Att byta skola!
I tisdags fick jag reda på att jag och min familj måste flytta till
Italien, min pappa hade fått jobb där på IKEA. Jag blev först glad, men
efter några minuter blev jag ledsen.
”Vad ska jag göra med mina kompisar” tänkte jag.
”Jag kan ju inte ta dom med mig precis”.
– Mamma, jag vill inte flytta! skrek jag.
– Inte jag heller, men vi måste, för pappas skull! sa mamma.
– Men mina kompisar då?
– Du skaffar dig nya snart, brev finns alltid!

Efter några dagar var det dags.
Säga ”hej då” till alla kompisarna, och killarna förstås, speciellt till
Olle.
Olle och jag har varit tillsammans i två hela år, sedan jag var 14 år. Vi
är jätte kära hur ska jag kunna lämna honom?
Jag har inte ens talat om för honom att jag ska flytta men idag måste jag,
vi åker i morgon bitti.

Klockan är åtta och jag är på väg till skolan. Jag möter Ida på vägen och
har följe med henne sista biten innan vi kommer till skolan, sen svänger
jag av till högstadiet och hon till Gymnasiet. Jag hade berättat för henne
om flytten och hon blev jätte ledsen hon sa att hon ville följa med, men
jag tog det på skämt.

Jag ställde mig utanför skolam och tände en ciggarett, då plötsligt kom det
någon bakom mig och höll mig för ögonen.
– Gissa vem?
– OLLE!!! skrek jag högt.
jag tappade ciggaretten i snön.
– F*N!! det var min sista! sa jag
– Jag har ett helt packe så det är lungt. Här.
– Tack! sa jag ledset.
– Vad är det med dig? frågade Olle.
– Jag ska flytta och jag vill inte, inte flytta ifrån dig.
– Varför ska du det? frågade Olle undrande.
– Pappa har fått ett jobb i Italien! sa jag.
– ITALIEN? skrek Olle.
– Ja, så jag måste flytta här i från och jag vill inte det, inte från dig
och skolan och mina goa kompisar, men jag har väl inget val.
– När åker du då? snyftade han.
– Imorgon bitti! sa jag.
– Jaha, men hur blir det imellan oss då da? undrade han.
– Är det inte bäst att bara vara kompisar tills jag kommer tillbaka hit
till Sverige? om jag gör det, sa jag tyst!
– Jo men…
Nu ringde klockan in till lektion.
Jag grät hela dagen och hela natten innan vi skulle åka.
Hur ska det bli med skola och kompisar nere i Italien och språket?
När jag tängte på det storbölade jag.
Men jag får ge det en chans.

Morgonen därpå:

– Italien nästa! skrek mamma i hallen.
– Jag är klar! sa jag
– Ja med! skrek pappa
– Då kör vi!

Efter tre timmars bilfärd sa jag:
– Mamma?
– Ja vad är det gumman? frågade mamma tyst
– När är vi framme?
– Om en halvtimme kommer vi till Milano.

När vi kom fram ställde jag mig utanför huset som vi skulle bo i.
Jag höll på att tappa hakan, så fint som det var, och stort, det trodde jag
aldrig.

– Vilken skola ska jag gå i? frågade jag försiktigt.
– Milanoskolan, den ligger bara 100 meter ifrån huset, man kan se den
härifrån, därnere är den! hon pekade ner mot staden.
Jag gick ner och kollade på den.
Plötsligt kom det fram en tjej till mig och började prata Italienska med
mig. Och jag fattade ingenting av det hon sa.
– I’m from Sweden! förklarade jag.
– Okey where are you going in school? frågade flickan som hette Ariel.
– Hear in this school! school! sa jag.
– Allright, me to. I’m going in 9th grade! förklarade Ariel.
– Oh me to, I hope were going in the same class, sa jag.

Jag gick hemåt.
– Mamma, jag träffade en tjej som hette Ariel hon var supersnäll, jag ska
gå i samma klass som henne.
– Vad bra! sa mamma.

Efter två veckor i skolan ringde Olle till min mobil, han sa att han
saknade mig och att han ville komma och hälsa på i sommar.
Och det gjorde han.
Han var här i 2 månader med mig.
Vi badade och solade.
Vi gick ut och åt och var på disco.

Vi blev tillsammans igen och jag flyttade hem igen.

Jag och mamma köpte ett litet hus i min förra stad i Sverige. Men jag
trivdes bra i Italien och skulle inte ha emot om vi skulle flytta dit igen
när jag blev äldre.
Men jag har lärt mig en sak, att man inte ska ha förutfattade meningar om
saker man inte vet något om.

8 år senare.
Jag och Olle flyttar till Italien och bildar familj. Vi flyttade in i det
hus jag bodde i när jag var 16 år.

SLUT