Jag minns fortfarande hur ivrig jag var, nykter och uttåtriktad. Tankarna
bara gick i huvudet. Efter all väntande, så var det äntligen min tur. Jag
Skull börja årskurs ett. Det var som om min högsta önskan hade gått i
uppfyllelse för den tidsåldern. Jag brukade på morronen stå vid
fönsterkanten och vinka av min storebror som var fem år äldre än jag. Min
blick bara följde alla barnen som sprang och lekte och såg outtrötliga ut!
Men nu var det min tur, jag skulle få uppleva det jag drömt om så länge jag
kan minnas. Jag hade redan packat min lilla väska med ett penfack, och
Skrivböcker, som jag skulle ha till hands.

Med raska steg, gick jag tillsamans med de andra barnen som också skulle
börja skolan. De allihopa såg ut och vara lika ivriga och glada som mig,
för att börja skolan.

Där satt jag vid min bänk, som alla de andra barnen gjorde. Hade nog aldrig
tidigare vid den åldern sett en sådan tyst omgivning. Alla hade skarpa
blickar. Min magister såg ut och vara en trevlig person. Och det var han
också.

Har än idag minesvärda stunder som jag kommer ihåg. Lågstadiet som det då
hette var värkligen minesvärd.

Dagarna gick och det kändes som om jag inombords hade haft för höga
förväntningar. Lågstadiet var bokstavligt sagt – en uppföljelse av
förskolan, och inte alls som jag hade tänkt mig. Inga nya förändringar som
skede, ansåg jag. Men jag kan inte förneka hur roligt jag haft. Oj vad vi
allihopa lekte och skojade. Vi alla hade en fantastisk gemenskap. Både
eleverna och lärarna på skolan.

Tiden gick och min tid på Lågstadiet var över. Jag insåg aldrig vid den
tidpunkten var skillnaden var mellan Låg – mellan stadiet. Men det åter
stod och se, för min del.

Nu började skolåren likna mina ”drömmar”, som jag ständigt hade haft. Vi
hade börjat med lätta matematiska uppgifter.. Egna läroböcker fick vi
också. Den kanke mest största skillnaden mellan låg – mellan stadiet, var
att vi skulle börja med ett nytt språk. – Engelska Det var värkligen
spänande. Så mycket nytt som skulle hända nu. Och visst var det på det
viset! En tryghet som jag hela tiden haft under den perioden var nog att
jag kände mina gamla klasskamrater samt lärarna vi hade fortfarand den
gemenskapet i klassen. Som vi från första årskurs hade haft.
Tack och lov för det! Jag

Jag beskrevs Som en kritisk och högförväntad elev, som siktade högt. lite
tidigt för det ansåg mina lärare. Jag hade alltid tankar och funderingar
över saker och ting. Som skulle ske om minst fem år. Dom tankarna och
funderingarna fick jag i tidig ålder, inspirationen fick jag nog mest
hemifrån. Jag började redan prata om betygsättningen, gymnasival, samt val
av linje. Jag hade till och med planlagt hela min framtidsplan. – Märkligt
barn kanke många tyckte. Men min målmedveten|het har jag och tacka för.
Mina ”grund” mål i livet som jag redan hade för ca: fem år sed|an, har jag
i princip med stor anstränghet nått, – känner Osäker om ”känner” är det
rätta ordet, p g a dålig kopiering jag. Men inte riktigt än.

Tiden bara gick allt snabbare, kändes det som, och dagen kom där jag skulle
lämna min ”barndoms”tid som jag haft i låg – mellan stadiet.

Men det ville jag med all vilja inte göra. Hur kunde jag bara lämna den god
Samhörigheten, den gemenskapet som vi hade. Skulle jag värkligen lämna det.
Och börja på högstadiet. Var jag värkligen redan mogen för det. Jag var ju
fortfarande den, naiva, kritiska, målmedvetna Nesa som jag alltid varit.
Min personlighet var det samma. Men jag ville inte lämna trygheten Som jag
alltid haft på Sjöuddsskolan. Men det var inte så mycket jag kunde göra åt
saken – Tiden läker alla sår, som jag brukade säga. Och så var det minsan!
I sexan var allt nytt. nya klasskamrater, nya erfarna lärare en helt ny
skolmiljö. Nu hängde inte längre alfabetet som alltid hade en bild på varje
bokstav som bilden började på, på väggen av klassrummet, Eller nåra
grundtalssiffror. Heller inga färgglada målningar. Nu hängde det kartor.
Massvis med böcker stod rakt och prydligt i hyllan. Nu gällde det och kämpa
för att få en vidare stabil grund och stå på. Årskurs sex påminde
fortfarande mig om den gammla skolgången. Änn fanns den känslan kvar.

Men alla årskurser har sitt slut lika så denna. Jag fick änu en gång lämna
skolbyggnaden och börja på en ny. Nu började det jag hade brunnit för.
Äntligen skulle jag börja sjuan. Efter det var det dags för
betygssättningen. Årskurs sju var över. Och nu gällde det, betygen skulle
delas ut. Har nog aldrig lagt ner så mycket tid under nån årskurs|tid som
jag nu gjorde. Kände mig ibland helt isolerad. Bara en massa studerande var
det som gällde.

Höstterminen 2001, var det utdelning av betygen. Jag mins att när jag
öppnade det vita kuveret som det stod mitt namn på, hur besviken jag blev.
Kände mig inte alls nöjd. Jag kunde inte inse varför jag inte fått de betyg
jag ansåg vara rättvist, för just mig. Kände mig hela tiden som om jag inte
ansträngt mig så mycket, enligt betygen så var det ju så. Kanke känner jag
så här med tanke på de höga krav som jag har på mig själv.

Fanns inte så mycket jag kunde göra åt saken, än att anstränga mig änu mer.
Och ansträngning ger resultat må jag säga. Denna uttmatade årskurs var
slut. Det känns riktigt Skönt faktiskt. Nu har jag en änu starkare grund
och stå på, inför nian.

Kan fortfarande inte inse att tiden gått så himla fort, känns fortfarande
som om jag är den lilla flickan som satt vid skolbänken, och inte nådde upp
vid bänkens kant.

Just nu går jag mitt sista år på Nymmersedsskolan i Stockholm, lästerminen,
2003. Terminen börjar närma sig sitt slut och ett kapitel är klart. Nu
väntas ett helt ny studieår för mig. Och jag har mina Värdefulla kunskaper
att stå på, har mina lärare att tacka för det, samt föräldrar som hjälpt
mig, och min bror som nästan fungerat som en mentor för mig! Jag kommer
aldrig att sluta ha de höga krav på mig själv som jag har på mig själv,
samt den målmedvetenhet, och förnuft som jag har! Jag börjar närma mig mitt
mål i livet. Jag vill värkligen lyckas med det jag gör i skolan och allmänt
också.

Det känns på ett sätt ganska bra att få lämna högstadiet.
Nu är det dags att komma ut i samhället på egen had, och pröva sina vingar.
Nu är det bara tanken och kunskaperna som kan Vägleda dig till nya
framgångar samt välja de val du gör i framtiden. Men det känns inte alls
bra och lämna skolan här, trots dess nackdelar. Men vilken skola har inte
det? Alla lärare som hjälpt mig under dessa kämpiga tre år, och alla goda
vänner som man skapat en nära relatikon med! Men livet måste ju gå vidare,
och man får hoppas på det bästa! Kunskap ger makt, och är det värdefullaste
som finns i livet, ju mer kunskap du har, desto rikare person blir man!