Mina nio skolår
Mamma.
Gud va’ glad jag var att jag hade en mamma.
Första dagen jag var i skolan var jag både rädd och blyg, men min mamma var
där hela tiden.
Läraren såg sträng ut, med spetsig näsa och smalt ansikte. Men hon log mot
oss och såg ändå snäll ut. Jag var jättestolt, jag hade börjat skolan.
Nu när jag tänker på första tre åren så verkar det som de bara rullade iväg
det ena året efter de andra.
Mellanstadiet var mycket roligare.
Ny lärare, ny byggnad, några nya ämnen, man kände sig mycket äldre.
saknad sida
är inte den som tycker om att slåss men ändå var det jag som började mucka.
Av ren rädsla lyckades jag få honom underlägsen så att han stack därifrån.
Han slutade nästan att ”mobba” mig. I sjätte klass fick vi en ny lärare, en
man!
Det kändes lite konstigt att få en man som lärare, han var snäll, rolig och
en bra lärare.
I sexan var man störst på skolan. Man vågade mycken mer. Jag och min kompis
kom ofta i konflikter med lärare. Det var som om vi härskade över, över
alla fem klasserna.
Nu när man tänker tillbaka på den tiden så var vi egentligen lite taskiga
till de som var yngre än oss.
Jag kommer ihåg en gång när jag och min kompis hade snott några sudd, då
mutade vår lärare några elever att säga vem det var och vi blev, såklart,
ertappade.
Min kompis, Lill-killen, hade varit utskälld av vår lärare några gånger
innan, så de var stora fiender.
Vi var väldigt glada att vi slapp dansen och pjäserna.
Och det var en bra lärare vi fick. Jag hamnade ofta hos syster
(sjuksköterskan) för att jag gillade att vara i farten, att klättra, spela
rugby och härja.
Tillslut skrattade läraren åt mig. Sommarlovet mellan sexan och sjuan var
man orolig för högstadiet nästan hela tiden.
Man visste inte om man skulle hitta alla klassrum, om man skulle få nya
kompisar och värst av allt, den där killen jag hade varit i slagsmål med.
Han hade växt till sig och var mycket större och starkare än jag, han hade
en heldel kontakter i skolan och han hade blivit en riktig värsting. Han
hette Mattias Friman och var väldigt ökänd.
Sjuan är svår att förklara.
Det hände så mycket i mitt liv och det mesta har jag förträngt.
Min morsa dog. Det gjorde så att det gick dåligt i skolan, vi hade jobbigt
hemma och det är faktiskt svårt att komma ihåg även om det är bara två år
sen.
Åttan var lite lättare, jag hade lärt känna en hel del nior också var man
inte minst på skolan.
Men så var det betygen. Det var svårt att koncentrera sig endast på att få
bra betyg, så att första betyget blev inte så bra men det andra blev. I
slutet av åttan tänkte jag inte så mycket på att man skulle bli nia, störst
på skolan, utan jag tänkte mest på att alla niorna skulle sluta. Det kändes
lite konstig, man blev lite ensam även om man hade klasskompisarna. Man
hade varit och festat en hel del med dom, de var som en sorts handledare
för en även i sjuan.
Nu i nian är det tvärt om nu är det jag som är nia och har blivit lite
kompis med åttorna. Om jag skulle beskriva mina nio år i en kort resumé
skulle jag väl säga att jag har haft rättså bra tur, bra lärare, bra
utbildning och bra kompisar.
Det blir lite tråkigt att lämna grundskolan nu när man har blivit, som
sagt, expert på grundskolan.
Men det finns ju nackdelar med skolan, vissa lärare, prov, standard|prov,
lite av kompistrycket, och för mycket festande. Också behöver ju kanske
inte all utbildning vara så Jva lång och svår. Och jag hoppas på ett bra
slutbetyg.