MINA NIO SKOLÅR

Min första skoldag såg jag fram emot och även få träffa mina nya
klasskamrater.
Det var en högtidsdag och mamma följde mig till skolan. Det var nog lite
nervöst.

Under lindberg-tiden trivdes jag bra med lärarna och kamraterna. Men när
dom upptäckte att jag hade dyslexi så blev det lite motigt. Jag blev
tvungen att gå ifrån klasen för att läs och skriv träna. Det kändes
konstigt att gå ifrån. Jag kände mig ut pekad.

Under mellanstadie tiden kändes det jobbigt. Att ha Dyslexi ställer till
med problem för jag måste kämpa mycket hårdare än alla andra. Det gäller
både hemma och i skolan. Men det ljusa var idrotten och hemkunskapen.
Egentligän är dom andra ämnena roliga men det är ju läsningen och
skrivningen som gör det tråkigt.

Under högstadie tiden då blev det en ny ljuspunkt. Det var att man fick ta
eget ansvar utan att någon lärare bestämde. Men jag blev också mer nervös
för hur det skulle gå för mig. Vilken hjälp kunde jag få? Det är många
sidor att läsa och det är mycket man ska skriva.
En stor hjälp har varit och är fortfarande Lejla. Hon har hjälpt mig att
läsa långa texter och skrivit anteckningar. Jag har också en bärbar dator
som ska underlätta mitt skrivande.

Att jag upplever skolan så jobbig är på grund av min dyslexi. Jag är
stressad i skolan och hemma, speciellt hemma tycker mamma och pappa. Jag
borde vara glad och tycka att det är kul att leva. Men nu är jag arg,
tjurig och butter. Alla lärare borde gå på en kurs för dyslektiker. Det är
alldeles för många lärare som inte vet något om dyslexi.

Några lärare uppträder inte schysst mot alla elever. De kan vara spydig.
Det borde ge konsekvenser.
Känner rektor och kolleger till att det finns lärare som gör så?

Nu ser jag fram emot gymnasiet. Då hoppas jag att jag har nya krafter för
nu känns det tungt.