Att byta skola/Att byta klass

Flytten till Spanien kommer jag inte direkt ihåg. Därför kan jag inte
riktigt beskriva vad jag tänkte eller kände. För mig var det nog mer som en
vanlig utflykt med mamma och pappa. Att jag inte skulle få träffa mina
kompisar från Malmö på flera år hade jag inte en tanke på. Åren i Spanien
kommer jag ihåg som varma. Både vädret och människorna. Vi brukade ofta
bjuda hem kompisar och ha trevliga och varma kvällsmåltider. Språket lärde
jag mig snabbt. Till stor del av att min pappa ofta pratat spanska med mig.
Så när jag skulle börja skolan hösten 93, var jag inte speciellt nervös.
Jag hade redan hunnit skaffa några vänner och deras lekar var ungefär samma
som i Sverige. Så mitt första skolår vid sex års ålder gick bra. Våran
lärare Trini var mycket snäll, i alla fall om man jämförde med vissa andra.
Jag kommer ihåg hur några av mina kompisar i parallellklassen berättade hur
deras lärare delade ut örfilar hej vilt. Så när jag fick som straff att
skriva sjuans gånger tabell tjugo gånger efter att ha glömt bort sju gånger
sju kändes det nästan som en befrielse.
Så gångertabellen och disciplin lärde vi oss snabbt. Vid tvåans avslutning
sju år gammal fick jag mina första betyg. Nästan allt var bra utom pratsam,
konstigt nog i religion fick jag inget betyg. I det fick jag inte vara med
för mamma. Så när nunnan undervisade klassen (enbart om katolism) fick jag
och två juhovasvittnen sitta i ett avskilt rum.
Sommaren 96, efter att min lillasyster hade fått åka till sjukhus, på grund
av att ha lekt med ett av dagisets stora däck fick mamma nog av Spanien. Vi
skulle vi flytta, tillbaks till Sverige. Till ”Gnällbältet” Närke. En plats
värd sitt namn. Det var en stor förändring för mig. Allt kändes mörkt och
trist till en början och även om jag inte har förträngt mina minnen
därifrån så känns det mesta ganska suddigt. Skolan som jag började heter
Backskolan. Där fick jag några kompisar så småningom och trivdes rätt så
bra. Vid utvecklingssamtalen fick jag nästan alltid höra: Hon är bra på det
mesta men har fortfarande lite svårt för å, ä och ö… Senare förstod jag
att det antagligen berodde på att jag bott i Spanien.
Men så till slut efter tre år och efter tre nästan out-|härdligt långa och
mörka vintrar fick vi nog av det otroligt gnälliga släkte och bestämde oss
för att flytta. Ännu en gång. Den här flytten är den ända som jag har
starka minnen av. Även om jag inte hade någon riktigt speciellt bra vän,
kändes det ändå jobbigt att säga hejdå. Men nästan ännu jobbigare och det
som gjorde mig orolig var tanken på det som väntade. Kommer jag att få
några vänner? Är lärarna snälla? Vad ska jag ha på mig på första skoldagen?
Frågorna och tankarna virvlade i mitt huvud och jag sov oroligt flera
nätter. Men tillslut så var vi framme i Karlsborg. Min första tanke när jag
kom fram var; hur kan människorna sova här med de fruktansvärt högljudda
fiskmåsarna. Jag fasade för min första skoldag på Södra. Men som tur var
kom den snabbt. Som jag hade befarat kände jag mig stel i hela kroppen och
tänkte på om jag verkligen hade köpt rätt skor. Nått av det värsta jag
varit med om, var när min nya lärare presenterade mig för min nya klass.
Jag kände mig helt utlämnad och deras grundligga blickar fick mig att vilja
sjunka genom marken. På rasten fanns det en tjej som pratade väldigt
mycket. Hon började prata med mig och det var en lättnad även om hennes
frågor var lite påfrestande. Dagarna gick och som jag gjort flera gånger
förut, började jag anpassa mig. Några månader senare berättade jag
skrattande för mina nyfunna vänner hur nervös jag hade varit första dagen.
De sa att de aldrig märkt det, men att de hade tyckt min dialekt var lite
rolig i början. Vi skrattade alla tillsammans och jag kände mig lycklig.
Det var sol och varmt och jag tänkte på alla fördelar som det fanns i och
med en flytt. För tillfället kunde jag inte komma på någon nackdel.