Att byta skola/Att byta klass
Frosten låg som ett tunt lager kristaller över staden. I varje fönster
hänger små julstjärnor som lyser upp den kallt tillvaron. Det är en tidig
dag. Men inte vilken dag som helst. Den här dagen ska hon byta skola.
Hon målae hårda streck med eyelinern runt ögonen. Drog några svep med
mascaran och kladdade på ett ljusrosa läppglans. Håret satte hon upp i en
enkel toffs. Hon drog på sig en ljusblå jeanskjol och en vit blus. Hon hade
femton minuter på sig innan skolan skulle börja. Hon gick ut till köket.
Brädde iordning en ostmacka och drack en mugg choklad. Hon var nervös. Vad
skulle alla tycka om henne? I förra skolan hade hon varit en bland dom
populäraste tjejerna. Hon hade många kompisar och var omtyckt av killarna.
Men hur skulle det bli i den här skolan? Tio minuter kvar. Hon drog på sig
kappan, snörade på sig skorna och lindade sin röda halsduk runt halsen. Fem
minuter kvar. Hon hinner aldrig!
Försiktigt öppnade hon dörren in till klassrummet. Alla stirrade på henne.
Hon kände hur den röda färgen började sprida sig i ansiktet, men gick
motvilligt in i klassrummet.
– Och vem är du? sa en tjej som satt längst bak i klassrummet och tittade
surt på henne. Hon är säkert en riktig bitch som styr och bestämer.
– Komfram hit till mig så ska du få presentera dig, sa läraren. Hon gick
med tunga steg mot den glada lärarinnan som satt längst fram i klassrummet
och vickade på stolen.
– Hej! Jag heter Sofia. Tidigare har jag bott i Eksjö och gått i en skola
som heter Vallaskolan. Där trivdes jag jätte bra och hade många bra
kompisar. Men tyvärr var jag tvungen att flytta på grund av att min mamma
fick ett jobberbjudande här. Så nu ska jag börja i eran klasa. Ja, det var
allt för mig, sa hon och kunde entligen andas ut.
– Trevligt, trevligt. Vi hoppas att du kommer trivas hos oss. Du kan sätta
dig brevid Ida så länge, sa läraren och pekade på stolen där hon skulle
sitta. Ida såg inte allt för glad ut när hon fick höra att Sofia skulle
sitta bervid henne. Det känndes som att alla tittade på henne, som om dom
hade nått emot henne. Hon kände redan att hon inte skulle bli accepterad.
Klassrummet var litet och trångt. Kalla vita tråkiga väggar. Brevid den
svarta tavlan hängde en kata på Sverige och en stor bild på
människokroppen. Hon hatade det fula klass rummet.
Det var liksom så dött på nått sätt. Tiden kändes som en evighet. Lektionen
tog aldrig slut. Hon ville bort här ifrån. Hon ville hem till Eksjö. Hem
till alla hennes kompisar. Hem till sitt gamla hus. Hon ville bara
tillbaka. Hon ville att allt skulle vara som det var för en vecka sen.
– Rast! skrek lärarinnan och sträckte ut armarna. Äntligen, hon var befriad
från det hemska klassrummet.
Hon sträckte på sig och begav sig ut till korridoren.
– Du där, kom hut, ropade en av tjejerna som satt på en av bänkarna i
korridoren. Hon gick med bestämda steg emot dom. Hon skulle nog visa dom,
hon skulle nog visa att hon är ingen man snackar skit om.
– Och vem fan tror du att du är. Du tror att du är snygg och tuff va. Tror
du att du bara kan komma hit och bestäma. Du kommer aldrig bli populärare
än oss ändå, sa en blond rå spacklad tjej som stod och lutade sig över
fönstret. Sofia fattade ingenting. Hon fick inte fram ett ord.
– Jävla hora. Tror du att du är nått va. Stick tillbaka dit där du kom
från. Vi vill inte ha dig här! Fattar du det. Svara, fattar du det eller?
sa Ida som hon tidigare hade suttit brevid på lektionen. Nu rann tårarna
ner från hennes kinder. Aldrig hade hon känt sig så förnedrad. Hon rusade
mot dörren. Aldrig skulle hon komma tillbaka hit. Aldrig hade hon känt sig
så förnedrad. Aldrig hade hon trott att det skulle bli såhär. Aldrig mer
skulle hon tillbaka.
Man ska aldrig döma någon efter dess utsida. Ta först reda på vad som finns
på insidan.