Att byta skola
Det kändes som en stor klump i halsen varje gång jag tänkte på att vi
skulle flytta. Det hade varit en helt vanlig fredag för tre veckor sedan
när pappa berättade att vi skulle flytta. Vi satt som vanligt vid matbordet
hela familjen, jag, mamma och pappa. Mamma hade gjort en härligt doftande
gryta med kyckling i som vi åt. Jag berättade om den stora kojan som jag
och min bästis Petra hade gjort under rasten. Kojan var gjord av stora
grenar som vi hade lutat mot ett träd. Den såg mäst ut som en rishög men
ändå var vi väldigt stolta över den. Då sa pappa att han äntligen hade
hittat ett nytt jobb. Jag blev glad för han hade varit arbetslös i ett
halvår nu.
– Vadå för något jobb, Sa jag nyfiket
– Det handlar om att rita vägar sa pappa.
Jag blev lite fundersam och undrade var det var Jag viste inte att det
fanns något ställe här i vår lilla by där man gjorde det.
Så jag frågade:
– Var ligger det?
– I Luleå, så vi får ta och flytta, sa pappa.
Den tanken hade aldrig slagit mig förut att flytta! Jag hade levt här ända
sen jag föddes. Jag hade gåt på dagis, förskola, lågstadiet och nu
mellanstadiet som jag hade börjat i. Jag gick i femte klass och trivdes
bra. Jag hade en bästis, Petra och vi delade allt. Hur kunde jag bara lämna
allt bakom mig.
Jag blev arg att de ville flytta. Tänkte dom inte på hur jag kände mig, jag
ville inte flytta. Jag sprang in på mitt rum med ögongen röda och våta. Jag
smällde igen dörren och lade mig på sängen Hur skulle jag få det? Jag hade
aldrig varit bra på att skaffa kompisar. Hela lågstadiet hade jag varit
ensam och nu entligen hade jag hittat en bästis, och så skall jag flytta
och lämmna henne. Jag skulle bli ensam igen.
Fast jag viste att jobbet var viktigt för pappa och att vi måste flytta.
Jag viste att jag inte kunde sätta mig imot mamma och pappa.
Nu sitter jag här utanför våran finna, gamla villa som vi målade blått med
vita knutar förra året. Alla lådor är packade och står klara.
Petra hade blivit ledsen när jag sa att jag skulle flytta. Men hon hade
ändå stöttat mig och sa att jag nog skulle få nya vänner där. Hon hade
tillochmed följt med mig och tittat på det nya huset.
Huset var lite mindre än villan vi bode i nu. Färgen kanske inte var den
bästa, knall gul. Jag fattade inte att någon ville ha en sådan färg.
– Det första ni får göra när vi flyttar in är att måla om sa Petra.
Men inne i huset var det fint.
Ett tutande hördes, och den stora vita lastbilen med feta gula bokstäver
där det stod flyttbil, svängde upp på uppfarten.
Mamma och pappa kom ut ur huset och vi alla tre började lasta in
kartongerna i lastbilen, medan flyttgubbarna tog de större sakerna
Det kändes som om allt kring mig försvan, hela min värd försvan. Jag fick
ett sår i hjärtat.
Jag satte mig i våran röda volvo för att komma bort.
Då hörde jag en lätt knakning på rutan. Det var Petra. Jag öppnade
bildörren. Petra sa:
– Så du åker nu?
– Mmmm, sa jag lite lågt.
– Jag tänkte att du skulle få något så att du mindes mig, sa Petra.
Hon sträckte fram en liten tunn bok. Jag kollade i den. Det stod något med
små ner plitade bokstäver i boken.
– Det står om saker vi har gjort tillsammans så du inte skall glömma det,
sa Petra.
Jag kände mig varm inombords när jag höll i boken. Jag kände hur tårarna
prässades fram så jag sa kvävt
– Tack.
– Är du klar, sa pappa till mig, när han satte sig bakom ratten.
– Mmm, sa jag.
Mamma satte sig också i bilen.
– Hejdå, sa jag till Petra
– Glöm inte att Ringa sen när du kommer fram.
Nästa dag när jag kom in i det stora klassrummet kände jag mig liten och
borta. Det kändes som om knäna vek sig under mig. Alla bara glode på mig.
– Det här är vår nya elev, sa en medelålders kvinna med ett stort lende.
Alla fick presentera sig. Men jag lyssnade inte så noga. Jag bara såg på
alla nya ansikten.
Dagen gick fort och ingen ingen hade pratat med mig. Jag hade suttit ensam
i min benk och tänkt hur det skulle varit om jag inte flyttat. Jag viste
att jag aldrig skulle få några vänner här.
Jag gick med tunga steg hem mot det nya fula huset. Då hörde jag små snabba
steg bakom mig.
Jag vände mig om och där kom en tjej med brunt krulligt hår, som fladdrade
när hon sprang.
Hennes ögon glöde och hon sa glatt:
– Är det du som har flyttat in i det gula huset.
Inan jag hann säja något sa hon:
– Jag tycker det är kul med en ny i klassen. Vi kan gå tillsammans till
skolan i morgon för vi bor grannar.
Då kände jag att den stora stenen som hade liggat på mig i veckor försvann.
Jag viste att såret i hjärtat aldrig riktigt kunde bli läkt men det kunde
minska och inte göra lika ont.