Att byta skola/Att byta klass
Kasper! har du sett lådan med en stor vit tejpbit på?! det är mamma som
ropar, men Kasper skruvar upp volymen på steroen, som ännu inte är packad,
och borrar ner huvudet i kudden. Han öppnar ögonen och ser ut i hallen.
Flyttlådor överallt. Snart bär det iväg. Från den stora röda villan i
Vilhelmina till ett stångt radrus i en Stockholmsförort. Och snart så måste
han lämna skolan och klassen. Den bästa klass|en i hela världen. Tårarna
pressar sig fram när han tänker på att han aldrig mer kommer att få se dom
ansikten han har sett nästan varje dag, sen den dagen han började skolan,
för åtta år sedan.
Klass 8D, den busigaste, men samtid|igt den mest vänliga och mes
samman|hållna klassen i stan”, som lärarna brukar säga. Och dom har nog
rätt ändå, han kan inte ens räkna alla dom busig|heter dom hittat på under
åren som bara gjort kamratskapen starkare. Men nu kommer han att måsta
börja om all|deles ensam. Visst, mamma och pappa kan han ju prata med, men
dom kan han inte ha med sig på den nya skolan, vad skulle folk tro om honom
egentligen?
Sover du, eller försöker du bara smita undan packningen? mamma tittar på
honom med trött blick och hon kämpar för att kunna hålla i den stora, tunga
lådan. Jaja, ge hit säger han och strä|cker sig efter lådan. Den slinter ur
hans grepp och slår i golvet med en duns. Han suckar och allt känns med
ens, ännu jobbigare.
Nästa morgon vaknar han av väckarklockans stela ringning. Skolavslutning
tänker han, och masar sig upp ur sängen. I köket är de redan igång med
frukosten. De tittar på honom som om han vore ett spöke.
Har du inte duschat?!
Klev du upp nyss?!
Du kommer aldrig att hinna!
De skriker i min på varandra alla tre. Mamma, pappa och Daniela. Bara för
att hon fick ett nytt jobb så vi måste flytta, och bara för att Daniela har
lätt för att lära känna nytt folk. Han ger dem en sur blick och går in i
badrummet.
Ibland kan man inte tro vi är syskon, tänker han. Hon som är så social,
nästan lika sällskapssjuk som en hund, och han som är skygg en liten mus.
Han hatar att träffa nytt folk och kan bara vara sig själv bland dem han
kännt sedan flera år tillbaka.
Han står en extra lång stund i duschen och låter vattnet skölja bort dom
små tårar som mot hans vilja ändå lyckats pressa sig fram. Han slänger på
sig kläder|na, kletar i lite hårgelé så att det någorlunda liknar en
frisyr, och går ut ur badrummet. Frukost hinner han inte ens tänka på för
nu är det bråttom. Ut ur huset, in i bilen och iväg med en rivstart. Väl
framme i kyrkan sätter han sig med sin klass och med sina bästa kompisar
Abbe och Anders. De småsjunger med lite i sångerna, men kan inte
koncen|trera sig helt. De fnissar så de nästan sprängs när de ser prästens
peruk på snedd och hur han nervöst försöker rätta till den utan lyckat
resultat. Efter de har sjungit ”Den blomstertid nu kommer” så samlas de
utanför kyrkan för betyg och kramar. Kasper får en kram och en ros av alla
och de säger att de kommer att sakna honom och att det inte kommer att bli
sig likt utan honom. Han försöker att spela lugn och vusen, men han anar
att man kan se sorgen i hans ögon.
Sköt om dig! och lova att du skriver! Kon och hälsa på oss, ofta!
Ja, jag lovar, svarar han på deras befall|ningar. Han vill ju inget annat.
Han vill kunna hålla kontakten med alla, men det går nog inte. Får ringa då
och då och kanske skriva till skolans adress.
Bilen backar ut ur grusparkeringen, stämn|ningen i bilen är låg.
Det där gick väl bra, säger mamma och han mumlar ett ”mm” till svar.
Efter maten stänger han in sig på sitt rum och packar det sista som är
kvar, stereon, bokhyllan. Allt ska ner. Det är tyst runt omkring honom. Han
öppnar fönstret för att få in lite frisk luft. En svag ljummen sommarvind
fyller hans rum och han känner doften av fräsch sommar. Nästa dag vaknar
han av Danielas rop; – Kasper! Kasper! Flyttbilen är här!
Han kastar en blick på klockan och ser att den står på tio i sju. Idag blir
en lång dag. Han möts av folk i hallen som bär de stora flyttlådorna ut
genom dörren. Han gör i ordning lite limpsmörgås och hjälper till att bära.
Då är det ialla|fall gjort, tänker han. Kvarteret är tyst och stilla när
bilen svänger ut på vägen. Inte ens stan har vaknat, deras bil är det enda
som rör sig. När de kommit en bit utanför stan somnar Kasper och han vaknar
någon timme senare av Danielas skratt. Hon pratar i mobilen, antag|ligen
med någon från Stockholm, hon känner folk där redan så för henne känns
flytten bara spännande. Då ringer Anders. De pratar om vad de ska göra på
sommarlovet. Anders ska jobba och sen fara på ett fotbollsläger. Själv vet
Kasper inte alls vad han ska hitta på. Försöka lära sig stan kanske. Eller
ialla|fall så gott det går. Det börjar bli mörkt. Så här mörk har Kasper
aldrig Upplevt en sommarkväll. Inte är det då som i Vilhelmina iallafall.
Där blir det aldrig mörkt på sommarkvällen, inte förän sent i Augusti
iallafall.
Nu är vi i Stockholm! ropar mamma från framsätet. Vägar, bilar, gatlyktor
och andra lampor lyser upp i mörkret. Då ser han på en av skyltarna:
Sooeltuna. Det är dit dom ska.
Nu är vi framme! säger pappa och svänger in vid ett radhus. Det är inte
alls som Kasper tänkt sig. Inte det minsta likt.
Huset är gult och har en liten tomt på baksidan. Andersson står det på
brevlådan. Var kan dom ha tagit vägen tänker Kasper när an kliver in i
huset. Fotstegen ekar och mamma tänder lyset. Ett skarpt sken sticker till
i ögonen och han måste blinka några gånger för att ögonen ska vänja sig.
Nu är vi ju framme iallafall, säger pappa och låter förväntansfull.
Vi bär in sängarna så tar vi resten imorgon fortsätter han och de samlas
vid en av flyttbilarna för att börja bära.

