Mina skolår
Det brukar påstås att låg- och mellanstadiet är vad som lägger fundament
för senare lärande. Om detta är faller så är min grund instabil.
På mellanstadiet gick mestadels av timmarna i mitt, 6Bs klassrum åt till
att jämt och ständigt behöva lyssna på en ideligen tjatande gammal tant som
påstod sig vara kvalificerad att lära ynglingar veta hut.
Hela timmar gick förlorade då hon tills hes som en kråka skrek med vrede i
blicken åt mig och mina lika skyldiga klasskamrater. Vi satt helt tysta och
väntade tålmodigt på ett slut på detta meningslösa försök att få barn att
inte låtas förbli barn, ett slut som tycktes befinna sig bortom horisonten,
ej synligt för våra unga ögon.
Men sen äntligen så kom det, vårt elände förvandlades med intet mer än ett
steg över tröskeln till ett skratt, ett nästan hånande skratt, ett skratt
vi så ofta tillägnade vår bittra och lite smått haltande lärarinna.
Hon var självaste defenitionen av en tant, nästan så man undrar om inte
hennes man myntat uttrycket.
Väl ute ur klassrummet avtog allvaret som med järnkättingar höllt oss tysta
på lektionen.
Vi kunde leka igen, leka som de oskyldiga barn vi ville förbli.
Men det var ändå allvar och inte lek som hade en övergripande roll på
mellan|stadiet.
På lågstadiet därimot var det helt andra bullar, då var vi ännu lyckligt
omedvetna om den värld som vi endast några år senare skulle slungas
framstupa uti.
Minnerna från denna tid i mitt liv sviker mig något må jag säga, det är
snarare händelser från senare tid som ännu ligger färska och nära till
hands.
När vi var små och lekte och hittade på hyss förklarades det med att ”Dom
är ju bara barn”, nu när vi är äldre och fortfarande hamnar i knipa anses
vi som rebelliska.

Starka minnen som aldrig någonsin bör lämna en ung människa på väg att växa
upp är såklart hur det var att den där nervkittlande första dagen gå till
skolan.
Men kanske är man redan på väg, på väg att glömma bort något som ända sedan
dess begynnelse varit något centralt i ens liv.
Jag kommer inte ihåg vilken dag på veckan jag började skolan, inte hur ja
kom dit, förmodligen blev jag kör av morsan men detta är antaganden inte
minnen, jag kommer inte heller ihåg hur jag innerst inne kände då jag
närmade mig skolan i den förmodade bilturen.
Var jag nervös, förväntansfull eller kanske till och med rädd över vad som
hägrade innanför klassrummets för mig enorma portar?
Det var ju ändock början på något helt nytt. Eller vid närmare eftertanke
så var man åtminstone lite förberedd i och med förskolan.
En förskoletid som var så förberedande den kunde vara, vill nästan gå så
långt som att kalla den avskräckande. Detta var under tiden då jag och min
familj bodde i det inte fullt så gästvänliga Saudi-Arabien, förskolan jag
tvingades sätta min fot i varje dag.
En förskola som drevs av tyranniska franska nunnor som inte hade förstånd
nog att tycka synd om och hjälpa en liten blond svensk pojkvasker som då
inte heller kunde ett ord engelska, vilket var det enda språk som talades
på skolan.
Till min hjälp hade jag istället en jämnårig norsk vän, han assisterade mig
i min ständiga kamp att över huvud taget förstå vad fransyskorna babblade
om.
Men kanske gjorde denna mentala pers att jag hårdnade, att jag som de
flesta inte satt och gömde mig bakom en skolbänk i all sin ängslighet, utan
jag visste att detta inte kunde vara värre än den påfrestande tid i
förskolan jag bara nått år innan genomgått. Jag visste att jag skulle klara
av skolan lika lätt som de franska nunnorna hade för att tala engelska.

Av: Oliver Hjelte