Ord instuckna i efterhand med pilar och streck visas kursiverade

nr. 2. (Novell) Gamla vänner, alltid vänner?
I samma stund Li ser vänninorna försvinna vinkades bort över vägkrönet i
sina skimrande klänningar, känner hon den första, kalla regndroppen leta
sig ner över hennes skuldra. En knappt märkbar rysning ilar någon sekund
längs ryggraden, och i nästa stund känner hon nästa droppe, i pannan. Och
en till. Och en till.
Några minuter senare rusar lyckliga ettor från grann-|skolan i alla
riktningar. Här och där ser hon även en mamma som tappert försöker rädda en
nyinköpt liten vit kjol eller skjorta undan de växande vatten-|pölarna.
”Efter det här kommer nog den blomstertid ganska fort…” tänker Li och
vandrar sedan hemmåt i hällregnet, längre och längre bort från hennes sista
avslutning på Björkskolan.
– Sluta 9:an. tänker hon om och om igen.

– Neej, nu MÅSTE klass 5a vara tysta! manar fröken för säkert hundrade
gången det här klassrådet. Med ett plötsligt ryck håller hon sedan upp ett
grönt papper med små, små bokstäver.
– Det här, mina damer och herrar är er FRAMTID! säger hon sen,
förhållandevis dämpat men med den vanliga betoningen på ett ord. Och
äntligen tystnar de. Fröken börjar sedan förklara att de nu är så stora att
de ska flytta till HÖGSTADIET, och därför ska välja ett B-språk, och
kamrater de vill gå med i den nya klassen. Det är sedan Björkskolans
uppgift att fördela dem jämt och rättvist – ja, ALLA kan ju inte hamna
tillsammans, men någon ska man säkert känna även i den nya klassen
förklarar hon snusförnuftigt.
Li känner ett stick i sidan och hör sen bästa kompisen Anna väsa ”vi
skriver varandra, va?”. Kort nick som svar, klart vi gör det! De andra man
ska skriva är ju inte heller så svåra, det finns ju flera barndomsvänner
som man gillar ganska bra, här i klassen. funderar Li vidare. Jättelätt
helt enkelt, bara skriva några namn så är min del fixad. Björkskolan
placerar nog mig bra. Säkert.

Någon månad senare står klassen med sina paraleller framför stora
flaggstången på Björkskolan. Fröken har sagt att de ska delas in och träffa
sina blivande klass-|kamrater, såhär innan sommarlovet.
– Som att det blir så många nya, jag har hört att de knappt ändrar
klasserna alls, säger Li halvhögt till Anna brevid henne. Och sen börjar
uppropet.
Li ser ut att få rätt, en efter en av klasskompisarna travar glatt iväg
tillsammans med några okända, lite för många okända. ”Men vi får nog plats”
tänker Li. Plötsligt tar det slut. Nästa klass börjar läsas upp, men Li och
Anna står kvar. Hamnar sen med några från paraleller men mest okända. Nya
klassen och jag har bara Anna brevid mig. far genom Lis huvud.

Hem med gråten i halsen, förklara skärrat för Mamma att man för faan inte
känner nån, inte en endaste människa! Förutom Anna då, det var ju tur
jovisst, men alla andra hamnade ju i B!
Pappa ringer skolan i vanlig ordning, känner ju nästan Rektor nu efter
storasysters tre år på ”Tallen”. Pratar pratar pratar och förklarar,
lyssnar, håller med.
– Jovisst, om det är så så, men tänk på flickorna -alla andra
klasskamraterna i B. säger han, men måste hålla med igen. – Ja, om det är
delat av språkvalet så går det väl inte att ändra, nej nej, naturligtvis.
– Språkvalet! tänker Li, då är det DET som skiljt klassen åt, det som också
gick så snabbt men nu tydligen varit avgörande. Pappa tackar och lägger på.
– Nej Li, det gick inte. Fler förklaringar som fullständigt bryter ner
minsta lilla hopp om att de kanske skulle få byta.
Svaret är alltså nej.

Sista veckan blir, -trots omogna killar som väsnas och bråkar nästan hela
tiden- en för tidig saknad av klassen, som om det egentligen redan var
uppdelade och inte längre hörde ihop som klass. Li ändrar sin bild av dem,
lägger till och drar bort så att det bara finns en fejkad idyll kvar som
egentligen inte finns. De blir på det här sättet ännu svårare att lämna,
men hon kan inte hejda sig. Allt hon försöker hålla kvar rinner iväg efter
skolavslutningen. Klart det är jobbigt! Trots allas krav på att bita ihop.
Sommarlovet blir mycket funderingar och oro, mer än de runt om Li anar.

Sen sitter plötsligt hon och Anna i ett nytt klassrum i en ny skola, på ett
nytt sätt -i ring. Tillsammans runt dem är tjejer och killar de sätt många
gånger men ändå inte känner, och -mestadels- sådanna de sett en, två gånger
tidigare- ”- Hej, jag heter bla bla bla och gillar att blablabla.” Runt
personen som står i mitten halv intresserade halvt misstänksamma blickar.
Li lägger allt de dessa främlingar gör och säger på minnet, bildar sig
tillslut en uppfattning om var och en som hon håller hårt på, men tillslut
tvingar ändra efter en tid.
Och så börjar ett nytt kapitel i hennes liv, utan minsta skymt av sista
raden.

Nu står li på hallmattan med vatten strilande från hår och kjol. Ser på den
enorma ryggsäcken vid byrån och tågbiljetten ovanpå. Lyfter den ringande
luren och säger till Lisa att hon och Lena ska komma till busstationen där
Li och de andra väntar klockan fyra. Puss och kram och hej, vi syns då.
Tågluff med bästa vännerna. men ingen -inte ens Anna- från ”gamla, goa
femman”. Konstigt?
– Neej, inte då! tänker Li och sätter samtidigt punkt för sist raden.
I det gamla kapitlet.