MINA SKOLÅR

Min tid på lågstadiet var en possitiv upplevelse, jag trivdes bra med både
lärare och elever. Vilka toppen lärare jag hade. De var människor man
litade på, de var förebilder. Favouriten var helt klart Jens, en ung man
som alltid skojjade och lekte med mig. Han trodde på mig.
Jag minns min första prao som om det var igår. Alla andra elever
praoade hos sina föräldrar eller eventuellt närstående släktingar. Men inte
jag, jag spenderade min prao hos storfavouriten Jens nya jobb. Han jobbade
på en golf bana och min uppgifft var att slå några golfbollar fram och
tillbaka på en otroligt stor gräsmatta samtidigt som Jens visade hur man
egentligen skulle göra. Ni kan tro att jag längtade till att få komma ut i
arbets|livet, det var så roligt att arbeta.
Jag drömde mig bort till hur det skulle se ut när jag blev
världsberömd skådespelare. Jag ryckte till med huvudet och vips var jag
tillbaka på gräsmattan igen.
Ett annat minne är från en svenska lektion i tvåan. Vi skulle göra en
intervju med lekisbarnen om hur det kändes att börja sklolan. Det var bara
en liten strunt sak men för mig var uppgiften enorm. Min mage var full av
flaxande fjärilar när jag intervjuade. Jag kände mig så stor och duktig.
Kanske var det då mina drömmar om att bli Journalist väktes till liv.

På mellan stadiet var det ett helt annat spel. Det var Djungelns lag
som styrde. Det starkaste över levde och dem som var lite svagare fick stå
där aldeles stilla och vänta på att bli krossade av lärarnas klumpiga
fötter. Min bästa vän var extremt duktig i skolan, hon lärde sig snabbt och
var alla lärares bästa elev. Själv var jag inte alls lika bra. Mattematik
var det svåraste jag visste. Ett starkt minne jag har från mellanstadiet
var när jag och min vän satt i ett grupprum och jobbade. Plötsligt kom två
lärare in och började tjaffsa med varandra om vem som skulle få hjälpa
henne och vem som skulle vara tvungen att hjälpa mig. Jag vart så trampad
på, så mosad att det var omöjligt för mig att samla ihop spillrorna.
Falskhet och lögner var vad lärarna stod för, för mig.
Vi hade fått en hemuppgift men jag förstod inte vad den innebar så mina
föräldrar ringde hem till den lärarinnan vi hade i ämnet. Klockan var nio
på kvällen då de ringde så pappa bad om ursäkt över att han ringde så sent.
Hon sa att det var absolut ingen fara och att det var en självklarhet att
de skulle ringa om det var något jag inte förstod. Uppgiften blev förklarad
och jag kunde gå och lägga mig lycklig över att allt gått bra. Dagen efter,
när vi satt alla sexor på hela skolan fick jag reda på att jag hafft fel.
Hon ställde sig bredvid mig och började skrika i mitt öra så att det
garanterat hördes även till klassrummen intill.
– Hur kan du vara så dum att du låter dina föräldrar ringa hem till mig
mitt i natten bara för att du inte förstår en uppgift. Inte vågade jag
berätta det för mina föräldrar. Vem vet vad som hade hännt om jag bett dom
ringa till henne igen? Under hela den perioden fejkade jag ofta sjukdommar,
gick hem från skolan och ljög för mina föräldrar. Jag ville inte gå dit mer
och så en dag behövde jag inte det heller.

Under högstadiet var svårt att komma tillbaka. Jag var van vid muren
mellan lärare och elever. Till min förvåning märkte jag att även lärarna
var människor, de Ville lära ut och hjälpa till. Självklart fans det follk
av den andra sorten med. Min matte lärare tillexempel. Min tro på mig själv
innom mattematiken var redan på noll. Gjorde jag någongong fel var min
högstadie mattelärare från högstadiet snabbt framme vid min bänk och visade
för hela klassen vilka dumma fel jag gjort.
Många brydde sig inte om när han visade upp deras böcker. Men för mig var
det en snabb visit till helvetet varje gång han gjorde så.
När jag berättade för in kontaktlärare om händelsen plus måna andra skakade
hon bara på huvudet och sa. Jag har svårt att tänka mig att han som är så
snäll skulle bete sig så. Så har nämligen Lärarna sagt i urminnes tider. På
mellanstadiet fick jag alltid det svaret. Nästan alla lärare har någon elev
som dom utsätter för orätt visor tyvärr var jag oftast den eleven. Man får
inte glömma lärarna som finns där och ställer upp. På högstadiet har jag
hafft turen att träffa på många sådanna