Att byta skola/Att byta klass!
Jag gick i klass 6B. Vi var äldst i skolan, alla sexorna hade därför, mer
eller mindre, respekt från de yngre eleverna.
Jag hade även respekt i klassen och de andra sexorna i de andra klasserna
respekterade också mig. Det var skönt, för att ingen vågade att säga emot
mig. Alla lyssnade på mig och gjorde som jag sa, eller nästan alla. Det
fanns ju andra också som hade respekt. Vi var oftast tillsammans men vi
hamnade nästan alltid i bråk eftersom vi ville visa upp oss. Man ville visa
att man var bättre än alla andra. Jag bråkade mycket och jag ratade
osäker på om ”ratade” är det rätta ordet med alla men jag gillade ändå min
skola, mina kompisar och mina lärare.
I lågstadiet hade jag varit en tyst, liten person som ingen brydde sig om.
Jag hade inga kompisar heller, så det hade alltså tagit tid för mig att
skaffa mig det här respektet och jag ville inte förlora det.
Men så en dag fick jag reda på att vi skulle flytta. Mamma hade fått ett
bättre jobb inne i stan, så vi skulle flytta dit. Jag var alltså tvungen
att byta skola. Mina kompisar, mina nuvarande lärare och framför allt mitt
respekt ville jag verkligen inte förlora nu. Jag hade kämpat för hårt för
att förlora allt nu.
Jag klagade och protesterade men mamma och pappa hade redan bestämt sig. De
hade hittat ett fint hus nära mammas nya jobb. De hade också hittat en ny
skola till mig. I den skolan så gick det elever från årskurs 4 till årskurs
9. Så jag skulle slippa att byta skola igen när jag skulle börja i
högstadiet, det var ju en fördel.
Jag hade redan fått byta klass i fyran. Då var det så att det fanns fyra
treor, men man bestämde att en klass av de fyra måste splittras inför
årskurs 4. Det blev våran klass som blev utvald.
Så de delade på oss och vi hamnade i de tre olika klasserna som var kvar.
Men då hade man i alla falla några kompisar från den gamla klassen kvar som
också hamnade i samma klass som en själv. Man kände också vissa i den nya
klassen redan, mer eller mindre. Så det var inte så svårt då som det skulle
vara den här gången. Att få nya lärare, skola och klasskamrater kan vara
svårt.
För lärarna måste man visa allt som man kan så att de får en bra bild av
en. Men klasskamraterna är ändå jobbigast. Man vet inte hur man ska bete
sig mot dem. Man vet inte heller hur de vill att man ska bete sig. Ska man
vara tuff och pratsam? eller tyst och blyg?
Första dagen var jag tyst och blyg. Jag kände att alla tittade på mig hela
tiden, som om de inspekterade mig. De bevakade minsta rörelse som jag
gjorde. Det var jobbit. Nästa dag började de att prata lite med mig. De
pratade också mycket och högljutt på lektionerna, lärarna sa åt dem att
vara tysta men de slutade nästan aldrig utan de fortsatte att prata. Så jag
förstod att den här klassen är en pratig klass, så jag måste också börja
att prata för att kunna lära känna någon.
Jag började att vara med några killar och jag lärde känna dem ganska bra,
de var coola. Men man kunde inte jämföra någon eller något med det som jag
hade förut.
De första dagarna fortsatte jag med att vara tyst och blyg. Det kändes
konstigt att vara den tysta, blyga och orespekterade typen. Jag som alltid
pratade så mycket i den gamla skolan. Jag hade respekt och tjejerna tittade
på mig och skrattade åt mina skämt, hur löjliga de än var. Det kändes bra
att gå till skolan då, jag ville till skolan för att träffa kompisarna och
för att det var kul. Jag hade bra betyg också, så allt var perfekt,
eftersom lärarna gillade mina betyg.
Mina nya lärare var okej och kompisarna med men jag visste att om jag ville
ha det som min förra skola så måste jag börja redan nu.
Jag började att vara med de tuffaste eleverna. Jag började att göra allt
som de gjorde, vi var tillsammans på fritiden också. Genom dem lärde jag
känna elever från de andra klasserna också, så jag började att vara med dem
också. Vi gjorde en hel del dumma saker, vi klottrade och tog sönder en
massa saker. Det var kul från början men ju mer jag var med dem desto värre
blev jag. Jag kunde inte dra mig ur deras dummheter. Jag fick inte heller
respekten som jag ville ha, utan jag blev mer som en liten sak som hjälpte
dem med allt som de ville. Det var de som hade fått respekt från mig och
jag gillade inte det.
Mina betyg hade sänkts, mina lärare ogillade mig och mina föräldrar litade
inte längre på mig.
Jag visst att jag var tvungen att ändra mig om jag ville bli något. Jag
försökte att minska med att vara med mina nuvarande kompisar. Det var svårt
men det gick.
Jag hade bara lärt känna de här killarna och inte någon annan i klassen.
Jag tyckte väll att det räckte med dem.
Men så började jag prata mer med resten av klassen, killar och tjejer. Ju
mer jag pratade med dem desto mer började jag att gilla dem. Jag var inte
så mycket med ”gänget” längre. Jag började att vara mer med andra killar
och tjejer i klassen. Sånna som var ganska duktiga i skolan men ändå
pratglada, alltså precis som mig. Jag trivdes bra med dem och jag började
att känna en trivsam gemenskap med dem.
Vi alla ville och hade kul tillsammans, men vi gick aldrig för långt som
”gänget” gjorde. Vi var ambitiösa och jobbade bra tillsammans, på det
sättet höjde jag mina betyg igen.
Jag var med det gamla gänget ibland också men jag drog mig alltid ur när
det gick för långt. Livet började att bli mer och mer som i den gamla
skolan och jag trivdes bättre och bättre i den nya skolan.
Jag träffade fortfarande många från den gamla klassen ibland, så jag kände
många personer. Det var kul och om jag tänker efter så tycker jag att det
här bytet av skola var bra ändå. Jag har också lärt mig att respekt inte är
allt. Man måste inte vara stor, stark och tuff för att bli omtyckt.
Det enda som jag fasar för nu är.
gymnasiet.