2. Att byta skola/Att byta klass
Berättelse
– OK, nu gäller det, tänkte jag beslutsamt innan jag gick in genom de
dystra skol|portarna.
En ny chans att passa in.
Det var vad jag hade fått, efter åratal av utfrysning och mobbing skulle
jag få en ny chans.
– Tänk om det blir samma sak här, tänk om det är mig det är fel på!
– Nej, svarade jag mig själv. Det här kommer gå bra, äntligen kommer jag få
känna att jag passar in.
Plötsligt såg jag rektorns ansikte framför mig som i en dröm.
Han såg lite besvärad ut.
– Jo, Klara, började han. Skolstyrelsen och jag har beslutat att eftersom
det råder lite… hrm… speciella förhållanden här, så är det nog bäst om
du förflyttas till en annan skola.
Medan han pratade märkte jag att han tittade ner i bordet och försökte
hålla ögonen ifrån mitt sargade ansikte.
– Han har väl dåligt samvete, tänkte jag och rörde lite vid mitt uppsvullna
öga.
Jag förstod aldrig vad jag hade gjort dem och ännu mindre förstod jag
varför lärarna och de andra eleverna blundade för vad de gjorde mig.
Tills de helt enkelt inte kunde blunda mer.
Efter så många år av förtryck, bestämde jag mig för att helt enkelt inte ta
emot mer. Om jag sade emot kanske det skulle upphöra tänkte jag. men så fel
man kan ha. Istället för att bli bättre hade de blivit rasande för min
”uppkäftighet” och det fanns ingen gräns för deras ilska.
Ett uppsvullet öga, blåmärken och sårskorpor över hela kroppen och ett
brutet ben i armen hade det svaret kostat mig. Nu log jag plötsligt när
jag gick i korridoren.
– Det var det värt, tänkte jag lyckligt.
Varje steg jag tog i korridoren var ett steg mot ett nytt liv, en
lyckligare tillvaro. Jag kände på ansiktet, såren var nästan helt läkta
nu. Jag var bara lite röd på ena kinden och hade en liten sårskorpa över
ena ögonbrynet.
Till slut var jag framme vid det klass|rum som jag skulle till och jag
öppnade dörren och gick in. Varenda ansikte blev vänt mot mig och jag log
lite tveksamt. – Du måste vara klara, sa läraren.
Jag nickade.
– Det här är klara, hon ska gå här med oss, sa han vänd mot klassen.
– Det finns en ledig bänk längst ner som du kan ta.
Jag gick genom raderna och kände blickarna efter mig. Modet sjönk som en
sten i bröstet.
Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att allt skulle bli annorlunda
här? frågade jag mig själv. Allt kommer bli precis som det alltid varit.
Det kändes som skoldagen var en evighet lång, men till slut tog den slut
och jag gick raka vägen hem. När jag kom hem gick jag genast upp på mitt
rum, slängde mig på sängen och grät.
– Vad är det för fel på mig?! skrek jag med ögonen fulla av tårar.
Det här var ju min chans till en ny tillvaro, jag måste klara det här!

Nästa dag började likadant som den förra, men plötsligt så hände det.
På rasten innan matten kom en flicka fram till mig.
– Klara, va?
– Ja, sa jag.
– Välkommen till vår klass, klara! sa hon och log. Jag heter Cecilia,
förresten. Hon såg på klockan.
– Jag tänkte gå bort till matten nu, vill du följa med?
– Gärna, sa jag med en stor klump i halsen.
Jag fick nästan lyckotårar där jag gick brevid Cecilia.
Och äntligen, efter flera års väntat kändes det som jag passade in
någonstans.