När jag gick på dagis längtade jag till skolan, nu längtar jag tillbaka
till dagis.

Det var med stor nyfikenhet och glädje som jag såg fram emot att få börja
skolan.
Det hela var som ett enda stort äventyr: en ny miljö, nya lärare och många
nya kompisar. Vänner fick jag, vänner för livet.
Vänner som har betytt så otroligt mycket för mig.

Det sägs ju att skolan är bland det viktigaste i livet, att det är den som
skapar ens framtid.
Men den har också hjälpt till att skapa mig, gjort mig till den jag är.
Visst håller jag med om ingen skola, ingen riktig framtid. Men den inverkan
som skolan har haft på mig och på mitt liv är ovärdelig.

Då pratar jag inte om alla otroligt tråkiga och oändliga matte lektioner
utan då talar jag om människorna. Folket jag har haft omkring mig i alla
dessa år, människorna i min omgivning.

Som tex min gympalärare i 2:an som så engagerat pushade mig att börja spela
handboll, utan henne kanske jag inte fått ta del av den glädje handboll
givit mig.
Eller syslöjdsläraren på mellan|stadiet som hatade mig så ofantligt såatt
jag knappt vågar sätta mig vid en symaskin. Om inte våran klassföreståndare
i 5:an hade tvingat med oss på klassresa till en scoutö så kanske jag inte
hade hatat skogsliv så mycket som jag gör.
Visst listan med olika händelser som har påverkat mig kan göras lång.
Men det finns ändå inget som har haft så stor inverkan på mig som mina
vänner och min familj.

Men nu sitter jag här 15 år gammal och med ca fyra månader kvar i
grundskolan. Tänk fyra månader!

Det har känts som en evighet, men ändå som om det vore igår när jag för
första gången klev in i Ovannässkolan.
Det är svårt att förklara.
Skolan var då så otroligt stor och fri, nu känns den mest trång och
uttjadad.

Men just då de första dagarna, veckorna, till och med månaderna på
Ovannässkolan var så underbara och fria.

Nu när jag ser mig omkring så inser jag hur trött jag är på den här skolan
den är så uttjatad, men ändå så trygg.
Här har jag mina vänner, min trygghet.
Snart är den här tryggheten borta för då börjar gymnasiet, stora
gymnasiet.
Precis samma känsla jag hade inför ”stora” Ovannässkolan.

En känsla om att allt kommer att förändras, till det sämre. Ja, varför
sämre?
Det vet jag inte det bara känns så.

Jag är en person som är väldigt långsint, allt är så långt borta.
När jag gick i sjuan var åtta och betygen så långt borta. Sedan i 8:an var
nian, gymnasievalen och dom natio|nellaproven långt borta. Det var ju flera
månader kvar, snacka om optimistiskt.
Det är jag en riktig optimist. Jag ska alltid göra allt i sista sekund, för
allt är ju så långt borta.

Jag är en person som inte gillar för mycket förändringar. Jag vill ha det
tryggt, jag gillar trygghet.
Det är nog därför jag får en klump i halsen av att tänka på att min tid på
Ovannässkolan snart är slut.

Jag vill inte lämna gamla, uttjade, trista men samtidigt trygga
Ovannässkolan. Samtidigt som jag hatar den här skolan så älskar jag den.
Om man bortser från miljön så anser jag att Ovannässkolan är en bra skola,
väldigt bra. Allt tackvare människorna. Lärare men framförallt eleverna,
mina vänner.

Skolan är bra, skolan är trygg. Det tycker jag är viktigast, en skola ska
vara trygg. Barn behöver trygghet, barn behöver skolan.
Skolan skapar deras framtid, men framförallt hjälper den till att skapa
individen.

Så när jag klagar på hur otroligt jobbig skolan är.
Ska jag minnas tillbaka till mina mindre skolår och tänka hur mycket skolan
har givit mig. Alla minnen och alla vänner framförallt vännerna.

Men om jag fick välja så skulle jag fortfarande gå på dagis, gamla trygga
dagis