Mina skolår
Nu har jag snart gått i skolan i nio år, den största delen av min
levnadstid! Nu när jag tänker tillbaka på mitt liv har jag svårt att minnas
tiden före skolan. Jag kommer ihåg alla kompisar, alla skratt och alla
gråt, men det är för det mesta från skoltiden och inte från tiden före.
Jag minns hur mycket lek det var på lågstadiet och hur livet för det mesta
bara var glädje och tillfredställelse. Jag minns också hur livet blev allt
hårdare och hur leken försvann ju äldre jag blev. Hur man sakta men säkert
blev tvungen att bli vuxen. Fast ofta ville man ofta det också man ville ju
inte bli kallad omogen heller. Det är svårt att bara genom en bild skildra
hela mitt skolliv, ibland kanske det behövs två, eller tre, eller tusen!

Kap 1 Första skolåret
Jag hade en lycklig barndom, jag fick mycket kärlek och tid från både
föräldrar och vänner, så det gjorde att jag kände mig accepterad redan
innan jag började skolan.
Lekis låg till grund för hela min skoltid i lågstadiet och mellan|stadiet.
Där träffade jag fort nya vänner, Love, Adam och lite grann Simon som är
min syssling.
De blev fort mina bästa vänner och jag lekte med Love nästan varje dag,
Adam lekte jag också mycket med, men inte riktigt lika mycket.
Jag kommer ihåg särskilt mycket hur jag och Love blev vänner.
Det var så att alla som skulle gå på lekis skulle med sina föräldrar träffa
de andra barnen en tid innan man började där.
Jag minns inte mycket av det men jag minns Love sitta stirrig i sin mammas
knä och Adam sitta helt lugn i sin mammas knä.
Love såg på mig och hade ett leende som gick ända upp till öronen Samma dag
när jag var hemma i trädgården och grävde en liten grop i marken framför
huset så kom Love gående, med samma leende som innan.
Han sa:
– Hej, kan vi leka
– Det kan vi väl
Mycket mer än det minns jag inte, men det var en av de finaste ögonblicken
i mitt liv som barn.
Tiden bara rann förbi och snart var det dags att börja skolan. Första dagen
presenterade man sig bara för varandra och åt bullar. (Det är i alla fall
vad jag minns) Jag trodde det skulle vara mycket värre, mina syskon hade
talat om för mig hur hemskt det var i skolan och hur äcklig mat det var.

Mina skolår II
Första tiden i skolan var inte jobbig alls. läxorna var lätta och få och
man fick mycket tid över för lek både hemma och i skolan.
Den klass jag hamnat i var en bra klass enligt mig, och våran lärare var
jättebra. Olyckligtvis var jag ingen liten mammas ängel, utan jag satte
ofta iväg med att skoja och prata på lektionerna, jag antar att jag hade
ett stort behov av att känna mig sedd och rolig. Det var jag också enligt
många, min barnsliga och extremt fantasifulla humor gick hem hos de flesta
och jag stormtrivdes. Det var inte så att jag var en riktig odåga utan
isåfall att jag var ovanligt ordet har fallit bort vid kopieringen

