1. Mina skolår
Jag var sex år och skulle börja skolan om några timmar. Min kropp var full
av längtan, men jag tänkte inte så mycket på det, för jag sov då.
Egentligen så skulle jag nu börja ett år tidigare än alla andra, men det
var så oviktigt att jag knappt visste om det.
Min pappa följde mig till ett upprop i skolan den morgonen och jag är säker
på att det var blå himmel och sol den dagen. Jag och mina nya kamrater fick
en varsin bänk och vår lärare ropade upp oss. Det var min absolut första
dag i skolan. Andra dagen fick vi bekanta oss lite mer med kompisarna och
vi fick mat från McDonalds, antagligen för att visa hur snäll skolledningen
var. Sedan började skolan vara lite mer allvar och vi hade våra första
riktiga lektioner.

Första skolåret jobbade vi mest med svenskan och lite med matematiken.
Alfabetet gicks igenom bokstav för bokstav och dessutom så gick vi förstås
igenom siffra för siffra i matten.
Svenska hade jag aldrig svårt med, jag hade läst Tom Sawyer vid fyra eller
fem års ålder, så läsa kunde jag redan. Räkna kunde jag självklart också
och jag minns att jag alltid tävlade med alla andra i att ligga först i
våra lätta matteböcker.
Första året i skolan känns som om det var ett evigt lugn, då man verkligen
tyckte att det var kul att lära sig något nytt. Viktiga händelser i skolan
kommer jag inte ihåg, de minnena är som bortblåsta. Däremot i årskurs två
eller tre så tryckte en av mina kompisar upp en av mina andra kompisar mot
en vägg och han fick sluta i vår klass och börja i särklass. Det var
konstigt att han fick sluta i klassen för att ha spöat en annan tyckte jag,
men han var kanske allmänt stökig. Något mer kan jag inte minnas från
lågstadiet.

I fyran slogs tre klasser samman till två och vi hade en lärare på över 25
pratiga och småstökiga elever. Vår första lärare slutade efter ett halvår
ungefär, jag vet inte om han blev galen eller vad. Vi fick vikarier och
skolan blev jobbig för att vi nu hade så mycket att ta igen.
Tillslut fick vi en riktig lärare som var ung, nyutbildad och sträng men
ändå jättesnäll. Vi fick en läxa varje dag och jag försökte göra dem
någorlunda bra.
Det bästa med fyran, femman och sexan var att alla i klassen var kompisar
med varandra. Man kunde göra nästan vad som helst utan att vara rädd för
att man skulle bli totalt utskrattad eller mobbad. Det är fortfarande så
att jag inte kommer något riktigt speciellt som hände i mellanstadiet.
Några elever började i vår klass och några slutade. En annan kom tillbaka
efter att ha bott på Nya Zeeland i fyra år.

En dag så skulle jag välja vilken skola jag ville gå högstadiet i. Jag
följde mina äldre systrar och valde Örbergvikskolan.
Plötsligt kom jag att tänka på att jag hade gått hela sex år i skolan och
jag blev verkligen glad. Jag hade börjat sjuan och allt var stökigt, precis
som det skulle vara. Jag levde livet, men koncentrerade mig ändå på skolan
eftersom jag förstod att nu var det ännu mer allvar. Hela klassen hamnade
efter i SO-ämnena och jag hade åter igen fått en massa olika vikarier tills
vi fick en bra lärare. Efter det flöt skolan bara på, jag gjorde så gott
jag kunde på prov och i klassrummet.

Nu går jag då sista året i grund|skolan och jag har valt gymnasium, så jag
får sitta här och göra mitt bästa och se vad som händer.