Inskannad version

Mina skolår

När man går i nionde klass och vet att man snart ska börja gymnasiet så
tittar man ibland tillbaka i tiden då man var liten och näst intill
bekymmerlös. Man till och med önskar att man fick leva om den tiden nån
gång.
Att börja ettan var mycket nervöst men när man är så liten så är det lätt
att få vänner. Det är klart att vissa har blivit mobbade ända sen förste
klass men jag lyckades att inte bli det, vilket jag är tacksam för. Jag
lärde känna några personer så bra att vi fortfarande håller ihop. Fast man
hade ju så klart också vänner från det dagis man gått på innan man började.
Till sist blev mina dagiskompisaroch mina nya förste klass kompisar ett
gäng som också fortfarande håller kontakten.
I alla fall, så under ettan, tvåan och trean bildades dom olika ”gängen” i
klassen. Jag var än en gång lyckligt lottad och kom med i det ”tuffa”
gänget. Det var så klart lärarna som började kalla oss det tuffa gänget
eftersom att det inte fanns många i klassen som vågade säga emot oss. Dom
var givetvis inte rädda för att bli slagna men dom visste att det fanns
vissa bland dom ”tuffa” som kunde snacka så mycket, så att personernas
eller personens, självförtroende sjönk så lågt som det gick.
Det var ungefär så här mina lågstadie och mellanstadieår såg ut. Fast det
finns ju även skillnader om hur mycket tid skolan tar mellan högstadiet och
mellanstadiet. T.ex. på mellanstadiet kunde vi bara ta på oss våra
rullskridskor när vi ville och gå ut och spela bandy på skolgården. Där
hade vi ändå roligt fast att vi gick i skolan. Men på högstadiet är det
nästan alltid bara lektioner på förmiddagen, sedan lunch och sedan
lektioner igen innan man slutar för dagen. Även när man började högstadiet
så bildades olika gäng som man var med på rasterna och så. Om det går en
dag när ens polare är sjuka så kan dagen kännas som en evighet. Därför är
det bra med att ha sina kompisar i skolan. För även om det är riktigt
tråkigt så blir det i alla fall roligare med kompisarnas närvarande. För
att ta ett exempel så, när vi åkte på klassresa i sjuan och bodde på ett
vandrarhem med fyra sängar i varje rum, hade jag tyckt att där var
skittråkigt utan mina låg – och mellanstadiepolare. Men när dom var med så
gjorde vi det bästa av situationen och det blev en rätt så lyckad resa.
När man tittar tillbaka så här på allt som har hänt, både roliga och
tråkiga händelser, så blir jag mest rädd för att börja gymnasiet. För tänk
om man förlorar och tappar kontakten med alla sina barndomsvänner. Och jag
tror att det är stor chans till att det kommer att hända. Eftersom att på
gymnasiet gäller det att hänga med hela tiden och inte komma efter.
Speciellt om man ska gå en sådan krävande linje som jag tänker göra. Men
inte bara därför utan även för att dom tre gymnasieåren är bland dom
viktigaste i ens liv. Man är nog också lite rädd för att dom flesta
människor man frågar om gymnasier, säger att det är ett stort kliv mellan
högstadie och gymnasie. Att man får en chock när man får se planeringen om
allt som man ska göra under terminen.
Det är dessa saker som jag anser är lite skrämmande när jag tänker in i
framtiden. Men man får väl ta dag för dag och bara kämpa på så fixar det
sig förhoppningsvis. Men man kanske får nya kompisar, vem vet, eller så kan
det börja lika dåligt på gymnasiet som det gjorde för vissa redan i ettan.