Kap III
Lågstadiet
Jag har svårt att placera de olika minnen jag har i vilka skolår de skedde
men jag minns dem inte mindre för det.
Jag kommer ihåg alla roliga lekar vi hade, jag tyckte särskilt mycket om
att leka affär, handelsman eller skattsökare. Jag tog ofta lekarna med
stort allvar vilket de flesta andra inte gjorde, förutom Simon som liknade
mig mycket där (måste väl vara något i släkten) så det blev ofta så att jag
var chef över de andra som fick arbeta under mig. Eller så var det jag som
ofta fick de bästa förmånerna när vi lekte affär.
Med tiden märkte man hur alla delade upp sig mer eller mindre. Indelningen
var ofta om vem man lekte med på rasterna eller på vems sida man var på om
det blev bråk. Man hade börjat lära känna folk mera och hade en aning om
hur de var.
Med tiden hårdnade det mer och mer. Lekarna var ofta istället för ”herren
på täppan” ”herren på lerkullen” eller på vintern ”herren på iskullen”
Läxorna började bli lite svårare nu och man märkte vilka ämnen man hade
lätt för och som var roliga, samt vilka ämnen som var mindre intressanta.
Det blev lite mindre tid för kompisar och konkurrensen ökade mellan
eleverna i klassen, man ville vara duktig, man jag hade fortfarande lust
och tid för kompisar. Även fast jag är text har bortfallit vid
kopieringen tävlingsmänniska och ville gärna vara duktig i skolan.
Jag läste mycket läxor och min fröken sa att jag var duktig, särskilt i
svenska och engelska. Hon kallade mig svenska killen på kvartsamtalen.
Med tiden växte mitt ”busiga i skolan jag” bort dels p.g.a läxorna och dels
för att fröken hade börjat ge mig kritik, och jag tar väldigt hårt på
kritik och försöker förbättra mig ifall jag får någon.
Konkurrensen hade också börjat öka killar emellan, vem var starkast?, vem
var snyggast och vem skulle få mest tjejor. Jag hade en ganska bra fysik på
lågstadiet, min specialitet var långdistans.
Mina skolår III
Mellanstadiet
Att börja mellanstadiet innebar många förändringar, vi fick en ny fröken,
ett nytt klassrum, elever hade tillkommit och en del hade slutat.
Det kändes som om man hade en större press på sig att vara mer vuxen. Jag
märkte nu hur mycket skolan tog av min tid, och jag började få en blick på
hur världen verkligen var, att livet inte bara är lek och att man tids nog
är tvungen att inse det. Man tvingas vakna upp ur glädjen.
Jag hade fortfarande många vänner och jag skötte skolan, men ett nytt öga
hade öppnats för mig: tjejor.
Innan hade tjejor bara varit trams, i alla fall för det mesta och i fall
man gillade någon såvar det mest sådan där barnslig kärlek. Nu började man
gilla tjejor mer på riktigt. Jag har aldrig varit bra på att visa tjejer
att jag gillar dem, ifall det skulle bli något så fick de komma till mig.
Det var ofta en maktkamp mellan oss killar som gjorde att man fick tjejer,
eller så var man söt och trevlig, eller kanske både och. Jag var ihop med
en del tjejor på mellanstadiet, men det var aldrig något allvarligt, ofta
bara en dans på ett disco och att man kanske var extra snälla mot varandra.
Men man gillade i alla fall varandra och det hade växt fram mer och mer.
Fyran var ganska lik lågstadiet och det var någonstans nu som jag började
känna Per.
Per och jag började vara tillsammans oftare och oftare. Vi kunde träffa
varandra och bara vara, det var inte så med andra. Han var också den första
jag kunde säga allt till. Jag gav han ofta råd som hade med skolan att
göra, han tyckte han behövde det.
Jag hade många vänner och livet lekte, förutom den ständiga pressen man
hade att bli mer vuxen och att ständigt förbättra sig på allt för att kunna
imponera på tjejorna. Vilket blev svårare och svårare eftersom de började
bli allt mer mognare, vi killar är ju lite efter. Jag tror att det ökade på
konkurrensen ytterligare mellan oss killar, och som jag nämnt innan är jag
en riktig tävlings människa och jag gjorde ”allt” för att försöka hänga
med. I femman och sexan var det som sagt lite tuffare men i sexan lärde jag
känna en person som förändrade mitt liv till stor del: Jan Karlsten
Han var en av de som gick i den ”lilla gruppen” inte för att han var osmart
utan för att han var så busig.
Han var rolig och beundrade mig (kändes det som) och vi hade alltid roligt.
Han var lite trasig sedan sitt liv tidigare så jag försökte hjälpa honom.
Eftersom min familj är kristen ville jag att han också skulle bli det, för
jag vet alla gånger det hjälpt mig.
Dessvärre tog det i stort sett all min tid, han ringde mig varje dag och
var fruktans|värt idog om att va. Det blev nästan ingen tid alls över till
mina andra vänner text bortfallit vid kopiering
Mina skolår IV
Det började närma sig slutet av sexan och slutet på hela mellanstadiet, de
flesta var avslappnade och kampen samt konkurrensen som brukade vara en del
av vardagen var som bortblåst.
Det hade gått hyfsat bra på mellanstadiet, min fröken och jag kom bra
överens och skolarbetet hade gått bra.
Jag hade fortfarande många vänner, de ville fortfarande umgås med mig även
fast jag umgåtts med Jan så mycket

Sjuan
När jag tänkte på sjuan och högstadiet såg jag det som en evig kamp. Jag
skulle ge allt jag hade, hade jag bestämt mig för.
Samtidigt såg jag det som en ny chans. Man skulle hamna i en ny klass där
få visste vem man var, man kunde vara vem man ville. De som haft det svårt
förut fick en ny chans.
Jag var väldigt rädd och nervös inför sjuan, jag ville inte misslyckas. Jag
brukade be gud att han skulle hjälpa mig att klara av det som låg framför
mig och tack vare det (tror jag) gick det så bra som det gjorde. Jag
hamnade i en härlig klass med många bekanta och det var många tjejor i den
så den var ganska lugn. Jag märkte snabbt viken skillnad det var, jag kände
inte alls samma konkurrens och tjejorna som jag trodde redan skulle vara
vuxna och helt ointresserade av oss var riktigt trevliga och snälla.
Dessvärre kände jag en väldig ångest inför proven, så jag började plugga
väldigt mycket vilket medförde att tiden för kompisar drastiskt minskade.
Jag fick mindre vänner, dels för att jag spenderat för mycket tid med vissa
kompisar och ingen tid alls nästan med de andra, och för att skolan tog för
mycket tid.
Åttan
Åttan var nog det jobbigaste året i mitt liv. Jag pluggade mer än någonsin
och försökte samtidigt få tid med elgitarr friidrott och vänner. Det kändes
som om jag blev tvungen att växa upp för fort och att jag fått ta alldeles
för mycket ansvar för min ålder, jag mådde allmänt dåligt eftersom jag
axlat mig med för mycket. Jag ville ha allt.
Nian
När jag började nian trodde jag att det skulle vara lika hemskt som i åttan
men otroligtvis var allt mycket bättre. Alla var lugnare och jag kom
underfund med att man inte kan hinna med allt och orka allt. Den sista
tiden har gått bra, skolan har inte fått ta all tid.
Det känns som om det finns något större än allt det här och det är Gud.
Mina skolår V
Sammanfattning:
Nu när jag tänker tillbaka på skolåren förstår jag att det präglat hela
mitt jag. Det har medfört både positivt och negativt.
Man är tvungen att gå i skolan men om jag fått en ny chans då jag själv
fått välja om jag ville gå i skolan så skulle jag göra det.
De har medfört så mycket gott och det goda överväger det onda som också
skett