Mina skolår!
(min första skoldag)
Jag minns det som igår. Jag satt på köks|soffan med benen ihopkurad mot
magen och mitt nattlinne draget ner över dom.
Jag hade en torr ostmacka i handen som jag tatt ett litet musabett på.
Min mage kurrade och det kändes som tusen fjärilar flög omkring där inne.
Jag var nått fruktansvert nervös.
Idag var min aldra första skoldag.
Jag slängde mackan på bordet och sa till mamma att jag var klar.
Jag klarade verkligen inte äta mer.
Mamma satt och pillade med videokameran hon hyrt för att filma min första
dag.
Vi hade ingen egen så hon hade fått göra så.
Hon kollade upp på mej och bad mej skynda mej att klä på mej, för vi skulle
köra snart. Jag reste mej från soffan, och på väg ut från köket stötte jag
ihop med vår stora vita hund Viking.
Jag böjde mej ner och kramade henne. Hennes päls var så tjock och len.
Jag riktigt burrade men in i den.
Mamma tittade på mej, och sa återigen åt mej att skynda mej.
Jag reste mej upp och gick in på toa för att borsta tänderna.
Jag ställde mej framför badrumsspeglen och kollade på mej.
Jag såg himla trött ut.
Jag hade stora påsar under ögonen.
Jag började tänka på hur det skulle va i skolan.
Alla lärare, och alla eleverna, särskilt dom äldre eleverna jag visste
också skulle gå på skolan.
Jag började fundera på hur det skulle va nu första dagen, och plötligt
kände jag att den lilla mackbiten jag fått ner i magen, nu var på väg upp
igen.
Jag sprang snabbt bort till toastolen, och spydde.
Jag satt där en stund och väntade på om jag skulle spy igen.
Men min mage var helt tom och det sved lite grann i halsen.
Jag reste mej och gick bort och borstade tänderna.
Sedan gick jag in på mitt rum för att klä på mej de nya kläderna vi köpt
några dagar tidigare.
Mamma hade hängt dom över min stol.
Jag satte på mej klädernaoch vända mej sedan om för att se hur jag såg ut i
dom. För på väggen bakom hängde nämligen en stor spegel.
Jag kollade en stund, sen skrek mamma att vi skulle köra nu.
Jag tog min väska, som också var ny, och sprang ut från rummet.
Några minuter senare satt vi i bilen, nästan framme vid skolan.
Jag satt helt tyst och tittade ut genom fönstret.
Mamma sa nått, men jag hörde inte.
Allt bara susade omkring i mitt huvud.
Mamma körde in på skolans parkering och parkerade.
– Så, då är vi framme, sa hon.
Jag öppnade försiktigt bildörren och steg ut. Jag kollade mej omkring.
– Kolla hitåt, sa mamma.
Jag kollade bort mot henne.
Hon hade videokameran uppe och höll på att filma mej.
– Ska vi gå nu eller?, sa jag.
Och så gick vi.
Mamma fortsatte att filma medans vi gick. Vi gick in på skolgården och
bortåt porten vi skulle samlas utanför.
Det hade redan kommit några barn med deras föräldrar.
Jag kände igen både Anna och Susanna som bl.a stod där.
Vi hade gått på samma dagis ihop.
Men jag sa inte hej.
Dom sa inte heller nåt, utan stod bara helt tysta och kollade ner i marken.

Mamma filmade snabbt på alla, sen stängde hon av kameran.
Men hon fick sätta på den kort där efter igen, för våra två lärare kom
gående emot oss.
När dom kom fram hälsade dom på alla. Efter en stund sa dom att vi kunde gå
in nu, och kolla på vårt klassrum och lite sånt.
Alla gick in genom porten och upp för den långe trappan man stötte på
precis när man kommit innanför dörren.
Några föräldrar gick och småpratade med varandra, men alla barnen var helt
knäpptysta. Vi kom fram till en dörr.
En av lärarna öppnade den och välkomnade alla in.
Jag gick in bland dom sista, tätt intill min mamma, som fortfarande höll på
att filma. Klassrummet var ganska stort och himla gråtrist.
Dom hade dratt alla stolar och bänkar bakåt i klassrummet, vilket gjorde
att det var en stor ledig plats där framme på golvet.
En av lärarna sa att alla eleverna kunde sätta sig i en ring där framme,
medans föräldrarna gick bak och satte sig vid bänkarna.
Några elever ville inte lämna sina föräldrar, men jag gick ganska snabbt
bort mot ringen och satte mej ner.
Jag lyckades hamna brevid Susanna. Vi tittade på varandra men ingen av oss
sa nånting till varandra nu heller.
Efter en stund hade man fått bort alla elever till ringden.
Två, tre elever fick ha en av sina föräldrar sittande precis bakom dom.
Lärarna, som också satt i ringen, pressenterade sig.
Den ena hette Sigrid och den andra hette Eva-Karin.
Dom verkade mycket snälla båda två. Dom tog fram en klasslista och sa att
dom skulle kolla så alla var där.
Några minuter senare hade dom ropat upp alla.
Och alla var där.
– Nu ska vi leka en lek för att lära varandras namn, sa Sigrid, och tog upp
en boll. Den går till som så, att först håller en i bollen och säger sitt
namn, sen skickar den bollen vidare till nästa som säger först den andres
namn, sen sitt eget.
Sen skickar man vidare till nästa som säger de två förstas namn och sen
sitt eget, och så vidare.
– Så den sista kommer få det mycket svårt, tillade Eva-Karin.
Sigrid började och skickade sedan bollen vidare till Eva-Karin.
När bollen kom till mej, hade fem stycken redan ropat upp sina namn.
Jag började snabbt med att säga Sigrid och Eva-Karin, för dom var jag säker
på. Sedan sa jag Cecilia, fortsatte med Filip. Jag funderade en stund
innan jag sa Andrea. Fast hon var den sista som hade talat, hade jag svårt
för att komma på hennes namn.
När jag äntligen kommit på det, sa jag mitt egna namn, Olivia, och skickade
sedan bollen vidare till Susanna.
När vi sedan var klara mej leken, och alla fått räkna upp massa namn, tog
Eva-Karin fram en stor fruktskål med massa frukter och gick runt och bjöd
alla.
Jag tog ett stort grönt äpple. Men jag hann inte bita i det fören jag hörde
en ljus och mycket tyst röst säga, hej! Jag vred på huvudet, och det var
Susanna som hade hälsat.
Jag sa hej tillbaka.
Hon frågade vilken frukt jag tatt, och jag vissade henne mitt äpple.
Själv hade hon tatt en banan.
Efter en stund kom det bort två andra flickor och satte sig vid oss. Andrea
och Maria hette dom.
Och dom var mycket snälla.
Och då plötsligt kände jag att den stora klumpen i min mage släppte och jag
log. Nu nio år senare går vi så gott som allihopa kvar i samma klass och
vi är mycket bra kompisar allesamman.