Inskannad version

Mina nio skolår
Sju år var jag, och det var i mitten av augusti. Nio års skola hade jag nu
framför mig. Jag skulle börja i första klass i Lerums skola. Jag kommer
ihåg att jag var väldigt rädd för hur det skulle gå den första dagen. Hur
skulle jag kunna hänga med? Tänk om läraren bara skällde ut mig!
När jag kom till skolan, kom jag till att sitta bredvid Jessica Söder.
Det var väldigt roligt, och skolan var inte alls så hemsk som jag trodde.
Jag lärde mig rätt snabbt att läsa, räkna och även att skriva. Tyvärr har
jag inte blivit så intresserad av att läsa böcker på senare tid, men jag
har många andra intressen.
Jag tyckte att vår lärare Marie Frithiofson var väldigt snäll till oss,
inte alls sträng eller så.
De första tre klasserna gick rätt långsamt, men samtidigt var de roliga.
Det enda som jag var rädd för var sexorna och femmorna. De var ju så stora
och tuffa. Som tur var blev jag ju också sexa en gång, men det tog ju sex
år.
Jag och Martin i Hegefors gick ofta på rasterna bakom skolan och pratade.
Ibland såg vi på grannen som körde på sin mark. Ibland hade vi frukt med
oss och då skulle det naturligtvis vara banan, det var ju populärast för
pojkarna.
Vi lärde oss bl.a. skrivstilen och den använder jag än idag. Fin va? Nej,
kanske inte. Markus Andreasson flyttade under lågstadiet, bortkop. rad
högstadiet visste jag då inget om. Han började nämligen hos oss igen på
högstadiet i Ystad.
Men, i alla fall, nu började vi på mellanstadiet. Där fick vi Olof
Törnlund som lärare. Det första intrycket av honom var att han var lång och
lite skallig. Men han var snäll i många sammanhang. Kanske rent av lite för
snäll ibland. Han brydde sig inte alltid om ifall man gjort engelskläxan
eller ej. I och för sig, jag tyckte ändå knappt att vi hade läxor, i alla
fall inte många vare sig under låg- eller mellanstadiet. Därför gick de här
åren rätt fort.
I fyran gick vi i gamla skolan, som ligger lite avsides. Då tyckte jag
att vi kom lite för oss själva. Men i femman gick vi i samma byggnad som
alla andra igen.
I matsalen stod Ann-Gjördis. Hon kunde vara snäll, men för det mesta var
sur och snål med maten.
Tidigare hade vi bara varit runt tjugo elever men i femman kom det sex
elever från Glömminge. Det var roligt att få nya kom|pisar. Men det var
mest Markus som jag gick med på rasterna. Hjert och jag var lite
tillsammans hos varandra.
Det tråkigaste ämnet var Oä (=onödigt ämne, som det hette). Det innebär
samma ämnen som SO och NO nu. Slöjd var däremot roligt. Vår lärare i slöjd,
Wille, var väldigt bra. Matte och engelska tyckte jag liksom nu också bra
om. Bild var roligt för vi fick göra vad vi ville, men det var mest
tråkigt, för jag visste inte vad jag skulle göra.
I Lerum var nog det dumma att fortsättning min mor var lärare, och
det hände någon gång att vi hade henne, till exempel när hon visade oss
olika biblioteksböcker.
Nu var det då tid att börja på högstadiet! Stiga upp en timme tidigare,
klockan sex, åka buss i 40 minuter till Ystad och sen komma hem vid fyra-
tiden. Jag var mycket nervös första dagen, och jag förstod inte så mycket
av allt de sa. Det var ju så mycket man skulle ta ansvar för själv nu. Den
här känslan kände jag faktiskt igen från när jag började årskurs ett. Nu
var det niorna som var stora och tuffa, som man var rädd för.
På den första engelsklektionen fick vi en chock. Att komma från Olofs
lektioner med boken Mr Mooney till Katrin Bamse var en jätteskillnad.
Snart lärde jag känna mina lärare och kamrater. Det var nyttigt att lära
sig att själv ta ansvar också.
Vi fick Gun som klassföreståndare. Hon är faktiskt rätt bra. En stor
skillnad var också att nu har vi en lärare för varje ämne.
Sjuan var rätt jobbig i början, men den, liksom åttan och nian, gick
otroligt fort. Åttan var den jobbigaste årskursen, men jag klarade av den
bra. Jag märker nu att nian är betydligt lättare och roligare. Nu är man ju
störst på skolan!