Varför mig? av Emil Göransson uppg. 2
Beeeep… – Oh nej! inte en ny morgon! Jag orkar inte mera. Jag låg kvar i
sängen i kanske 5 minuter till innan Jag gick upp. Klockan var nu 07:02.
Jag frös, tänkte att jag skulle ta en dusch och fräscha till mig lite. Ooh
vattnet var kallt, men jag skruvade upp värmen på den smala, silvriga
kranen. Mitt blå-vita badrum av kakel fylldes med ångorna från den nu heta
duschen. Efter duschen tänkte jag kamma till mitt halv korta, blonda hår.
När jag tittade in i spegeln blev det som en chock, jag insåg åter hur ful
jag var. Mitt ansikte var som vanligt täckt av en massa röda, stora,
äckliga finnar, så här var det varje morgon när jag skulle kamma mig.
Varför var det just jag som skulle se ut så här? Jag såg på mig själv i
spegeln igen och tänkte att jag bara ville dra en stor mask över huvudet
och bara försvinna in i intet, där finnar inte fanns, där alla var vänliga.
OJ nu var klockan mycket redan halv åtta, jag måste äta min frukost så jag
slipper vara hungrig hela dan idag. Jag åt en rostad macka med ost och lite
hjortron marmelad och tog ett glas med O’boy till det. Attans som vanligt
hinner jag inte äta upp all min frukost, jag måste till skolan min buss
skulle gå om 9 minuter, det betydde att det var dags att börja gå emot
busshållplatsen. Jag tog på mig min stora, blåa jacka, den var så varm o
mjuk. Ute var det svin kallt men jag visste att jag inte behövde frysa
eftersom jag hade min jacka. Min skola är ganska stor, men jag gillar inte
den kalla gula fasaden av tegelstenar, innuti var nästan värre de ljus blå
väggarna betydde bara en sak:
ont i kroppen, huvudvärk, bulor m.m.
Min första lektion är hemkunskap det tycker jag är ganska kul, alltså att
laga mat. Jag gick sakta upp till hemkunskapssalen. Aj! Jag tappade
kontrollen över ena benet och snubblade så kraftigt att jag ramlade och låg
på golvet. Bakom mig kom Anders. Anders som jag för mig själv kallade
Anders den förskräckliga. Han var värst av dem alla, han var den som också
var starkast av grabbarna i skolan. Han garvade åt mig och pekade på mig
och sa ”Du är så jävla klantig, din fule fan”. Och så garvade han igen men
den här gången mycket högre och mycket mörkare. Jag värkligen önskade att
jag var starkare än honom och större än vad han är. ÅÅÅÅH vad jag hatade
honom, men efter ett tag kom jag och tänka på att Anders inte var den enda
jag hatade. Jag hatade också skolan jag gick i för att den betydde bara en
sak: ont och känslor som kännbar skurna av en vass kniv. Men det som jag
mest av allt hatade var mig själv! Hur kunde mina föräldrar skapa en sådan
odåga som jag är? Men nu måste jag skynda mig för att hinna in till
lektionen. Idag skulle vi laga en grönsakswok. Jag visste hur man skulle
göra, jag hade ju lagat det hemma till mamma och pappa som visserligen
nästan alltid jobbar. Hemkunskapsläraren Marita ville att vi själva skulle
dela in oss i grupper. Åh nej tänkte jag, det är väl ingen som vill ha med
mig i sin grupp!?!
Ja ja, som jag trodde blev jag ensam den här gången också men Marita ville
att jag skulle vara med i Anders grupp. Jag förklarade för henne att jag
inte ville det, att det var det sista jag skulle göra. Jag fick vara med i
Julians grupp, Julian var en riktigt tjock kille med långt hår, en brokig
näsa hade han också. Julian såg ganska rolig ut med sina glasögon och Iron
Maden tröja, men det fulaste av allt på honom var den där stora, svarta
skin västen som han nästan varje dag hade, men det äckligaste var endå att
det var massa vita prickar på axlarna, på varje klädes plagg han hade.
Kasper och Maxim skulle också vara med i våran grupp. De var riktiga sport
fånar och såg helt vanliga ut på nått konstigt sätt.
Kasper och Julian sa att jag inte fick göra nånting med maten, jag frågade
varför. Deras svar var:
– Vi vill inte ha en massa jävla finnar i våran mat.
Svaret kom som en påle in i hjärtat på en vampyr. Jag dog. Dom få orden kom
som en pistolkula rätt i pannan. Jag frågade mig själv varför ska jag leva?
