Att byta skola
-… och låt mig alltid få vara ditt barn. Amen. Hanna menade verkligen vad
hon sa, varje ord i hela syndabekännelsen. Alltid skulle hon vara Guds
barn, vad som än skulle hända. Ingenting skulle få komma mellan dem – och
alltid skulle Jesus vara med henne, och han skulle stödja henne i alla val.

Det var den första gudstjänsten i den nya församlingen i den nya staden.
Hennes far, den nya prästen, hade hälsats välkommen med blommor, sång och
fina ord. Hanna och hennes föräldrar hade flyttat exakt 462 kilometer – hon
bodde nu 46 mil från hennes barndomshem. Hon var aldrig riktigt arg på
hennes föräldrar och deras beslut. Hennes pappa behövde jobbet och inte
skulle hon sakna skolan. Nej, inte några klasskompisar heller. Kanske den
stora björken på deras gård, men inte heller den var värd några tårar. Det
knöt sig i Hannas mage när hon tänkte på hennes nio år i skolan – nio år av
plågeri. Ingen som ville sitta bredvid henne, ingen som ville prata med
henne. alla som skrattade när hon försvarade sin tro. Ja, hennes tro hade
hon verkligen behövt kämpa för. Fram till sexan skämdes hon över sin fars
yrke, men samtidigt bad hon ”Gud som haver” varje kväll. Hon trodde ju på
Jesus. Men på högstadiet tänkte hon att hon aldrig mer skulle skämmas för
vem hon var, och började att öppet visa sin religion.

Efter gudstjänsten med hennes fars första predikan var det kyrkkaffe, eller
kyrksaft för Hannas del, i bönhuset. Hon gick till ett bord för två, där
det satt en kille i hennes ålder. Han hade en frisyr som visade att han
antagligen blivit tvingad att ta av sin keps.
– Hej, sa Hanna och sträckte fram handen för att hälsa.
– Tja, sa han och tog ett stadigt grepp om hennes hand.
– Kan jag sitta här?
– Ja… Visst, sa killen och rätade på sig. Han hade de blåaste ögon Hanna
sett, mörkblont hår och en svart, alldeles för stor, munkjacka.
– Är du här ofta? frågade Hanna i hopp om att få igång ett samtal.
– Nja… Ibland. Det är mest morsan & farsan som tvingar hit mig på
söndagarna. Jaså, tänkte Hanna. En sån. Sådana personer hade hon bra
erfarenhet av, eftersom hon varit en själv förr i tiden.
– Och imorgon börjar skolan, log Hanna fastän hon blev svimfärdig vid
tanken.
– Mmm… Vilken klass går du?
– Jag ska börja gymnasiet.
– Coolt! Jag med! Den här gången lät han lite mer entusiastisk. Vad ska du
gå?
– Samhälls, sa Hanna och hon var verkligen glad över sitt val.
– Jag med! ropade killen utan namn, och några i det stora rummet såg på
honom för att se vad som pågick. Han blev lite röd i ansiktet och Hanna
log. Då kom hennes mamma för att säga att det var dags att gå. Hanna
tittade på killen som nu verkade riktigt glad. De sa hejdå till varandra
utan krusiduller.

Hon vaknade av solen som bländade hennes bruna ögon, och hon bad en bön att
hon inte hade försovit sig. Det hade hon inte heller, klockan var halv fem.
Norrlandssolen vaknar tidigt, tänkte hon. Trots många försök kunde hon
inte somna om, Det var den 24:e augusti och första skoldagen i hennes nya
klass i hennes nya skola. Tack och lov var det nytt för alla, alla hade tre
års gymnasiestudier framför sig.

Efter att ha duschat, klätt på sig, satt guldkorset runt halsen, ätit &
borstat tänderna var det en timma kvar innan skolan skulle börja. Hanna
visste vilken väg hon skulle gå, efter att ha tagit en promenad kvällen
innan. Fjärilarna verkade komma ut ur sina kokonger och fladdrade som
aldrig förr. Lyckliga över att de nu var fria. Hanna var också fri. I alla
fall enligt henne själv. Hon hade börjat att se det positiva med att inte
ha så många kompisar, och fördelen nummer ett var att hon kunde välja vad
hon ville göra och när.
Efter att ha spelat Simon & Garfunkels låt ”Bridge over troubled waters” på
piano om och om igen var det dags att gå till skolan. Hanna såg på den
digitala termometern som visade 19,2°C med stora siffror.
Efter att ha tagit på sig sina gympaskor gick hon ut och fyllde lungorna
med varm sommarluft som luktade nyklippt gräs. Hanna låste dörren, lade
nyckeln i fickan och sedan gick hon med raska steg mot skolan. Hon vågade
för allt i världen inte riskera att komma för sent.

Det första hon såg på skolgården var en flicka som gick ensam över
grusplanen framför den stora entrén, långsamt med krum rygg. Jag är inte
ensam om att vara ensam, tänkte Hanna och log. Det här skulle hon klara!
Hennes nya klass verkade bra. Alla var lite blyga och det passade Hanna
bra. Efter att ha lekt lite namnlekar kunde hon alla namn, hon hade alltid
haft lätt att lära sig. Ungefär 45 minuter in på den första skoldagen
öppnades klassrummets dörr med ett ryck.
Det var han! Killen från bönhuset, och även idag hade han sin svarta
munkjacka. Och keps.
– Förlåt att jag kom för sent, sa han skamset.
– Är du fortfarande ställd på sommartid? sa deras klassföreståndare och
skrattade. Ta av dig kepsen är du snäll.
Killen gjorde som hon sa.
– Namn?
– Henrik Sundberg, sa han som tydligen hette Henrik och skulle sätta sig.
Så plötsligt såg han Hanna och hela hans ansikte log. Henrik satte sig
bredvid henne och hälsade glatt.
– Hej, sa Hanna lättat. Hon hade fått sin första klasskompis. Kompis i
klassen.

På lunchen gick Hanna och åt med Henrik, hon var så glad. Sen, precis när
Henrik ätit klart frågade hon honom om han var kristen. Hon förväntade sig
ett nej, att bli besviken. Hanna hade länge fantiserat om en kristen
kompis, samtidigt som alla andra tjejer i hennes ålder drömt om att ha en
pojkvän.
– Ja, sa Henrik och Hannas hjärta slog ett extra slag. Är du?
– Ja! sa hon och skrattade.
De gick ut ur matsalen och till deras första svenskalektion.

Hon älskade redan Henrik så mycket man kan älska en vän. Hanna prisade Gud
av hela sitt hjärta och tackade honom med hela sin själ. De var så olika,
hon och Henrik, men lika barn leker inte alltid bäst. Deras tro var det
enda de hade gemensamt men han hade turen att bli accepterad fastän han han
varit kristen hela sitt liv. Kanske var det så som alla sa – gymnasievalet
kom att förändra Hannas liv. Och Gud hade hört hennes böner från hennes
gamla skolbänk, hon fick en bra klass. En klass som accepterade henne och
hennes tro – en snäll klass. Hanna var övertygad om att Gud inte valde
vilken väg hon skulle gå – han lyste bara upp vägskälet så att det blev
lättare för henne att göra rätt val.

För första gången i livet älskade Hanna skolan. Alla lärare var så snälla,
likaså eleverna. Hon fick syssla med det hon älskade mest – språk och
religion.
På en religionslektion sa Henik:
– Jag tror att allt för många ser kristendomen som en personlighet, när det
faktiskt är en tro. Hanna log mot Henrik och han log tillbaka.