Att byta skola
Jag vaknade med ett ryck. De otäcka minnena från igår kom sakta krypande
tillbaka, och jag drog täcket tätare om mig.
Jag vet inte hur länge jag låg där, men till slut tvingade jag mig att
sätta fötterna på det iskalla stengolvet och ställa mig upp.
Med darrande ben gick jag bort till fönstret och tittade försiktigt ut.
Idag såg verkligheten mycket tryggare ut än igår, men den lurade inte mig.
Där utanför såg jag en kvinna med sitt barn komma gående i solen denna
vackra vårmorgon.
”En dag precis som alla andra dar” tänkte jag. Men det var den inte. Något
hade ändrats, det syntes inte utanpå men det kändes inuti.
Jag drog på mig ett par säckiga byxor som jag hade ärvt av min bror, som
jag hade när vi målade sommarstugan förra året. Pyjamaströjan lät jag hänga
över byxorna, jag kunde inte tänka mig att ta av den och titta på min nakna
kropp.
Jag gled ner för trappan och gick raka vägen till köket.
Där satt redan mamma, snyggt sminkad och redan färdigklädd fast det var
lördag, och klockan var inte mer än nio.
Jag sjönk ner i stolen mitt emot henne och tittade på mina naglar. Då
sprack hennes runda ansikte upp i ett leende, och hon sa:
– God morgon Snuttan. Hade du kul igår?
En annan morgon hade jag kanske tyckt att det hade varit helt naturligt att
hon kallar mig Snuttan, men som sagt, något hade ändrats.
Det enda jag kunde tänka på var de där orden som hördes, om och om igen i
mitt huvud. ”Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig
det”.
Efter en stund, som kändes som en evighet sa mamma oroligt:
– Vad är det Hanna? Du verkar vara lite borta.
När jag fortfarande inte svarade försökte hon få ögonkontakt med mig, men
jag vek undan blicken, jag kunde inte se på henne.
Jag visste att jag hade gjort ett så fruktansvärt svek, både mot mamma och
mot mig själv.
– Är det något fel Hanna?
”Ja!” ville jag skrika men det kom inga ord. Jag var som in en koma, jag
ville så gärna berätta men min mun kunde inte röra sig. En vecka flöt och
det blev Lördag igen.
Jag vet inte om någon i skolan märkte någon skillnad på mig, men de sa
inget i alla fall. På lördagsmorgonen väckte mamma mig och sa att jag
skulle skynda mig ner, för att vi var tvungna att prata.
”Hon vet” tänkte jag ”hon vet och nu vill hon aldrig se mig mer”.
Om jag hade kunnat tänka klart hade jag kanske förstått att detta aldrig
skulle kunna hända, men nu tänkte jag inte klart.
Motvilligt gick jag ned för trappan och hittade både mamma och pappa vid
köksbordet. Utan att någon sa ett ljud satte jag mig ner. ”Säg något då”
tänkte jag för mig själv, och precis som om dom hade kunnat läsa mina
tankar sa pappa:
– Hanna, vi har märkt att det har hänt något. Vad är det?
Eftersom jag inte svarade fortsatte mamma:
– Är det något med skolan? Eller är du ovän med någon kompis? Snälla prata
med oss Hanna.
De såg så snälla och oroliga ut att jag var tvungen att säga något om förra
Fredagen. Berätta om vad som hände.
Så, jag öppnade munnen och sa försiktigt
– Jo.
Nu såg de riktigt oroliga ut. Jag hade alltid kunnat säga allting till mina
föräldrar och jag kände att jag var tvungen att säga det.
”Nu eller aldrig” tänkte jag innan jag började. Började berätta om förra
Fredagen.
Jag berättade först om de tuffa killarna i min klass som hade börjat hacka
på mig inne på discot. Det var då han kom, han var nog ett par år äldre än
jag, och såg betydligt mycket starkare ut.
Han sa till killarna att de skulle dra någon annanstans och vände sig sedan
mot mig och presenterade sig som Martin. Förvånad och tacksam över att han
hade skyddat mig mot killarna, gick jag med på att följa med på en promenad
i parken. Vi pratade och hade det trevligt, och tillslut kom vi fram till
en bänk för vi satte oss. Försiktigt kysste han mig, men när det hela
började gå längre än vad jag ville bad jag honom vänligt att sluta. Men
Martin fortsatte. Han tafsade över hela min kropp och jag försökte ställa
mig upp men han tryckte ner mig igen.