Jag kom inte på nått bra svar på den frågan. Jag kände mig så jävla sårad
att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Det enda jag ville göra
var att springa ut och sedan hem. Det känndes som om min hjärna slutade
fungera, det blev alldeles tomt uppe i huvudet. Den enda tanken jag hade i
huvudet var UT! Det var som om en mörk röst, en berättar röst till kriks
filmer sa det! Ut! Ut! Jag slängde av mig förklädet och sprang ut genom den
naturfärjade dörren. En snab tanke slog mig: Den där dörren var väldigt
sliten. Det kanske är många som har sprungit ut där igenom i en fara.
Vart skulle jag ta vägen nu? Hem kunde jag inte gå för att där var ju
mamma, hon jobbar kväll nu mera. Hemkunskapen skulle sluta om lite mer än 5
min. Jag bestämde att jag skulle stanna kvar på lektionerna efter avs,
svenska, matte och NO. Jag satte mig i skolans hall och väntade på att alla
från min klass skulle sluta lektionen. Jag kollade runt lite på väggarna i
hallen. På den ljus blåa väggen satt det en affisch på mona lisa. Den var
ned klottrad och förstörd. Någon hade ritat en blåtira runt hennes ena öga.
Jag kände mig uniefär som henne på bilden, ful, äklig och alldeles trasig
nästan.
Äntligen nu kommer min klass ned för trappan.
Det är ingen som märker att jag sitter där kanske två meter i från dem. Är
jag osynlig? Svenskan börjar om 2 minuter. Jag börjar sakta vandra mot mitt
skåp för att hämta mina böcker. Jag märker inte att Anders, Julian och
Maxim kommer upp bakom mig förrän de tar tag i mig jag vill skrika till men
får inte ut något ljud. Det känns som jag kvävs i min egen ångest och oro
för vad de ska göra.
Killarna lyfter upp mig. Anders håller i ärmarna och överkroppen medans
Julian håller i benen. Maxim håller inte i mig utan bara står och skriker
”Spola! Spola! Spola!” Anders och julian drar mig mot toan, öppnar dörren
och sedan tal Anders tag om min nacke och trycker mitt huvud ner mot toan.

Jag greps av panik och försöker skrika, men det enda som kommer ut ät ett
svagt A. Min röst blir starkare och starkare. Anders trycker mitt huvud ner
i toaletten. Det luktar intorkad urin blandad med avföring. Doften av
avföring kan komma från de bruna ränder som sitter längs med toaletthålet.
Det enda jag tänker på är att han inte ska spola! Jag känner hur Anders
släpper ena handen från min nacke och trevar efter spolnings knappen.
Jag skriker allt vad jag kan. Min röst kvävs av ljudet som forsar ner över
mitt huvud. Anders släpper greppet och jag ställer mig upp och känner hur
vattnet droppar ner över mina axlar. Jag känner mig äckligare än någonsin!
Anders och hans kompisar går där ifrån och lämnar mig ensam på toaletten.
Jag vill bara börja gråta, tillslut bestämmer jag mig för att åka hem. Jag
sätter mig i den röda bussen och märker hur folk tittar på mig som om jag
var det värsta de har sätt. Efter de har tittat på mig så vänder de
huvudena bort och fnyser överlägset. Väl hemma så öppnar jag min dörr går
in i mitt rum och sätter mig på sängen och börjar gråta, tänker att jag
inte är något värt varför ska jag leva? Min mamma kommer in i rummet och
frågar vad jag gör hemma så tidigt? Jag berättar vad som har hänt. Mamma
”säger inte nu igen!” Hon berättar att hon har pratat med rektorn om att
jag ska få byta skola. Mamma går ut ur rummet. Jag tar fram min fällkniv
som jag fick av min morfar förra julen. Jag tar upp det största bladet som
är det vassaste tittar lite på den. Den glänser så mycket så jag ser mig
själv i spegelbilden. Jag kavlar ärmen på min våta vin röda tröja höjer
kniven lite, lägger den mot handleden. Jag trycker kniven mot armen och
pulsådern, tänker en snabb blixt över mitt liv och inser att det inte finns
något att leva för. Visst att byta skola kanske hjälper de första fyra
dagarna men jag kommer fort farande att se likadan ut.
Kniven glänser så mcyket att jag blir bländad. Jag vet inte vad jag håller
på med! Jag trycker kniven närmare och hårdare. Jag drar snabbt ett djupt
djack. Det gör så jävla ont blodet bara rinner ner för armen mina byxor
blir alldeles blodiga. Det börjar mörkna. Jag ser mycket sämmre allt blir
svart och det börjar tjuta i örnen. Allt börjar försvinna fram för mig!
Vad händer efter döden? frågar jag mig det sista jag gör!

Bra och levande skrivet. Varierat språk men ibland upprepningar och
slarvfel i stor bokstav, stavfel. VG