Mina skolår!
har skrivit en underrubrik, ”Nationellt prov i svenska”

Minnena från mina första skolår är inte så många och klara som jag hade
velat. Jag har även glömt hur det känndes att börja skolan för första
gången.
Men en speciell sak minns jag, jag minns när vi skulle lära oss skriva
bokstäver. Jag satt i min bänk och skrev flitigt alla stora respektive små
bokstäver, från A-Ö. Men när jag var på bokstaven s, så fick jag för mig
att s:en såg exakt lika dana ut som femmor. Jag började glatt skriva ena
femman efter den andra. När jag sedan visade upp mitt arbete för min
fröken, visade det sig till Min besvikelse att jag gjort helt fel. Och
petig som jag är, så satte jag genast igång Med att skriva om alla s:en.
Fast jag inte behövde. Detta hände i ettan och det är nog det ända klara
minnet från den tiden.
Men från och med trean och framåt är minnena betydligt fler och tydligare.
Jag minns att i trean så skulle jag ha ett av mina första prov på Sveriges
olika län, älvar, städer os.v. Sammanlagt var det hela 76 frågor. Jag minns
hur nervös jag var inför det provet, och hur jag startade plugga inför
provet flera veckor innan vi skulle ha det. Men det hårda arbetet lönade
sig. Jag fick alla rätt på provet och stoltare över mig själv hade jag inte
varit tidigare. Alla mina minnen från låg stadiet har alltid varit glada.
De har oftast handlat om något som jag gjort bra. Vissa är från vad man
gjort för framträdanden på ”roliga timmen”, så som både pjäser och ”sikta
mot stjärnorna”.
När man kom upp i mellan|stadiet började ansvaret komma in i skolarbetet
och då ändrades allt. Man fick större och mer läxor som man skulle göra,
när man hellre ville vara ute och leka. Ibland valde man kompisarna framför
läxorna och då fick man ta konsekvenserna. Antingen gick man upp tidigare
för att träna på tex glosor som man glömt och skulle ha läxförhör på samma
dag. Eller så chansade man på att läraren skulle tro på en påhittad ursäkt.
Men i och med allt detta började jag för första gången känna ångest. Ångest
för att jag kastat bort tid på oviktiga saker, när jag egentligen skulle
plugga. Och så har det varit sen dess. Jag har själv upptäckt att jag har
lätt för att komma ihåg och att lära mig saker. Detta har jag utnyttjat
väldigt mycket. Eftersom jag har dessa förmågor har jag blivit lat, och jag
pluggar sellan så mycket som jag kanske skulle behöva. Jag har faktiskt
börjat plugga mer och mer, i och med att jag fick betyg. Men latheten finns
fortfarande kvar i bakhuvudet och gnager, så ibland litar jag på att jag
ska komma ihåg och pluggar bara lite eller ingenting. Oftast har jag kunnat
lita på mitt minne, men någon enstaka gång har jag fått totala minnes
luckor. Det är i sånna tillfällen som min ångest sätter sig in.
När jag skulle börja sexan bytte alla i samma årskurs och skola som jag
till en annan skola. Det var då jag började i högstadiet. Till en början
var allting nytt och lite obehagligt, för jag har aldrig gillat
förändringar speciellt mycket. Men efter ett tag gick allt på rutin.
I sjuan blev jag med ens tryggare i skolan. Man hade gått ett år med alla
kompisar och lärare. Under den årskursen hade man inga bekymmer i världen.
Man gick till skolan gjorde något läxförhör, slutade för dagen och så höll
det på. Då var skolan en plats man ville gå till på morgonen. Ingenting var
speciellt svårt och jag förstod inte varför min två år äldre syster var så
trött på skolan. Men när jag började i åttan förstod jag hennes åsikter.
Åttan var en jobbig tid, man hade ett prov hit och ett prov dit var och
varannan vecka. Men trots det blev vi störst på vår sida av skolan, och det
var en härlig känsla. Man trodde att alla nya sexor såg upp till en bara
för att man var större, men så var det nog inte.
Även fast åttan innehöll många fler prov och mycket mer ansvar, var den
inte så pjåkig. Jag trodde absolut på att efter som åttan var så pass
jobbig som den var, att nian skulle vara ennu värre.
Men oj så fel man kan ha. Jag tycker att nian har varit ganska lätt. Jag
minns inte att jag haft något prov i vissa ämnen över huvud taget. Men det
beror nog på att jag haft så mycket annat att tänka på. Jag menar förstås
gymnasie valet. Aldrig tidigare har jag uppleft ett sådant ältande om samma
sak under en sådan lång tid. Dock har det ju varit lärorikt med all den
information som man fått.
Så nu när nian lider mot sitt slut tänker jag tillbaka på allting som jag
har upplevt under mina skolår. Det känns tråkigt att lämna de flesta man
gått tillsammans med i snart fyra år. Både kompisar som lärare. Jag kan
redan nu förestella mig hur det ska bli på skolavslutningen. De flesta
kommer förmodligen gråta, men i största almännhet tror jag att nästan alla
kommer sakna att gå i Ängbyskolan.

Slut. av 689219