Att byta skola
Plupp lät det när jag la ner den kalla, stenhårda och oätbara
makaronen i det heta vattnet. Snart skulle den vara mjuk och god, det
visste jag, det gällde bara att vänta lite. Jag tog upp makaronen och kände
på den – varm och mjuk, precis som jag hade trott. Makaronen hade
förändrats, kanske inte så mycket, men det var i alla fall en förändring.
Ja, förändringar kan verkligen vara vara både stora och små, de kan
också vara negativa eller positiva.
Jag ska nu berätta om en ganska stor förändring i mitt liv. Den har
gjort mig till den jag är idag och verkligen format mig som människa.
Allt började när jag var nio år. Jag gick i trean och skulle snart
börja fyran. Som många andra så längtade jag något oerhört efter att få
börja mellanstadiet. Fyrorna ver|kade så häftiga och mogna, så som jag
också ville vara. Jag hade målat upp en drömbild av hur det skulle vara för
mig i fyran. Jag och min kompis Ester skulle vara jättecoola. Vi skulle få
vara på mellanstadiets skolgårs, den enda med basketkorg i hela skolan.
Inte för att jag gillade basket så överdrivet mycket, det var egentligen
bara känslan av få vara lite speciell. När jag tänkte på mellanstadiet så
kändes det som om jag svävade på rosa små moln. Jag tänkte ofta på detta
och tiden gick obemärkligt förbi.
Helt plötsligt så var det skolavslutning och jag svär på att om jag hade
vetat vad som väntade mig därhemma, så hade jag tagit ett ordentligare
farväl av mina klasskamrater än vad jag gjorde.
När jag kom hem sa mamma något som jag kommer att minnas resten av
mitt liv, vi skulle flytta till Råby. För mig som bott i Luleå hela mitt
liv, var detta en otrolig händelse. Mamma sa att pappa hade fått ett
välbetalt arbete i Stockholm som han bara inte kunde tacka nej till.
Beskedet hade kommit några dagar tidigare men mamma hade inte velat säga
något till mig innan det definitivt var bestämt att hela familjen skulle
flytta.
Det kändes som om någon hade dött. Ja, det är sant, jag blev oerhört
ledsen när jag tänkte på det. Hur som helst så kunde jag inte göra något åt
alltsammans. Beslutet var fattat och jag var helt enkelt tvungen att
acceptera mina föräldrars beslut.
Bara några veckor senare åkte vi. Jag, mamma och mina syskon åkte tåg
ner till Stockholm.
Väl framme körde vi direkt till vårt nya hus. Det var mycket trevligt och
jag fick motvilligt erkänna att jag gillade det.
Jag tänkte att det åtminstone finns en fördel med ett nytt hus och det var
att alla gamla dispyter mellan mig och mina syskon glömdes bort. (Ni vet,
vem som har gjort hacket i trappan och vem som hade ritat just det strecket
på väggen osv)
Hur som helst så gick dagarna och snart var det skoldags. Jag var
otroligt nervös och såg inte alls fram emot fyran längre.
Mamma skjutsade mig till den nya skolan. Den var förstås inte alls lik min
förra och jag fick villigt erkänna att den trots allt inte såg så tokig ut.
Egentligen så tyckte jag nog att den såg ganska trevlig och trivsam ut.
Väl inne i klassrummet fick jag sitta vid det kritvita fönstret.
Solen sken in och det var väldigt vackert ute. Min fröken såg trevlig ut,
var lite rundnätt med små ljusblåa ögon, väldigt olik min min förra lärare.
Fröken hälsade alla välkomna och bad oss sitta ner.
Timmarna gick och snart var det rast. Det verkade som om alla kände
varandra sedan tidigare för alla hade någon att vara med, alla utom jag.
Jag var ensam. Det kändes som om ingen tyckte om mig, jag kände mig både
värdelös och dum.
I min förra skola hade jag haft massa vänner och jag var alltid den
som bestämde. Alla ville leka med mig och jag älskade det. Här var det inte
så, ingen ville leka med mig, ingen närmade sig ens trappan där jag satt.
Rasten sniglade sig fram och när det äntligen ringde in kändes det som om
ett helt sekel hade passerat.
Den första skoldagen var inte den bästa i mitt liv men min mysiga
fröken gjorde i alla fall den uthärdlig.
Veckorna gick och snart var det oktober. Löven började falla och mitt
självförtroende med dem. Jag befann mig på botten…
Men plötsligt en dag så förändrades allt. Fröken berättade att det
skulle komma en ny tjej till klassen från Luleå. Va, tänkte jag, Luleå, det
var ju därifrån jag kom. Tänk om, nej, det var omöjligt, Ester skulle ju
flytta till Västerås. Men kanske, jag menar, hur många fjärdeklassare kunde
det finnas i Luleå? Chansen var åtminstone en på tusen.
Jag hoppades och hoppades, och snart kom dagen jag hade väntat på.
När Ester och jag pratade i telefon hade hon inte sagt något men det kanske
var en överraskning. Nu var jag helt övertygad om att det var Ester.
Den tredje november kom hon, den nya flickan alltså. Hon klev in
genom dörren och till min stora besvikelse var det inte Ester. Det var en
glad tjej vid namn Eva.
Nu kanske ni tror att jag gick hem och grät för detta, men icke sa
nicke. Jag såg detta som en chans att få en vän och på rasten frågade jag
Eva om hon ville hoppa hage med mig. Det ville hon.
Från den dagen var Eva och jag alltid tillsammans.
Fyran blev till slut så rolig som jag hade trott förut, och jag var
lycklig.
Ester flyttade till Västerås och vi träffades varannan helg. Skolan
blev mer och mer lik ”skolan”, alltså som den hade varit i Luleå. Även om
jag inte var bästis med alla så trivdes jag. Jag trivdes med mitt nya liv,
med min nya skola och med min nya klass.
Att byta skola kan vara både tufft och jobbigt, men det kan också
vara spännande. Jag hade det svårt i början men till slut så löste sig
allt.
Idag går jag i nian och älskar min klass. Jag förstår nu att om jag
bara hade gått fram och frågat om jag fick vara med så hade jag nog fått
det. Men det förstod jag inte då, jag var för upptagen med att tänka på hur
värdelös jag var. Det var fel av mig, och det hade nog kunnat sluta riktigt
illa om inte Eva kommit som en räddande ängel och hjälpt mig.
Så här i efterhand kan man verkligen säga att flytten till Råby var
bra för mig. Jag skulle inte ha velat bo kvar i Luleå, där var alla redan
stämplade som töntiga eller coola, och jag hade förmodligen ut|vecklats
till en riktig satmara.
Nej, jag är verkligen tacksam för att jag fick en nystart. Som jag
redan skrivit en gång, kan en förändring vara både bra och dålig. Men en
sak har i alla fall förändringar gemen|samt – de ger alltid alla en chans
att börja om…