”Mina skolår”

Tiden är väldigt viktig. Under tiden händer en massa grejer, positiva och
negativa. Vi lär oss från våra misstag, de negativa händelserna, och
försöker samtidigt glömma det hemska som hänt. Dem osäker om det står
Dem eller Dom positiva följer oss livet ut, det är dem som blir minnen för
livet. Alla har vi haft ett sådant minne. Frågetecknet som står för livet
är en gåta vi har i uppgift till att lösa.

Lågstadiet var en härlig resa. Man lärde känna andra barn och man hade inte
en himla massa läxor som man har idag. Att få en bra lärare var nyckeln
till den härliga resan. Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag inte att
min lärarinna hade det lika härligt som mig. Galningen i klassen stämde på
mig. Jag var rena tortyren. osäker på om tortyren är rätt ord Det jag
tyckte och tänkte ville jag att dom andra skulle hålla med om. Gjorde dom
inte det kunde det hända som med den gången då jag sprang efter min
klasskamrat Johan. Jag minns att jag sprang efter honom runt skolgården och
skrek;
– Jag ska döda dig!
Orsaken till den tragiska händelsen var troligen för att han inte gjort som
jag befallt.
Sedan när jag fick den ”lilla” utskällningen av fröken Siv satt jag där i
min stol och grät. Sur var jag för att aldrig fått som jag velat och ledsen
för utskällningen. Att sitta där och skämmas, under det att alla satt och
stirrade var droppen.
– Vad tittar ni på!? Sluta stirra!
Det var lite pinsamt att alla skulle sitta och se på mig medans mitt snor
rann ur min näsa ner på bortet.

Vi hade en otroligt bra lärarinna som hette Marie-Louise Florin. Henne
glömmer jag aldrig. Hon var en ”stödlärare” eller vad det nu hette. Hon var
en riktig kärring som blev grinig för vad man än gjorde. Svarade man fel på
ett tal för många gånger, blev hon sur och fyllde i alla svaren åt en. När
hon skulle skriva svaren i räknehäftet var hela tyngden av hennes ilska vid
handen. Skaftet på pennan gick alltid av när hon skulle fylla i med tex
svaret tre. Därefter lät hon hennes aggressioner riva sönder bokens sidor.
Men inte hela sidor. Annars hade vi fått köpa en del mera tejp än vad vi
redan gjorde.

Mellanstadiet, inte så mycket snack, bara en massa tjafs. Där var det lungt
mycket mindre läxor. Nationellaprov också i sexan. Jätte tråkigt men
härligt när man får veta att man klarat av sexan och inte behöver gå om.

I högstadiet började allvaret. Jag fick skärpa mig med ”diktaturstilen”. Nu
fick jag tänka på att om jag ville hålla kvar mina vänner skulle jag få
lägga ner med mina fasoner att tvinga dem tycka och tänka som mig. Ett år
var det kvar tills lärarna skulle börja sätta betyg i de olika ämnena. Men
jag minns att när jag gick i sjuan, gjorde jag inte mina läxor eller brydde
mig om skolan. Jag var orolig för mina betyg, eftersom jag var helt
okunnig. Jag hade inte ansträngt mig till mitt lärande det minsta tidigare.

När åttan sedan kom blev jag en plugghäst. Jag var en plugghäst som tävlade
med dem andra. En som ville få bättre resultat på proven än dem andra osv.
Det fick jag också. Jag var nästan lika bra som dem bästa i klassen. Mina
kompisar förstod ingen|ting. Hur kunde en sådan okunnig person veta så
mycket nu? Jag satt hela eftermiddagar och pluggade tills jag uppfattade
det jag studerade. Kompisarna träffade jag på helgerna. Minnen, de
negativa, inte direkt om plugget men.. jag var fortfarande knas. Jag ville
göra något spännande. Allt var för blekt. Jag och mina vänner köpte öl av
en kiosk som fanns runt hörnet. Idag finns den inte kvar, kanske för att
försäljarna blev upptäckta av att de sålde öl åt minderåriga. Jag tyckte
att det verkade rimligt att plugga på vardagseftermid|dagarna och supa på
helgerna. Roa mig helt enkelt! Jag förtjänade att ha det kul efter alla
studier.
När mitt första kuvert med betygen kom blev min far jätte glad. Mina betyg
var faktiskt bra, bättre än vad mina bröder fått då de gick i åttan.
Det viktigaste för mig är att bli nöjd med mina arbeten och mig själv så
klart. Det blir jag inte alltid men nästan. Jag har aldrig varit en positiv
tjej heller vilket gör det svårare för mig att vara stolt. Betygssystemet
är inte det bästa som finns. När vi håller på med något vet jag att G, det
får jag inte! VG, det får jag, det är jag säker på. Men om jag nu lägger
ner mig får jag bara VG+! Det är för svårt att få MVG. Alltid samma betyg!
Hur ska jag du kunna vara nöjd. Jag är en tävlingsmänniska. Det är inte fel
med det men att inte vara stolt över sig själv är inte bra, där är
problemet.

Tiden är svår att få ordning på. Man blir bara stressad och jag blir
pressad. Mina kompisar som har bra betyg, som är lika bra i skolan som jag
eller bättre får mig att känna mig pressad. Ett negativt minne jag kommer
att bära livet ut men försöka glömma. Att jag aldrig riktigt hade någon att
prata med under mina skolår på grundskolan kommer också vara ett dåligt
minne.
En bra sak är att jag inte behöver känna mig ensam om att inte veta vad jag
ska göra med mitt liv, yrkesvalet. Frågetecknet står kvar och de härliga
minnena.

SLUT