Att byta skola och klass

Sista veckan

Om en vecka börjar jag 7:an på helt ny och främmande skola.

Jag kan inte fatta att jag redan ska börja högstadiet. Det värsta är att
den nya skolan är så stor. På mellanstadiet var vi tre klasser men nu helt
plötsligt blir vi 12 klasser. 4 sjuor, 4 åttor och 4 nior. Det mest
skrämmande är niorna, de är så stora.
På min förra skola var vi, som sagt, tre klasser. En fyra, en femma och en
sexa. Jag bor på landet så vi var bara mellan 7 och 15 elever i klasserna.

Det förekom ingen mobbning eller utfrysning. Det är så klart man blev osams
men man gick inte runt och pratade bakom ryggen på den personen då.
Alla elever var indelade i speciella grupper som jobbade för trivseln på
skolan. I grupperna fanns det både fyror, femmor och sexor. Det vill jag
inte ha nu. Jag skulle ju inte våga, prata med niorna!
Jag tyckte verkligen om skolan förut men jag tror inte att jag kommer att
tycka om den nu, det här året.

Skolstarten

– Malin, vänta på mig!
Det var min bästa kompis Emma som ropade. Vi hade gått i samma klass sen
ettan och alltid varit bästisar men nu skulle hon gå i A och jag i C.
– Hej Emma!
– Är du nervös? frågade hon.
– Skämtar du? Jag svimmar snart!
– Jag kan trösta dig med att jag med gör det. svarade hon.
Vi var 7 personer som stod och väntade på bussen och jag var den enda som
skulle börja i C. Från början var det en kille som också skulle börja i C,
men han flyttade till Stockholm.
Bussen kom exakt kl. 0700 och bussresan tog 45 min. 45 minuters ren pina
när jag plågade mig själv med det ena skräckscenariot efter det andra.
När jag kollade på mig själv i chaufförens backspegel var jag helt kritvit
i ansiktet. Jag är en person som brukar oroa mig för det mesta men nu var
det nått fruktansvärt. Jag trodde att jag skulle spy så nervös var jag. Om
inte bussen hade stannat då och då för att hämta upp fler passagerare så
hade jag nog gjort det.
Jag hörde de andra prata och skratta som genom en dimma. Gud, vad avundsjuk
jag var på dem. De verkade inte vara ett dugg nervösa. Tänk om man hade
haft nerver av stål.
Från busstationen var det 5 minu|ters gångväg upp till skolan. Vi 7 från
Gemla gick tillsammans upp. Först då märkte jag att de andra tjejerna hade
sminkat sig och bytt kläder på bussen. Så det var därför de hade skrattat
så mycket. Jag frågade Anna varför de inte hade sagt något till mig och hon
svarade att de inte tänkt på det. Vi hade varit bästisar i 6 år och hon
hade inte tänkt på mig.
Senare när jag tänker tillbaka så var det vid det tillfället, just det
tillfället, som våran vänskap slutade.
Jag bara gick ifrån henne och gick fram till killarna som gick några steg
före. När vi kom fram till skolan så skulle vi samlas i Aulan. Vi hade
varit och kollat på skolan en gång i våras så vi visste var Aulan låg. När
vi kom in såg vi att vi skulle sitta klassvis så jag sa hej då till
killarna och gick och satte mig vid C-skylten. Det var så förnedrande!
Ingen satte sig brevid mig och ingen pratade med mig. Alla verkade känna
varandra från förut. Jag ville bara försvinna ut i tomma luften.
Prick klockan 0800 började rektorn prata men ska jag vara ärlig hörde jag
ingenting av vad han sa. Jag satt och tänkte på hur jag skulle stå ut i 3
år om jag inte hade några kompisar.
Efter rektorns tal, som hade varat i hela 15 minuter, skulle alla lärare
presentera sig. Man tycker att lärare borde vara lite smartare. Hur kan de
tro att vi ska komma ihåg vad de heter när vi knappt kommer ihåg vad vi
själva heter?
Sen kom uppropet. Det jag hade fruktat mest för. När rektorn sa ens namn
skulle man ställa sig upp och säga Ja högt och tydligt. Natten innan hade
jag haft en mardröm om att när de ropade mitt namn så satt jag fastklistrad
på stolen så de skrev upp mig för skolk.
Men när de ropade upp mig så kunde jag ställa mig upp och jag sa, högt och
tydligt, Ja.
När jag satte mig ner igen hörde jag skratt från A: s platser. Jag tittade
dit och såg att Emma var omringad av en massa tjejer. Jag minns att jag
tänkte på om våran högstadietid skulle bli så här. Jag utan kompisar och
hon med massor av kompisar, men jag orkade inte bry mig.
Efter uppropet skulle vi följa med våra klassföreståndare till respektive
klass|rådssalar.
Jag gick själv och när vi kom in i klassrummet satte jag mig längst bak vid
fönstret.
Precis när läraren skulle börja prata så kom en tjej och en kille inrusande
i rummet.
– Förlåt att vi är sena, flämtade killen.
– Vi missade bussen, sa tjejen.
– Jag antar att ni är Johan och Susanna Karlsson, sa läraren, som hette
Britt-Marie.
– Ja, det är vi.
– Gå och sätt er då.
Johan var den sötaste killen jag sett! men jag antog att han skulle sätta
sig vid killarna som satt i and|ra änden av klassrummet.
– Är det ledigt här? frågade Johan.
– Ehh. ja det är det, svarade jag.
– Då sätter jag mig framför er, sa Susanna.
Britt-Marie delade ut scheman och viktiga papper som vi skulle ta med hem
till våra föräldrar. Under hela tiden hon pratade kunde jag känna Johans
doft och var tvungen att anstränga mig så att jag inte satt och glodde.
Efter ca en halvtimme fick vi rast och jag, Johan och Susanna best|ämde oss
för att gå ut och sätta oss i solen. När vi kom ut var den första jag såg
Emma med hennes nya gäng. De kom fram och började prata med Johan så jag
och Susanna gick och satte oss under ett träd.
– Titta, där kommer Johan. sa Susanna.
Jag vände mig och såg honom komma springandes.
– Vad har du gjort Emma egentligen? frågade han.
– Inget. Vadå då? svarade jag.
– Hon gör ingen annat än att snacka skit om dig. Fast jag sa att det inte
var nån ide att göra det till mig. För jag gillar dig i alla fall. När han
sa det visste jag att det skulle bli 3 bra högstadieår och jag log stort
mot Susanna och Johan och sa:
– TACK!