Mina skolår
När jag skulle börja ettan var jag mest nervös men också väldigt nyfiken.
Jag undrade hur det var att börja skolan.
Jag minns inte så mycket men det jag kommer ihåg var att skolan var en helt
annan sak än dagis/lekis. Skolan var något kallt, inget jag läng|tade till.
Vi var bara tre killar i klassen och eftersom jag inte passade med dem så
var jag alltid med större eller mindre på rasten. Innan jag började
mellanstadiet bestämde jag mig för att jag inte gick i skolan för att andra
personer vill. Jag gick dit för att lära mig saker.
Med den inställningen gick det naturli|gtvis väldigt bra.
Jag var väl en av dem som det gick bäst för.
Mellanstadiet var förvånansvärt roligt, roligare än lågstadiet.
Det var mer killar i klassen nu så jag hade roligare på rasterna. Läraren
vi hade på mellanstadiet var väldigt sträng, men också bra eftersom det var
ganska tyst i klassrummet.

Senare när jag började högstadiet blev jag förvirrad.
Jag förstod inte mycket på lektionerna eftersom jag var van vid en mera
bestämd lärare.
Konsekvenserna av att gå från en lärare som ansvarade mer för att vi skulle
göra läxorna och så vidare till en annan lärare som mer tog för givet att
vi tog eget ansvar var inte bra.
Jag struntade i det mesta eftersom jag vid denna tid förträngt att jag
lärde mig saker för egen skull. Men samtidigt fick jag nästan lite dåligt
samvete för att jag inte gjorde mitt bästa, så helt ”borta” var jag inte.

Innan jag skulle börja sjunde klass ”så” kan vara utsuddat så bestämde
jag mig igen för att kämpa mera och lära mig saker för min egen skull.
Men cirka två veckor efter starten så var det helt bortglömt.
Jag tror också att jag kanske var så omotiverad som jag var för att jag sov
för lite, och hade ”då” kan vara inskott från läraren då för lite
energi och inte kunde koncentrera mig ordentligt.

Det var först när jag började åttan som jag började ta ansvar på riktigt.

Jag började lära mig sakerna istället för att strunta i allt.
Även om jag fick långt ifrån maxpoängen på alla läxförhören och proven så
hade jag fått en helt annan syn på det hela igen.

Sedan dess har jag hållit ungefär samma kurs, det har naturligtvis gått
både upp och ned men mest uppåt.

Nu, i nian, har jag fortfarande samma inställning, ”Jag lär mig för
livet”.

Jag ser ljust på framtiden eftersom jag i höst kommer att få studera med
det jag är intresserad av. Det var ett ganska enkelt val att välja teknik-
linjen här i Arköping.

Efter gymnasiet så planerar jag att börja jobba, bara för att tjäna lite
pengar, men bara något år, max två år. Efter det ska jag söka in på
högskola/universitet.
Om jag inte kommer in på det jag vill så kommer jag att läsa upp de ämnena
jag behöver, men förhoppningsvis kommer det inte att behövas.
Slut