Väsande sa han till mig:
– Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig det.
Först förstod jag inte vad han menade, men han förklarade att han hade
räddat mig, och att han nu ville ha sin belöning. Sedan gick allting
väldigt fort, och ett par minuter senare låg jag ensam med byxorna nere,
bredvid en buske. Det gjorde så ont.
Mitt hjärta ville bara gråta ut all sorg och tomhet, men det kom inga
tårar.
Jag frös, så jag ställde mig upp, tog på mig byxorna och började gå hem.
Rädd för att möta Honom tog jag en omväg, och när jag kom hem gick jag raka
vägen hem och la mig.
Jag visste att jag hade gjort så fel, och jag kände mig så äcklig.
När jag hade berättat färdigt märkte jag att jag grät och hade mammas armar
runt mig. Nästa sekund var jag hos polisen.
De hade bara några enkla frågor, sa de, men i mina ögon var dom se svåraste
jag någonsin hade svarat på.
Kunde jag ge signalement? Jo, det kunde jag. Vad hade jag på mig?
– Ett par byxor och ett linne, svarade jag.
Polisen tittade på mig.
– Var byxorna tajta?
– Jo de var väl ganska tajta, svarade jag.
– Linnet då? Frågade polisen vänligt, ”var linnet tajt?”
Jag tittade på fingrarna och visste inte vad jag skulle säga.
– Ja, den var ganska tajt, sa jag, men fortsatte för att försvara mig.
– Men alla tjejer har tajta kläder när de går ut.
Nu vände sig polisen sig mot mamma och pappa och frågade:
– Ni har aldrig tänkt på att det är en ganska stor risk att skicka ut en
tonårsflicka i tajta kläder. Ni kanske skulle tänka på det.
Ingen av oss förstod någonting. Men plötsligt visste jag vad han menade.
Han skyllde det hela på mig!
Jag kände att jag inte orkade mer.
Hela min kropp var helt utmattad av sömn och matbrist.
Polisen lovade att jobba på fallet, men jag tror att alla visste att det
inte skulle bli uppklarat.
Mamma och pappa bestämde att det bästa för mig var att vi skulle flytta.
Flytta från kompisar, huset jag älskade, och samhället jag växt upp i.
Men vi skulle också flytta från Honom.
Det hela kom väldigt lägligt, eftersom pappa fick erbjudande om jobb på
annan ort.
Så vi flyttade till Trelleborg.
Ny klass, Ny miljö, och kanske också nytt liv.
Den 4 Mars skulle jag börja i den nya klassen.
Jag kände inget särskillt för klassbytet, varken bra eller dåligt.
Jag gick alltid omkring som en zombi och brydde mig inte om allt som
tycktes vara viktigt för mig innan våldtäkten. Varje morgon kändes det som
att bestiga Mount Everest, när jag skulle gå upp ur sängen, och den 4 Mars
var inget undantag. Men med mammas hjälp kom jag upp, fick på mig kläder
och kom iväg till skolan.
Skolan var väldigt modern och fin, och rektorn berättade för mig att den
var nybygd.
Han ledde mig till ett klassrum och öppnade dörren försiktigt. Sedan föste
han in mig så jag stod bredvid katedern och presenterade mig som Hanna
Davidsson.
Förvånad av att höra mitt namn ryckte jag till och återvände till
verkligheten.
Tjugo par nyfikna ögon tittade på mig och So-läraren bad mig att sätta mig
på en av bänkarna längst fram.
Eftersom lektionen nästan var slut hann jag bara få en bok och sedan gå ut
på rast. Direkt när jag la boken i skåpet kom en flicka med rött hår fram
och sa att hon hette Marie.
Hon frågade var jag kom ifrån, hur det var att bo där, och om vi skulle ha
sällskap till nästa lektion.
Jag svarade vänligt men i hemlighet ville jag vara skrika att hon skulle
lämna mig i fred.
