Att byta skola
– Förstår ni inte, skrek pojken. Jag vill inte flytta. Jag vill inte. Jag
har bott här hela mitt liv, här har jag alla mina vänner, förstår ni inte.-

Fadern vände ointresserat tillbaka blicken i sin tidning. Modern däremot
såg lite bekymmrad ut. Hon hade bruntlockigt hår, en spetsig näsa och röda
fylliga läppar. Modern såg också rätt så ledsen ut. Hon började tala lugnt
och samlat med sin son Martin.
– Kära Martin, du är våran endaste son. Vi flyttar ju inte för att göra dig
ledsen eller någonting sådant. Men nu är det så att pappa har fått ett jobb
borta i Stock|holm, vilket han inte ville tacka nej till.-
Fadern såg helt obekymrad ut med sitt kortklippta hår och sina små
glasögon.
Mamma Monika ville just börja prata igen.. Då Martin snabbt försvann upp i
sitt rum. Han la sig i sängen och började gråta, samtidigt som han började
tänka på sitt hem. Här hade han vuxit upp och han var nu femton år. Han
började tänka på sitt lilla blåa radhus med sina stora trädgårdar på
baksidan, som var full med vitsippor och röda tulpaner på sommrarna. Där
brukade han leka tjuv och polis med sin bästa vän Stig. Han hade känt Stig
ända sedan han mindes. Nu hade Stig även fått en ny moped till
födelsedagspresent, och nu skulle de skiljas åt. De två bästa vännerna från
norra Västerbotten. De hade lovat att hålla kontakt med varandra och
träffas lite då och då. Men Martin visste att det inte gick, och imorgon
var det tid för avgång riktning storstaden.

De vita lådorna var utpackade. De hade rest i flera timmar, Martin hade
suttit tyst och dystert i baksätet utav bilen.
Deras nya hus var en stor vit villa i utkanten utav förortsområdet Sätra.
Sätra låg cirka 20 km från Stockholmsstadskärna. Martin hade aldrig varit i
en så här stor stad förut. Han bestämmde sig för att bege sig in till stan
någon gång. Fast inte idag, för att imorgon skulle ha sin första skoldag.
Han steg upp kvart över sju. Hans första skoldag i sin nya hemstad skulle
börja idag. Martin gick ner till köket och satte sig.
– Nervös? – frågade mamman med ett leende i ansiktet.
Martin mummlade bara någonting, och begav sig snart till skolan. Vägen
visste han, fast han hade inte sätt skolan än.
Fem minuter över åtta fick han se den. Skolan låg cirka tio minuter från
hans hem. Det var en stor skola med flera våningar som bestod utav flera
röda tegelstenar. Nu i och med att det var sommar och sol, så var ju inte
skolan så ful. Men Martin kunde tänka sig hur den skulle se ut när hösten
skulle komma. Med sitt regn och mörker. De här stället skulle se ut som ett
fängelse. Till skillnad från sin förra skola. Det var ju en simpel liten
enplansskola. Från sjuan till nian. Men det här stället var ju enormt.
Han närmde sig skolan och såg att hela första våningen hade galler för
rutorna. Kriminaliteten här är säkert hög tänkte han. Han kom och tänka på
sin förra skola, då rektorn sina osäker om ”sina” är rätt ord gånger
kunde glömma att låsa dörren utan att något skulle hända.
Efter att ha yrat runt i den enorma skolan för cirka en kvart, så kom han
fem minuter för sen till sin lektion. Just när han tryckte ner
dörrhandtaget kände han hur sin mage knöt sig. Han klev in i det helt
okända klassrummet. Vid tavlan stod en tjock liten mann med runda små
glasögon. An var flintskallig och hade små anmärkningsvärda blåa ögon.
Läraren vände blicken mot Martin. Han suckade avbrutet och sade.
– Ja, du måste vara den nya eleven, Martin Bergqvist från Dalarna eller
någonting sådant. Du kan sätta dig här bredvid Mohammed. Sedan kom ihåg. I
den här skolan kommer vi i tid! –
Klassen började fnittra medans läraren stod helt oberörd vid katedern.
Marin nickade, blev röd i ansiktet och gick och satte sig på sin tillsagda
plats. Mohammed var en mörkhårig person med svärta ögon. Mohammed var helt
oberörd när Martin satte sig ner. Han bara fortsatte stirra ner i sin bok.
Martin vände sig om diskret, för att definiera sin nya klass. Han märkte
att många var mörkhåriga eller svarta. I hans förra klass hade alla varit
svenskar, förutan Oleg. Oleg var från Bulgarien, fast han såg ju lite
svensk ut som de andra eleverna och han gjorde ju helt vanliga saker som
helt vanliga svenskar gjorde. Fast de här utlänningarna, bråkar och slåss
bara och så är de kriminella också. Det var i alla fall det Martins mamma
sa om utlänningar. Martin tog sig en ytterligare en titt runt klassen. Han
specialiserade sig extra mycket på utlänningarna, eftersom han aldrig har
sätt kriminella från nära håll, fast han anser dem inte kriminella. Martin
försöker förstå vad hans mamma menade med detta.
Medans läraren pratar på, så sitter Martin i sin egna lilla värld, tills
läraren ropar ut något.
– Salima, kan du visa hur man löser den här uppgiften?-
Flickan reste sig upp och gick mot tavlan. Hon fångade Martins blick.
Salima hade ett par svarta strechbyxor och ett linne på sig. Martin tyckte
att alla i klassrummet såg likadana ut, förutan hon. Hon har svart hår men
tonad det rött. Hon har ett lent ansikte med mörkbruna ögon, håret hade hon
släppt ner. Martin tyckte att hon var jätte söt. Han kunde inte släppa
blicken ifrån henne. Salima började lösa uppgiften och prata. Men Martin
brydde sig inte om det. Han bara stirrade förstent kan inte tyda ordet
”förstent”, skrivet i skrivstil på den vackra flickan.
Senare ringde det ut till rast. Eleverna flög ut ur klassrummet efter en
jobbig mattelektion. Inte så jobbig för Martin däremot, som inte släppt
blicken från Salima. Vilket hon osäker på om ”hon” är det rätta ordet
även märkte.
Salima och Martin var de sista som gick ut ur rummet. Salima gick fram till
Martin och frågade
– Du heter Martin va? –
Martin nickade och svarade vänligt ja.
– Ska vi göra något efter skolan eller någonting sådant Martin? –
Frågade Salima, som var väldigt nervös att Martin skulle svara med ett
nej.
Men Martin sa att han jätte gärna skulle vilja göra det.
Sedan skildes de åt. Martin hjärta fylldes med glädje och han kunde inte
bara sluta tänka på henne en endaste sekund, på resten utav dagen.