Att byta skola.

Gud vad tråkigt jag hade…
Jag satt i denna lilla Saaben och väntade på att flyttkartongerna skulle
bli inpackade i släpet. Jag vet inte vad jag längtade efter, vi skulle
flytta men jag vet knappt vart. Växjö heter det och det ligger i småland
och folket där pratar konstig, det var det ända jag visste.

Boom, hördes bakom bilen. Det var Bosse, morsans pojkvän som lyckats tappa
en kartong precis framför släpet. Bosse var en trevlig person, tyckte jag,
han var inte som alla andra morsan hade haft.
– Diana, ropade Bosse.
– Jag kommer, svarade jag.
Jag klev ur Saaben och snabbade mig bort mot Bosse. Han hade fått kartongen
på foten, så jag hjälpte honom bort med den. – Det var sista lådan Dina, nu
kan vi åka, sa han. Vi satte oss i bilen och åkte, stad efter stad
passerade vi. Jag somnade redan i Östersund. Jag vaknade mycket senare av
att vi bromsade och stannade. Vi stannade tydligen utanför huset vi skulle
bo i. Ett litet sött vitt hus. Bosse började såklart bära in kartonger,
medan jag och mamma lagade mat. Efter maten somnade vi allihopa. Det var en
dag kvar till skola började. Jag vet inte va den hette, men den låg jätte
nära huset. Närmare än vad skolan i Luleå låg. Det var en väldigt pampig
skola mycket finare än vad skolan i Luleå var.

– Nu är det dags sa mamma.
– Jag kommer ska bara sminka mig, svarade jag. Något senare…
Så var vi i skolan och det kändes som att precis varenda en glodde på mig.
Jag har aldrig vart så här nervös tror jag. Det var en liten blond dam som
mötte upp oss i korridoren. – Hej, är det du som är Diana? frågade hon på
förfärlig småländska. – Ja, svarade jag jätte lågt. Vi gick bortåt,
tillslut kom vi till ett klassrum som såg väldigt stökigt ut, några
lyssnade på musik. Tjejerna skrev eller ritade några lappar.
– Kan ni vara tysta en stund, sa den blonda damen. Anna hette hon visst.
Efter en stund blev det tyst.
– Det här är Diana Olson, sa hon och pekade på mig.
– Jaha, sa en lång och bred kille. – Va gör hon här då? kom det från en
översminkad blondin med tuggummi i hela munnen.
– Jo ni förstår Diana har nyss flyttat hit och det är meningen att hon ska
gå i er klass.

Det blev tyst ett tag sedan blev det livat som från början. Anna visade mig
vart jag kunde sätta mig. Jag hamnade brevid en ursöt kille som hette
Niklas. Han hejade vänligt. Nu var det upprop. Alla var där förutom Dan, en
väldigt omtalad kille. Han var tydligen kriminell fast såg tydligen väldigt
bra ut. Efter uppropet skulle vi till sal 235, vart det nu låg. Jag stog
fundersamt och kollade mig omkring när någon knackade mig på axeln. –
Diana? Det var Niklas som knackade mig på axeln. – Ja, vart är det vi ska
vara?, kläckte jag ur mig. Niklas visade mig vägen. Det här var inte alls
som i Luleå, där kände nästan alla alla. Och skolan var mycket större och
personerna här pratade konstigt.

– Ja, 9f, då var det sista året för er här på skolan. Det kom bakifrån
klassrummet, det var en mörkhårig man i 35-års åldern. Anders hette han
tror jag. Han kollade konstigt på mig och frågade därefter om jag var ny i
klassen.
– Ja, svarade jag artigt och blev knall röd i ansiktet. Det hördes ett
skratt ifrån ett hörn i klassrummet, det var den där tuggummi|tuggande
blondinen igen.
Det slutade med att Anders sa åt henne och bad mig att inte bry mig om
henne. Allt kändes så konstig eftersom att i luleå kände jag alla redan ju.
Här kände jag inte en enda. Jag gick hem, mamma & Bosse frågade hur det var
och om jag fått några kompisar. Jag svarade snabbt, och sprang upp till den
stökiga övervåningen.

Det hade gått 3 månader nu. Jag hade fått kompisar och en pojkvän. Det var
jobbigt i början men nu känner jag mig populärare än hon
”tuggummiblondinen”.
Att byta skola är läskigt och väldigt jobbig i början. Men nu när jag
känner rätt många. Och skolan är mycket lättare än i Luleå för vi jobbar på
ett annat sätt, lärarna var hyggligare och det var ingen äcklig skolmat.
Inte för att jag skulle vilja byta skola igen men. Det gick väldigt bra,
bättre kunde det nästan inte bli.
Och ni undrar säkert vem pojken min är? Det är Niklas. Så oroa er inte, att
byta skola brukar gå bra.