Bytet!
Men jag vill inte flytta, utbrast jag.
Nej men nu blir det så. I början av sommarlovet ska vi flytta till vårt nya
hem, sade pappa bestämt.
– Ni tänker ju bara på er själva! skrek jag och klampade uppför trappan.
Jag rusade in på mitt rum och slängde igen dörren med ett fruktansvärt
brak, så högt att det måste hörts i hela stan.
Jag slängde mig på sängen och grät av både ilska och besvikelse. Nu när jag
hade hoppats på att vi skulle bo kvar här så bestämmer de sig för att
flytta. Flera gånger hade vi flyttat när jag gick i lågstadiet. Då hade det
inte varit så märkvärdigt. Då tyckte jag mest att det var spännande och jag
lärde ändå aldrig känna någon ordentligt. Nu är det annorluna. Nu har jag
ju gått i samma klass i snart fyra år. Jag har ju inte redigt någon bästa
kompis här heller men jag umgås med flera i klassen och känner de flesta
mer eller mindre.
Besvikelsen sköljer över mig. Varför kunde jag inte ha normala föräldrar,
med normala arbeten som inte var tvugna att flytta hela tiden.
Det ingick i deras jobb, det där med flyttningen. Den här gången hade de
dock haft tur och fick vara kvar här men nu behövdes de tydligen på något
annat ställe. Jag skulle vilja ha lika snälla föräldrar som Ida har. De
skulle aldrig få för sig om att flytta utan att hon skulle vilja det. De är
helt vanliga föräldrar med helt vanliga jobb och dessutom är de hur snälla
som helst. Usch vad livet är orättvist.
Dagarna gick fort, alltför fort. Efter en titt på nya skolan och det nya
hemmet så var jag inte redigt lika sur som förut. Bara nästan.
Fast det är ganska stor skillnad på både skolan och huset. Den nya skolan
är liten och trivsam om man jämför med skolan i stan som är så stor att man
knapp visste hälften av dem som gick i samma årskurs ens.
I den nya skolan är högstadiet uppe på en kulle och det är ungefär tre små
klasser i varje årskurs. Låg och mellanstadiet ligger en bit bort, tack och
lov.
En stor förändring är också att jag måste åka skolskjuts varje dag till
skolan.
Vårt blivande hus ligger mitt ute i ödemarken, tycker jag. Det är en liten
gård med ett mysigt rött hus och en liten stuga där mamma och pappa ska
arbeta när de ska göra det hemma.
Femtio meter från boningshuset ligger ett litet stall med fem nyrenoverade
boxar och runt oss finns lite betesmark. Inte för att jag förstås vad vi
ska med det till. Jag har visserligen ridit i några år men jag vill inte ha
något djur alls eftersom i flyttar så mycket.
Hela gården omringas av skog och en liten bit av en sjö. Sjön är ganska
liten men mysig och han en fin sandbotten och en liten gullig flotte.
Allt detta märkte jag bara efter en titt och jag börjar nästan längta efter
att få flytta. Men bara nästan.
För det kommer bli stor skillnad att byta från en stor skola till en liten
och från en liten lägenhet mitt i stan till en mysig gård ute på landet.
Dagarna förflöt och blev till veckor. Skolavslutningen blev en sorg men
samtidigt glädjedag. Ida och jag hade blivit ännu bättre komåisar nu och
när jag var redo att åka iväg stod vi och kramade om varandra jättelänge,
storgråtandes båda två. Ingen av oss ville släppa men till slut var vi
tvugna att åka. Vi lovade varandra att ringa och skriva brev. Snart var jag
på väg till ett nytt ställe, till ett nytt liv.
Sommarlovets dagar sniglade sig framåt. Det finns inte så mycket att göra
på landet. Ida kom och bodde hos mig några veckor och vi hade jättekul men
sedan var hon tvungen att åka hem för hennes familj skulle åka utomlands.
Typiskt, tänkte jag avundsjukt. Ibland åkte jag till ridskolan och hjälpte
till där. Som tack fick jag rida lite. De flesta hästarna var på bete men
några var kvar, det var de som skulle gå med på ridläger.