Sommaren flyter på med mycket sol och lata dagar. Både pappa och mamma har
börjat sina jobb medans Kaper och Daniela har bekantat sig med stan.
Ordning på huset har de också fått. Kaspers nya rum ser nästan likadant ut
som det förra och Daniela har ofta tagit hem sina nya vänner och hon trivs
som fisken i vattnet, det märks.

18:e Augusti. Hjälp, det är imorgon!
Imorgon är det skola. Han ligger och tänker på morgondagen och han får inte
så mycket sömn den natten. Han vaknar med ett ryck när Daniela kastar
kudden på honom.
Upp nu Kasper! Det är skola!
Han är så nervös att han skakar.
Det här kommer jag aldrig att klara säger han tyst för sig själv.
I bilen på väg till skolan är Daniela så ivrig att hon nästan inte kan
sitta stilla.
Det kan inte han heller, men av den mot|satta anledningen. Skolan ser ljus
och stor ut. Ungdomar står och pratar i små och stora grupper. Han går
uppför trappen.
”Expediton” läser han på en skylt och knackar på dörren.
Kasper Lund, jag är ny här.
Javisst, säger mannen och letar reda på ett papper.
9B, fortsätter han, första dörren till höger.
Okej, tack.
Han går dom tunga stegen mot dörren och knackar på.
Kom in! hörs det från rummet och han öppnar.
Kasper Lund? säger läraren och ler.
Jo, det är jag svarar Kasper.
Välkommen, det finns en ledig plats bred|vid Fredrik, du kan sätta dig där.

Eleverna tittar på honom, endel ler, andra bara tittar.
Hej, säger Fredrik.
Hejsan, svarar Kasper och så börjar läraren prata.
Det ringer ut till rast och eleverna flockas i korridorerna. Kasper går
till sitt skåp för att lämna sina saker.
Fram kommer Fredrik och några andra killar. De presenterar sig och börjar
prata. Till slut frågar en av dem om Kasper ska med och se fotbollsmatch
ikväll. Ja, gärna! nästan skriker han ut.
Okej, vi träffas hos mig innan säger Fredrik och det ringer in till ny
lektion. Den här flytten kanske inte blev så tokig ändå tänker Kasper när
han går in i klassrummet med ett leende på läpparna.