1. Mina skolår

Jag minns så väl när jag skulle börja skolan. Det var så nervöst, men
spännande. Jag ville att mamma skulle följa med, men det kunde hon inte.
– Marina, du måste ju lära dig att gå dit själv, sa min mamma.
Varför jag ville att min mamma skulle följa med var för att jag var rädd,
för dom som var ”större.” Dom kunde ju slå mig, säga fula ord, eller vad
som helst.
Men när jag väl kom till skolan så var det ingen som sa nåt eller gjorde
nåt. Vissa elever stirrade på mig: ett nytt ansikte i skolan var väl roligt
att kolla på. Men jag brydde mig knappt.

När jag sedan hade gått alla år på lågstadiet var det dags för mig att
börja på mellanstadiet. Då var det inte nervöst, jag längtade mest bara
dit, eftersom en lärare hade varit så grym och elak mot mig under
lågstadieperioden. Det gör fort|farande ont i mitt hjärta när jag tänker på
hur mycket jag led, utan att jag sa något till någon. Jag började i fyran,
med en ny lärare. Ungefär halva klassen var mina gamla klasskamrater, de
andra var personer jag aldrig hade sett tidigare. Klassen var väldigt
livlig, jag förstår inte hur vår lärare kunde klara av oss.
Vi fick en lärare, en kvinnlig, som inte var som andra lärare. Hon tyckte
om alla eleverna i klassen lika mycket, det fanns ingen ”favorit” i hennes
ögon. Hon var glad och livlig, och pratade mycket. Men i femman berättade
hon att hon skulle flytta till Strömstad. Vissa elever började gråta, men
inte jag. Jag hade lärt mig ända sen jag gick på låg|stadiet att dölja mina
känslor, att inte visa vad jag kände.
När jag sedan började i sexan, var jag väldigt ombytlig med kompisar. Jag
umgicks med alla möjliga människor. Till sist var jag mycket med en tjej i
min klass som heter Elin, och med en annan tjej i parallellklassen som
heter Anna. Vi var oskiljaktiga. Jag fasade för dagen då alla klasserna
skulle splittras, men som tur var kom vi i samma klass, alla tre!

Skolan jag skulle börja i efter sexan tyckte jag var läskig och stor. Alla
osäker på om alla är rätt ord människor var så ”stora” och så
”farliga.”
Min bror, som var två år äldre än jag, gick på samma skola. Alltid om någon
var dum fanns han där för mig. Det var hans axel jag grät mot om någon hade
varit elak. Folk tyckte vi var lustiga som stod och kramade om varandra men
det fick dom tycka, han var ändå den mest underbara bror man kunde ha.

I åttan fanns inte min bror kvar på skolan, jag saknade honom så mycket. Nu
skulle han aldrig kunna försvara mig, så blyg och snäll som jag var så
tordes jag aldrig säga ifrån om någon var dum mot mig.
Men jag förändrades helt och hållet. Jag tänkte att ”nej, jag orkar inte ha
det såhär mer! Han kommer ju sluta efter ett år när jag bör|jat, hur skulle
jag klara mig?”

Det var efter det jag förändrades. Den osäkra, blyga Katarina blev istället
en självsäker och pratsam person.
Jag fick fler vänner, eftersom jag pratade så mycket. Jag bjöd på mig själv
och folk tyckte att jag hade förändrats mycket.

En dag när jag gick i åttan bestämde jag mig för att berätta för mina
föräldrar om vad läraren gjorde mot mig när jag gick i lågstad|iet. Dom
satt i vardagsrummet när jag tän|kte berätta, och när jag väl gjorde det
satt min mamma och grät. Dom hade alltid sett på mig att jag verkade så
rädd att gå till skolan, men dom trodde aldrig att det var för att en
lärare tvingat mig att äta mat som jag inte ville ha. Ibland kunde hon
try|cka ner gaffeln så långt ner i halsen på mig att jag var tvungen att
springa till toaletten och spy upp det. Sedan satt jag där på toa|locket
och grät, innan jag gick tillbaka till klassrummet.

Idag går jag i nian, mår väldigt bra och är rätt duktig i skolan, men jag
går hos doktorn och skolsyster ofta för dom tycker att min aptit är väldigt
dålig. Jag kommer aldrig berätta för dom om att det antagligen beror på
läraren i lågstadiet. Ibland kan jag skylla på henne, att det är därför jag
är så smal och äter så dåligt, för att det är HENNES fel! Det kanske är fel
av mig?

Mitt råd är att våga säga ifrån. När jag var liten hade jag lärt mig att
alla vuxna och alla lärare hade rätt jämt, men så är det absolut inte. Jag
önskar att jag hade vetat det för sju år sedan.
Tack för ordet. Jag hoppas att det jag hade att säga, gick hem hos någon.