Mina nio skolår!

Jag låg sömnlös i min säng, den där söndags|kvällen innan jag skulle börja
första klass.
Allting var förberätt.
Mina kläder som jag skulle ha på mig låg på min röda skrivbordsstol. Det
var ett par röda manchesterbyxor och en blå tröja. Kläderna var alldeles
nya.
Bredvid stolen stod min blåa skolväska. Jag hade köpt ett rosa pennskrin.
Det var mjukt och lent, för det var i någon slags fusk-päls.

Jag låg där och tänkte på allting som skulle hända.
Vilka nya kompisar jag skulle få, hur min fröken skulle vara och om det
skulle bli kul eller kanske tvärtom?
Men till slut somnade jag.

Nästa dag när jag satt i kapprummet med mamma, var det lite nervöst. Man
visste inte vad som skulle hända!

Kapprummet var ett stort rum som båda ettorna hade gemensamt. Själv gick
jag i 1a.
Vid varje långsida fanns gula klädhängare och en lång gul bänk. För övrigt
såg det ganska dystert ut. Med bruna mattor och tegelväggar.

Det var en massa barn och föräldrar där inne. Själv kände jag bara Thessie
och Lina. Vi bodde nästan grannar och vi hade gått på samma förskola.
Tillslut kom fröken och släppte in oss. Hon hade ljust kort hår och
glasögon. Karin hette hon. Hon såg snäll ut.

Vi gick in i klassrummet. Bänkarna stod två och två så det blev lite
problem när jag, Thessie och Lina skulle sitta tillsammans. Men fröken
flyttade ihop 3 bänkar så att vi kunde sitta bredvid varandra.

Klassrummet var jättefint. Det hade gul|vita väggar med fyra stora fönster.
Framme vid frökens kateder fanns den stora svarta tavlan. På den hade
fröken skrivit:
Välkommen till klass 1a!
Runt om hade hon ritat blommor.

Själv satt vi i små, låga bänkar. Min var för liten så jag fick byta till
en högre.

Ettan var kul att börja. Man lärde sig fort att skriva, läsa och räkna. Jag
tyckte det var roligt att gå i skolan.

Åren gick och det var dags att börja mellanstadiet. Vi fick en ny lärare.
Hon var också jättesnäll. Hon hade mörkt mellanlångt hår och bruna ögon.
Berit var i 40-årsåldern.

När man kom upp i fyran kände man sig mycket större. Man gick faktiskt på
mellanstadiet och på Beckskolan hade vi inte något högstadie.
I fyran började vi också med engelska. Det tyckte jag var roligt.
Jag kommer ihåg första engelskläxan vi hade. Den läste jag igenom så många
gånger att jag kunde den utantill.
Det handlade om en farbror som hette Mr Mooney och hans djur.

Att börja sexan var något stort.
Då var man äldst på skolan och man skulle snart välja till högstadiet!

Det där med att välja till högstadiet var ganska svårt. Man visste inte vad
särskild och allmän innebar mer än att det var en svårare linje och en
lättare linje.
Som tur var så hade jag en storebror som berättade för mig hur det var på
högstadiet.
Man fick information i skolan. Men det var inte likadant som att få
information från en som hade gått där bara några år innan.

Jag och Daniel, som min storebror heter, var ungefär lika bra i skolan och
lika varandra på andra sätt, så jag valde det linjer han hade valt.

Och det är jag glad för att jag gjorde, för det kändes rätt ända från
början.

Högstadiet är inte så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Det är klart
att man får kämpa om man vill ha hyfsade betyg när man slutar nian.

Men allting har gått så fort här på högstadiet. Jag tyckte inte det var så
länge sedan man började i sjuan.

Jag trivs bra i nian. Både med lärare och kompisar. De flesta i min klass
har jag gått med ända sedan ettan så nu när man slutar till våren kommer
det nog att kännas lite när man ska säga adjö inför sommaren.
Men de flesta kommer man att träffa på gymnasiet även om man inte väljer
samma linje. Så det är alltid en tröst.

Över lag har jag alltid tyckt bra om skolan och det kommer jag nog att
fortsätta med.