Mina skolår
När jag var sex år började jag i skolan, med mina kompisar som var ett år
äldre. Men när ettan var slut och tvåan närmade sig insåg jag och mina
föräldrar att jag inte låg på samma kunskapsnivå som mina klasskamrater.
Mina föräldrar och jag kom överens om att det bästa för mig skulle
vara att gå om ettan.
Det var fruktansvärt jobbigt att behöva gå om en års-kurs och att
börja i en ny klass. Det var frustrerande att gå igenom allt jag redan lärt
mig. Men jag fick övertala mig själv att jag gjort rätt val.
Efter ettan så jämnade det ut sig med kunskaps nivåerna.
Klassen trivdes jag i och jag umgicks även med de äldre eleverna på
skolan. Allt var bra förutom lärarna jag hade. De var ganska uppblåsta och
glada men kunskaperna hos dem var låga.
Så att lämna låg- och mellanstadiet var en lättnad, inte bara för mig
själv utan även för mina föräldrar. De hade inte heller tyckt att mina sex
skolår varit särskilt givande.
Sjuan började jag här i Myrängen. Allt var nytt, nya människor, nya
lärare och nya sätt att arbeta i skolan.
Niorna tyckte man var jätte stora jämfört med en själv och de nya
killarna spanade man in.
Jag stormtrivdes med de mesta förutom en lärare som jag hade svårt
att komma överens med. Jag tålde han inte. Men situationen förbättrades
inte när jag slängde en snöboll i huvudet på han, eller när jag trakaserade
han.
Men när man gick i sjuan och var kaxig så trodde jag att man var
någon, någon som var cool och betydde någonting.
Såhär i efterhan, två år efter så skäms jag för hur elak jag var. Man
behandlar inte folk på ett elakt sätt, bara för att man tycker att någon är
ful.
Man ska inte gå på utsidan av någons skal, utan för vad som finns
inuti.
Jag har verkligen utvecklat mitt sätt att tänka och agera.
Jag tror att de tankar och värderingar som jag har idag är på grund
av min klass.
För när sjuan hade gått så slutade många av mina klasskompisar, som jag
hade gått med sedan lågstadiet.
Istället blev vi ihopslagna med våran föredetta parallelklass.
Jag var ensam och var tvungen att söka nya kontakter inom klassen.
Men när vi börjat trivas tillsammans fick vi reda på att vi var tvungna att
dela upp oss igen.
Den här gången till en stökig- och en ”ordningssam klass”. Jag
hamnade i den mer självdiciplinade, den mer ”ordningssamma klassen”.
Än en gång fick man få kemmin i klassen att fungera.
Vi har lyckats rätt bra måste jag säga. Det är kanske därför jag har
utvecklats som jag gjort. I och med att jag har bytt klasser några gånger.

Eftersom man varit tvungen att möta nya ansikten och åsikter som man
kanske inte alltid varit eniga om.
Det kommer bli tråkigt att sluta här i Myrängen samtidigt som jag
känner en lättnad.
Jag kommer sakna tryggheten av att vara äldst, men lättnaden till ett
större steg ut i vuxenlivet.
Så tänk på vad ni gör Myrängsmedlemmar, och lycka till!
Med vänliga hälsningar
Anna Oskars-Sandgren