyssnade på en (tönt) låt, för att höra vilka instrument som kom in.
Och alla var verkligen riktiga mesar. Jag ska INTE gå här!!

Efteråt när vi åkte hem från intagningsprovet så visste jag faktiskt redan
att jag skulle komma in. Jag visste också att Johanna, Britt och Ljosja
från Suzokaja skulle söka också, och Louise Bergdal från tyska gruppen i
Capellagårdsskolan. Men ändå, jag ska inte gå där.

Dagarna i Smögens skola, började ta slut och vi var i Gränna och på
Visingsö på klassresan. Vi hade så kul. Köpte ca 14 polkagrisar per person,
och cyklade runt Visingsö. När vi stannade till vid den västra sidan (tror
jag) av ön så sa vi till varandra att detta hade varit det bästa året
någonsin, och att vi var tvungna att hålla kontakten och att vi skulle vara
varandras vänner förevigt.

Så en dag kom brevet med JA eller NEJ på. Skulle jag börja i den här
töntiga musikklassen? – #/?*!!!!Nej!!!!F%n!
Jag grät i evigheter! Jag var dömt till att dö!?

Jag sa ”hej då” till Smögen och ”hej” till Norrvik. Fiol tjejerna hade
också kommit in. Louise också. Jag fick vara med dem. Resten av klassen
gick ju inte ens att prata med.

7:an
Så fortsatte sjuan. Jag pratade inte med de andra i klassen i onödan. Elin
Wangel var tuff nu. Jag hade en blandning av bimbo och punk stil. (Vilket
var raka motsattsen emot vad jag varit i Smögen, tyckte mamma.) Jag lärde
känna snygga, äldre killar och fick mig en egen. (Idiot.)

8:an
I åttan hade jag förändrats. Jag var inte längre den tykna och otrevliga
tjejen längre, utan ”töntarna” i klassen hade fått ner mig på jorden. (Tack
till er!) I åttan fick vi betygen och jag var jätte nervös innan jag fick
dem. Men dom var väl dugliga.

Åttan var inte så rolig faktiskt. I sådana fall var sjuan roligare.

9:an
Och nu går jag i ”töntklassen” 9j! (9a.) Jag har tyckt om Norrvik tiden
också, men den är så annorlunda ijämfört med Smögen. Det går inte att
jämföra över huvud taget. Det bästa som Norrvikskolan gett mig var Polen
resan. Det är faktiskt något jag är Norrvikskolan evigt tacksam. Jag lärde
mig så mycket, fick se så mycket och blev känslomässigt. . våldtagen. Det
var obeskrivligt hemskt i vissa lägen. Man visste ju inget när man kom dit
egentligen. Jag fick veta saker som jag absolut inte hade en aning om. Att
människan kunde komma på tanken!!? Den resan har gett mig ett mål för
livet, och det är att jobba med fred och rättvisa i någon form.

Sen så har Norrvikskolan gett mig ett större föreberedande perspektiv. Att
gå från liten (mellanstadie)skola till en stor (gymnasie)skola är ju inte
smart. Norrvikskolan är ett mellanstopp som förbereder en inför de stora
skolorna och universiteten.

Sen har jag och tacka den underbara klassen som jag hamnade i. Dom har lärt
mig mycket inom social kompetens. De är alla sååå olika, men jag har lärt
mig att vara med varenda en. Jag är glad att mamma tvingade mig till den
töntiga klassen ändå.

Det var min lilla krönika om mina skolår, och eftersom att man glömmer
mycket och inte får plats med allt så känner jag mig ändå väldigt nöjd.

Tack för mig!
Elin Wangel
9a.