Mina skolår
När jag började skolan var året 1994 och jag hade ännu inte fyllt 7 år.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stod där utanför dörren med en stor
skylt på som visade att det var genom denna dörr som vi skulle gå igenom,
vi som skulle börja i klass 1C.
Det var alltså i denna klass jag skulle tillbringa mina 3 första skolår,
och inte bara dom första utan kanske också dom viktigaste.
När klockan ringde in oss för första gången vack osäker om vack är rätt
ord jag till, det var alltså nu allvaret började.
Vi var 18 st i klassen, 9 flickor och 9 pojkar och vår klassföreståndare
hette Tomas.
Vi i 1C var den enda klassen på hela skolan som hade en magister,
igentligen hade jag velat ha den där snälla, rara fröken Lena i stället,
men nu i efterhand är jag glad att jag fick Tomas. Han blev ju den som
visade mej vad skolan var för något och hur roligt det verkligen är.
Det första vi fick göra i ettan var att hämta sin namnlapp som hängde
framme på svarta tavlan och tejpa fast den på bänken vi satte oss på.
Bänken skulle även kläs med papper på insidan, och självklart blev det ett
med hästar på som matchade böckernas omslagspapper.
Vi sjöng väldigt mycket i lågstadiet. Tomas va en hejare på gitarr och
varje gång jag hör någon av dom där låtarna så tänker jag på våra
musiklektioner när vi satt uppflugna på bänkarna och sjöng ”I natt jag
drömde”.
De tre första åren var händelserika och det blev ju inte direkt sämre av
att gå i en klass där alla lekte med alla och där jag knöt vänskapsband som
fortfarande nu, nästan 10 år senare är starka.
I slutet av skolår 3 minns jag hur vi, jag och mina bästa vänner sa till
Tomas att om vi hade fått så hade vi börjat om i ettan igen och gått om 3
år, bara för att vi hade haft så roligt!
Men när vi väl hade bytt skola och börjat 4:an var det inte så hemskt som
jag hade trott. Fram till 6:an skulle jag växa ytterligare och mer och mer
formas till den jag är idag. Det som jag kommer ihåg som pinsamt från
mellanstadiet var uppropet i 4:an.
Pappa var med och han var en av dom som hade mobiltelefon då. Och vad tror
du hände?? Jo, självklart så börjar den där manicken ringa mitt under
uppropet. Fröken Kerstin spände blicken på föräldrarna och jag, jag ville
helst sjunka genom jordens yta.
Men den stora skillnaden mellan låg- och mellanstadiet var nog framför allt
kompisarna.
Alla var inte längre kompis med alla och det fanns personer som man bara
önskade kunde försvinna, två av dessa flyttade lyckligtvis.
Det var också nu i mellanstadiet som jag skulle att komma bli den där tysta
som inte sa mer än nödvändigt. I lågstadiet hade jag väl inte varit direkt
pratsam, men jag tyckte aldrig då att det var pinsamt att ställa sig upp
inför klassen och redovisa som jag gjorde nu.
Jag tror nu i efterhand att det beror på dom där tuffa från dom andra
klasserna på lågstadiet, dom som inte hade blivit tillsagda när dom hade
gjort fel, och dom med grymt självförtroende som gjorde att jag kände mig
mindre och mitt självförtroende sjönk.
Men så hände det något, jag tror att det var i 5:an så skulle det vara en
talangjakt i skolan. Jag och mina 3 bästa vänner bestämde oss för att vara
med.
Vi skulle sjunga en låt som vi hade skrivit texten på själva, men melodin
hade vi lånat.
Det blev väl ingen hit direkt men mitt självförtroende fick en knuff i rätt
riktning!
Inte långt efteråt spelade jag teater med kompisarna för föräldrarna och
sjöng i skolkören på avslutningen.
I slutet av 6:an var det då dags att ta ytterligare ett kliv framåt och
börja vänja sig vid tanken att börja högstadiet.
När dagen väl kom, den där dagen i Maj, när vi skulle träffa våra nya
klassföreståndare och vår nya klass var jag skitnervös.
Hur i hela friden skulle jag fixa detta? Jag var ju fortfarande den där
lilla flickan som stod utanför dörren som det stod 1C på och som skrämt
hoppade till när klockan ringde!
Men första året gick bra. Jag blev stolt när jag fick böcker som det stog
”För grundskolans senare del” i pytteliten text på baksidan av böckerna.
Det var ju ändå ett bevis på att jag hade klarat 6 av 9 år i grundskolan
med glans!
Men ännu en gång fick mitt självförtroende sig en törn. Jag blev återigen
den där tysta som satt i ett hörn på lektionerna och sa ingenting, varför
skulle det alltid bli såhär? Jo. jag vet varför, jag hade för dåligt
självförtroende.
Nu är det bara några månader kvar här på Bunkehed. 3 år har bara
försvunnit, runnit som sand mellan fingrarna, men vad kul vi har haft!
Ta historia och religionslektionerna till exempel! I 6:an kunde jag aldrig
drömma om att jag faktiskt skulle längta till måndag morgon och genomgång
av första världskriget eller vad det nu var.
Eller att jag skulle rabbla världens oceaner under en operation, det måste
ju betyda att man har haft roligt, eller?
Nu är snart denna tiden förbi och visst har det varit tufft, men det är
inte det jobbiga man kommer ihåg, utan allt roligt man har haft tillsammans
med kamrater och lärare!
Och jag kommer för alltid att minnas allt roligt från min skoltid!