Att byta skola/Att byta klass

– Neej, jag vill inte!!
Hon kastade brevet på bordet. Beskedet hade slängt in en stor svart sten
imagen på henne. Stenen var fylld av sorg, hat och ilska. Efter en lång
stund av skrik och svor|domar satte hon sig ner i ett hörn och lät tårarna
strömma. Huvudet vimmlade av tankar. Mamma skulle bli överlycklig, men hur
skulle klassen reagera och vad skulle Elin säga?

– Va?!
– Kom du in, sa Elin med sorgsen röst.
– Linda, jag vill ju inte gå i en klass utan dig.
– Nej, jag vill inte heller vara utan dig, sa Linda.
– Jag vet inte hur jag ska göra, det är så svårt!
Elin blev bara mer och mer upphetsad och med gråten i halsen ställde hon
sig upp och skrek:
– Du kan inte lämna mig såhär!
Linda visste inte vad hon skulle ta sig till, hon kände hela tiden gråten
som ett spjut i halsen och kunde inte hålla kvar den där.

De höll om varandra. Hårt, så hårt de kunde utan att skada varandra. Linda
och Elin, de som hade varit bästa vänner ända sen de kunde gå. De skulle nu
gå skilda vägar. Ingenting skulle bli som förut. De skulle visserligen gå i
samma skola, men vad spelade det för roll när de aldrig mer fick sitta i
bänkarna brevid varann. Sitta och viska om lärarens kläder, skriva brev
till varandra på lektionen och allt det där. De skulle säkert hitta nya
vänner i sina nya klasser och de kände på sig att ingen|ting skulle bli som
förut. De behövde inte säga någonting till varandra, de visste vad den
andra tänkte och kände bara genom att titta på varandra. Det hade de alltid
gjort.

Nästa dag var allt som vanligt igen, nästan. Den första timmen berättade
läraren att alla skulle åka till den nya skolan och träffa sin nya klass.
Det högg till i Lindas mage. En efter en rabblade hon upp:
– Elin Björk: 7C.
Nu kom det snart, Linda ville bara sjunka igenom jorden.
– Linda Svensson 7A MUSIKKLASS!
Det kändes som om läraren skrikit ut det så att hela skolan skulle höra.
– Va?! Ska hon gå i musikklass, fan va töntigt, hörde hon bakom sig. Det
blev sådan upp|ståndelse och så pratigt att läraren var tvungen att ryta
till:
– Nu får ni vara tysta!

Då kom dagen, den dagen då hon skulle bli en av dem, töntarna! Där satt de,
de blivande eleverna i 7A. I ett klassrum med spygula väggar och slitna
bok|hyllor. Var det här hennes framtid? Efter en lång tids lekande och
present|erande var det äntligen slut på ”hälsa-på-dagen”

Hon klev på bussen hem, satte sig till rätta, tog på sig freestyle-
hörlurarna och blundade. Hur kunde hon komma in i musikklassen? Hon hade ju
försökt att skriva så dåliga svar på provfrågorna som möjligt. Hon kunde
minnas intag|ningsdagen som den var igår. Hennes mamma hade tjatat på henne
hela morgonen så att hon inte skulle försent till provet. Efter
teori|provet hade de suttit tillsammans på en bänk och väntat på att de
skulle vara hennes tur att göra nästa delprov. Och, plötsligt öppnades
dörren och de sade hennes namn:
– Linda Svensson är välkommen in! Hon gick in i rummet med sin tvär|flöjt i
handen. Vid ett bord satt två andra lärare och log så brett att det såg ut
som de hade stelnat.
Hon fick börja med att klappa några rytmer och sedan följde några
sång|övningar. Det hade kännts barnsligt att sitta och sjunga med vilt
främm|ande människor, men det var ändå kul, lite.

Phschsst, bussen stannade och hon vaknade till ifrån det halvsovande
till|ståndet. Hon gick av bussen, avslapp|nad och lugn. Nu såg hon något
som hon inte hade sett tidigare i vår, tussi|lagon hade börjat sticka upp
sina små knoppar ur marken. Några hade redan slagit ut. Solen var så varm
att det kändes som att det var sommar. Fåglarna kvittrade och vattnet från
bäcken porlade. Plötsligt hörde hon en välbekant röst ropa hennes namn. Hon
vände sig om och såg att Elin kom springande emot henne. De omfamnade
varandra länge, länge under de gröna träd|kronorna som höjde sig brevid
vägen. Nu insåg de att även om de inte höll i varandra hela tiden så skulle
de alltid finnas hos varandra ändå För alltid!