I mitten av sommaren, på min födelsedag, väntade en överraskning. I en korg
i vardagsrummet låg fyra små kattungar. Mamma och pappa tyckte att jag i
alla fall skulle få något att göra nu när jag inte kände någon. Alla katter
var i olika färger, en vit med några svarta fläckar, en helt svart, en grå
och en beigeaktig.
Alla var honor.
Resten av dagarna på sommarlovet gjorde jag väl inte något speciellt.
Det var ungefär samma saker varje dag. Jag badade, solade, läste, lekte med
katterna och ibland gick jag till det lilla samhället och köpte glass eller
godis eller bara var där.
Allt verkade helt öde. Ibland kunde man se en och annan person och på
badplatsen var det fullt av folk. Men där vågade jag inte bada eftersom jag
inte kände någon.
Annars verkade det som att många var på semester.
De sista dagarna på sommarlovet gick fort, alldeles för fort. Skolstarten
var alldeles för nära nu.
En dag är det bara kvar. Usch vad nervös jag är. Eller, det har jag varit
hela sommaren men jag har förträngt det så mycket som möjligt. Nu när det
bara är en dag kvar så kan jag inte hålla nervositeten borta längre.
Det pirrar något fruktansvärt i magen.
Jag som har svårt att få kompisar också.
Det känns ännu värre.
Trots nervositeten sov jag förvånandsvärt bra under natten. Först hade jag
svårt att somna men när jag väl somnat så sov jag tugnt.
Mamma väckte mig nästa morgon.
För ovanlighetens skull var både hon och pappa hemma och vi satt och åt
frukost tillsammans alla tre.
– Hur känns det, är du mycket nervös? frågade mamma och strök mig över
kinden.
– Nja, lite grann, sade jag och tog bort hennes hand.
– Bussen kommer ute vid vägen halv nio. Du är nästan först att kliva på så
det sitter bara ett par personer där innan dig, sade pappa.
– Okej, sade jag och tänkte tack och lov för det. Det värsta som finns är
att sätta sig i en buss som nästan är full. När klockan närmade sig tjugo
över så började jag gå med tveksamma men snabba steg mot vägen. Vi hade
bara en liten grusväg in till oss. När jag kom fram till asfaltsvägen såg
jag att det stod några på andra sidan vägen där vi skulle gå på. Jag gick
tveksamt dit och det kändes som att de stirrade jättemycket på mig. Tack
och lov så kom bussen precis då och jag smet fort in. Jag satte mig på ett
säte mitt i bussen pch personerna som stått vid busshållplatsen stirrade
fortfarande på mig när de gick genom bussen. En av dem vände sig om och
sade något. De kom fram till mig. En av tjejerna satte sig bredvid mig, en
på andra sidan gången och de två killarna satte sig på knä på sätet framför
med huvudena vända mot mig. Jag kände hur röd jag blev i ansiktet och det
kändes som att jag blev jätteliten.
– Hej, sade jag tveksamt.
– Hej, sade tjejen bredvid mig och i nästa sekund fick jag fullt med frågor
från dem.
– Är du ny här?
– Har du bott här länge?
– Vilken klass ska du gå i?
Sådana frågor fick jag massor och svarade så gott jag kunde med tveksamhet.
Det visade sig att jag skulle gå i samma klass som dem alla fyra.
In i bussen kom allt fler och snart var vi framme i skolan. Melinda och
Cecilia hette de tjejerna som pratade med mig i bussen. Jag va med dem hela
dagen och de visade mig tillrätta på bästa sätt. Det visade sig att de,
tillsammans med de två killarna Kasper och Alle, var de ”tuffaste”
människorna på skolan.
De umgicks nästan inte med någon annan och folk såg upp till dem på ett
sätt och ingen ville bli osams med dem. Men efter några dagar när vi blivit
bättre kompisar så märkte jag att de var väldigt snälla och inte alls så
katiga som folk tyckte och jag blev väldigt bra kompisar med dem.
Jag trivs i min nya skola. Jag har fått kompisar och börjat rida på
ridskolan. Snart ska jag få en egen häst har mamma och pappa lovar och de
har också lovat att vi kommer bo kvar här många år till. Det har de
kontrakt på från arbetet.
Nu ska jag sätta mig i vår mjuka soffa och vänta på att Ida ska komma. Hon
ska bo här i helgen och då har jag mycket att berätta för henne. Tack och
lov så är det bara bra saker.