Hela dagen kom Marie med frågor och det verkade som om hon hade utnämnt mig
till hennes bästa kompis.
– Tycker du att jag ska klippa av mig håret? Undrade Marie
förväntansfullt.
– Nej, sa jag. Jag tror du passar bättre i långt.
– Jaha, sa Marie besviket. Jag som hade bestämt att klippa av det idag.
Sedan började hon skratta och fick till och med mig att börja fnittra.
Det kändes lite ovant i början, och jag undrade för mig själv när jag
skrattade sist. Vi skrattade tills det kändes som om min mage skulle
spricka och fick tillslut stop på skrattet. Precis då kom en tjej med långt
brunt hår förbi, och av någon anledning fick jag olustkänslor.
Hon tittade Marie rakt in i ögonen och sa elakt:
– Skaffat ny bästa kompis Marie?
Sedan vände hon sig till mig och sa:
– Du förstår Maries gamla bästa kompis stod inte ut med henne. Flyttade.
Sedan vände hon blicken frammåt och gick utan att vända sig om.
Genom hennes sätt att titta på mig förstod jag att jag hade skaffat mig en
fiende. Vi satt tysta utan att titta på varandra.
Tillslut tror jag att Marie ville förklara så hon sa:
– Du förstår Hanna, mina föräldrar skilde sig för ett år sedan ungefär, och
jag blev helt förkrossad.
Jag började bli taskig mot de kompisar som betydde mest för mig och
Caroline, min bästis, stod inte ut efter att jag hade mobbat henne ett
halvår, och hennes familj flyttade. Jag ville få ut min ilska och tog ut
den på Caroline.
Efter att hon flyttade har jag varit så ensam. Min mamma har skaffat ny
man, som jag dessutom inte tål, och om några månader har jag ett litet
syskon.
Hon pratade snabbt och ju längre meningarna blev ju mer gråt fanns det i
rösten.
Jag kände själv att jag hade inte långt till tårarna. Arg på Maries
föräldrar, arg på Honom, men glad över att ha hittat en kompis som var lika
arg på livet som jag.
Det tog nog en månad innan jag vågade öppna mig för Marie, men när jag
gjorde det och berättade om Honom, gjorde hon allt rätt.
Lyssnade, tyckte synd om mig och gick sedan och köpte den största glassen i
kjosken till mig.
Jag och Marie höll ihop i vått och torrt, men på skolan var vi kända som
riktiga mesar. Det fick vi minsann höra också. Hade jag varit ensam med att
bära alla elaka ord, tror jag inte att jag hade klarat det, men nu hade jag
Marie.
En dag, ett par månader efter våldtäckten, kom Marie med en fråga som
ryckte upp alla minnen igen.
– Men den där killen, Martin, använde han skydd?
Jag blev helt ställd över frågan. Gjorde han det? Varför hade ingen tänkt
på det?
– Jag vet inte, viskade jag och fortsatte, men det hade väl synts? Eller
märkts?
Vi visste ingenting om sånt här men direkt efter skolan gick vi bort till
apoteket och köpte graviditetstest.
Det var negativt, och jag kunde andas ut. Vi firade genom att hyra film och
poppa popcorn.
Plötsligt gick det upp för mig att livet hade blivit min vän och att jag
trivdes med det. Jag tänkte mindre och mindre på våldtäckten och tillslut
var den helt borta i vardagslivet.
Jag har börjat skriva dikter och en del har till och med blivit publicerade
i skoltidningen. Marie har fått en liten syster som vi båda två älskar.
Martin blev aldrig fälld men ärligt talat stör det mig inte så mycket
längre.
Livet är en fest och den tänker jag gå på!
Författarens ord.
Min berättelse handlar om mod. Mod att våga bygga upp sitt liv efter en
traumatisk upplevelse.
Mod att våga berätta, och mod att våga stå upp, rak i ryggen.
Min berättelse handlar också om att det i världen finns människor som vill
göra ont, och att även om man blivit sviken måste man våga börja om.
Och tillsist handlar min berättelse om vänskap och om föräldrar som finns
där, men också att det finns människor som skyller på offret i en
våldtäckt.
SLUT
MVG