Lära för livet!

”Vi lär inte för skolan utan för livet.” Vilka ämnen är då viktigast? Vad
ska man lägga mest tid på? Ja, det kan man fråga sig. För att göra det hela
ännu svårare kan jag lägga till att alla är inte ute efter samma sak i
livet, alla har inte samma drömmar och mål som jag. Kanske tycker jag att
bildlektionerna är totalt överflödiga och till ingen nytta. Med det för
Lisa, eller någon annan, är bildlektionerna som gör att hon orkar med
resten av skolan.
Överallt får man höra om att eleverna inte hinner med matematiken, eller
andra för vissa svåra läsämnen. De vill ha fler lektionstimmar till det. Vi
hoppar över en idrottstimma istället, tycker någon. Men då kommer en annan
med en undersökning som gjorts och som visar att idrott i skolan förbättrar
elevernas prestationer inom de andra ämnena.
Hur ska man få ihop ett schema som ger alla en lärorik och utvecklande tid
i skolan? Man får helt enkelt göra skolan som ett slags smörgåsbord, där
det finns lite av varje. Där alla får prova på alla skolämnen och känna
efter om det är något som intresserar dem. Sedan har de möjligheten att
fördjupa sig inom de ämnena på gymnasiet där de får välja program. Däremot
fungerar det ju inte om alla elever skulle springa runt från lektion till
lektion och vara en liten stund här och en liten stund där. Därför är
lektionerna schemalagda.

Grundskolan fyller ju inte endast den funktionen att den ska låta
barnen/ungdomarna prova på olika ämnes|områden. Den ska också ge svenska
folket en god basutbildning och en bred allmänbildning för landets och
invånarnas välfärd och framtida utveckling inom så väl tekniken som
jämställdheten.

För att då ha några exempel att utgå ifrån och visa att många ämnen
utvecklar oss på fler sätt än vi tror, ska jag själv ta och berätta om vad
några ämnen i skolan har gett just mig i form av värdefulla kunskaper och
erfarenheter.

Vi kan börja med matematiken, som många som tycker det är krångligt, inte
förstår meningen med.
När man arbetar med en svår uppgift eller ett krångligt tal lär man sig att
det kan finnas mer än ett sätt att räkna ut det på. Ofta finns det också
små detaljer som man ibland har missat. Därför kan man ibland få ett svar
som är helt uppåt väggarna utan att man förstår vad man har gjort för fel.
Så kan det också vara i verkliga livet. Du förstår inte hur det kunde bli
som det blev förrän någon talar om en liten detalj för dig som du inte
tidigare lagt märke till och plötsligt ljusnar allt.
Ibland är det besvärligt och det kan kännas hopplöst, men det finns alltid
en lösning. Man ska inte ge upp förrän man funit den. Det kräver ofta stort
tålamod och noggrannhet, precis som i princip allt annat i livet också
kräver.
Ibland är det inte heller som det först verkar. Ibland skyndar man bara
förbi och man upptäcker inte förrän senare att något är fel. I dagens
samhälle lever de flesta människor i stress, man hinner inte ta sig tid åt
att se in under ytan hos sina med|människor. Man låter skenet bedra. Ofta
har du nog haft vänner med problem, men du har helt enkelt inte haft tid
nog att se efter hur de mår.
Matematiken har gjort mig till en liten klurifax som tycker om att lösa
problem och som vågar stå öga mot öga mot dem. Sedan inte sagt att det
alltid gått som en dans, för det har det inte. Men finns det någonstans ett
hav utan krusningar, strömmar och vågor? Nej.
Det gäller att våga lösa problemen. Det utvecklar det logiska tänkandet som
man har nytta utav överallt. Till exempel när man ska laga en cykel eller
när man står där vid bagageluckan på den splitter nya volvon och inte vet
hur man ska få plats med slalomskidorna.
Då är det bra att man är van vid att lösa problem. Livet är fullt av
motgångar, precis som matteboken.

Något som dock alltid får mig att koppla bort problemen och istället koppla
av är att träna. Om det går en dag utan att jag gör det blir jag rastlös.
Idrotten får mig att fokusera på mig själv och glömma omvärlden. Om man är
lite sur på någon kan man också göra sig av med sina aggressioner genom att
träna. Man blir lugn och harmonisk efteråt skulle jag vilja säga.
Känslan när svetten rinner nerför ryggen och kroppen törstar efter vatten i
slutet av ett pass. Känslan av att man måste hålla på i fem minuter till,
och man lägger in slutstöten. Den sista energin sprudlar ut genom porerna
och man kämpar på tills musiken tystnar. Då kan man andas ut. Phuh. Man är
nöjd med sig själv. Plockar upp vattenflaskan, tar en klunk och lunkar
sådär lagom långsamt ut ur träningshallen tillsammans med 50 andra
motionärer som är lika svettiga och trötta som du efter det ansträngande
aerobicspasset. osäker på om aerobicspasset är rätt ord Då är allt bra.

Idrotten i skolan innehåller dock mer än svett och hård träning. I skolan
arbetar vi ofta i grupper, vi samarbetar. Idrotts|lektionerna ska ge mer än
hälsa. De ska ge gemenskap, trygghet i sig själv och andra och förståelse
för varandras idrottande och prestationer. Man får leda egna lektioner, som
ska kunna anpassas till allas nivå. Det ska visas hänsyn till alla. Passen
ska inte heller var så enkla att det inte ger något till de mer vältränade.
Man får helt enkelt vara flexibel och kunna anpassa övningen till
situationen.
Tiden får man också planera så man hinner med allt man tänkt göra. Idrotten
i skolan utvecklar mer än bara än bara muskler, den frammanar
hänsynstagande och förmågan att planera och planlägga sin tid. Något som
dessvärre ökat under senaste tiden är skolket från idrottslektionerna. Är
man inte intresserad och tycker det är kul så struntar man i att gå dit. De
ser inte det viktiga i att röra på sig och ha kul tillsammans. Många lärare
ser inte heller den här skolkningen lika hemsk som när man skolkar från
lektioner i något läsämne. Därför görs det inte så mycket åt det. Det
tycker jag är väldigt synd.
Men jag hoppas att en dag, ska alla kunna inse och förstå hur kul det
verkligen är och att de ska kunna få ut lika mycket av idrottstimmarna som
jag har fått.
Jag tror också att om man kan få fler ungdomar att uppskatta idrotten i
skolan kanske de också börjar träna så smått på fritiden. När de sedan har
en fritidssysselsättning behöver de inte ströva runt på samhället och
klottra och förstöra. Som följd av det sparas det in pengar eftersom det
blir mindre saneringsarbeten och skadegörelser att reparera. Dessa pengar
kan man istället använda till vården och kanske spara liv.
Nog är det värt ett försök

Det här är ialla fall mina tankar och funderingar om huruvida de ämena som
påverkat, utvecklat och intresserat mig kanske skulle kunna förändrändra
andras och min egen syn på saker och ting.
För nog önskar man att man själv kan påverka till det bättre. Ju mer man
vill, ju mer kan man!