Att byta skola/Att byta klass
När jag gick i klass 1-3 så gick jag skola på Södermalmsskolan, det var en
liten röd trevlig skola. Fanns inte mobbing där för vi var så få elever och
vi hade jätte bra samhörighet. Men det fanns bara upp till årskurs 3 i den
skolan så sen efter 3:an var det dags för skolbyte.
Jag tror nog att alla i min klass var väldigt nervösa, nu skulle vi flytta
till stora Söderhags|skolan och gå skola med ca 200 andra elever. Men det
var ganska ok, vi skulle fortfarande gå i samma klass, bara få en ny
paralellklass. Det gick bra, jag tror att alla trivdes rätt så bra visst
fanns det mobbing på denna skola det fick jag också smaka på, men det var
inte så farligt, nån lite pik här och var.
Sen så var det sags för det största bytet någonsin, nu var man en stor 6:a
som skulle börja års|kurs 7! Då blev jag riktigt nervös, klassen skulle
splittras, vi skulle förlora varandras stöd och måsta stå på egna ben. Som
tur var så fick man välja 3 personer från sin egen klass som man helst
skulle vilja gå med.
Vi fick varsin lapp där vi enskilt skulle skriva upp dom 3 man helst av
allt ville gå med.
För mig var dom 2 första personerna lättast, mina bästa kompisar Nilla och
Cecilia. Men den tredje då, vem skulle jag då välja?
Jag valde tillslut Annika. Jag tyckte inte om henne särskillt mycket men
hon kändes som ett bra val ändå.
1. Nilla
2. Cecilia
3. Annika
skrev jag på lappen, vek ihop den och gav den till läraren. Jag kunde väl
ändå inte ha så mycket otur att jag skulle hamna med bara annika i en
klass.
Sen kom dagen då vi skulle få veta vilken klass vi hamnat i. Jag nästan bad
till Gud att jag inte skulle hamna med endast Annika. Dom ropade först upp
vilka som hamnat i klass 7:11. Massa okända namn från andra skolor
rabblades upp och dom så kallade ”nördarna” i min då|varande klass, där
bland ropades Annikas namn upp. Eftersom mitt efternamn börjar på S så
för|stod jag nästan att jag var den sista som skulle ropas upp. Och så blev
det.
Hanna Söder, ropade Sören, min dåvarande lärare upp.
Jag kände hur jag fick en klump i halsen. Jag hade hamnat i en annan klas
än Cecilia och Nilla. Det kändes som jordens undergång.
Sen blev det sommar och klumpen i min hals blev allt större.
Skulle jag nu förlora mina två bästa vänner?
Men sen fick jag veta ett alternativ, man fick byta klass om man hade skäl
till det! Min mamma pratade med rektorn på skolan. Vi ringde runthalva
sommarlovet kändes det som. Jag ville verkligen byta klass, men det blev
aldrig så. Alla såg mej som en social och framåtriktad person, jag skulle
lätt kunna skaffa nya vänner. Jag blev skitsur men det fanns inget att göra
åt det, skolans önskan var min lag.
Och så kom den stora Dagen. Den första skoldagen som högstadieelev. Jag
hade köpt nya fina kläder och nyss färgat mitt hår knall rosa. Jag hade
ruffsat till mitt hår och lagt på make up på ögonen. Jag var skit|ball
tyckte jag. Men vi hade otur med vädret, det ösregnade! Jag cyklade med
Cecilia och Nilla till skolan. När vi träffades iden vanliga korsningen var
vi skitfina men när vi var framme vid Pinnbacken så var vi blöta i håret
och på kläderna, sminket hade runnit och vi var trötta och griniga när vi
kom in till skolans värme. Det stof på entré dörrarna vilket klassrum vi
skulle vara i. Cecilia och Nilla skulle vara i klassrum 102 och jag i
klassrum 203.
Så mitt första klassbyte började i sorg. Nu var vi inte tre bästisar
längre, jag hade hamnat utan|för. Och det var inte alltid vi hade raster
samtidigt, så vi gled mer och mer ifrån varandra. Så en dag så var det inte
jag, Cecilia och Nilla längre. En tjej vid namn Dani hade tagit min plats.
Då förstod jag att nu var jag helt ute. För ett ganska långt tag stod jag
ensam vid skåpen på rasterna. Jag kunde ju inte bara slita tag i nån och
säja, kan jag va med dej?
Men sen kom dagen då jag gjorde det. Jag slet tag i Elisabet från min klass
och frågade rakt ut, kan jag vara med dej ikväll? Nu är jag och Elisabet
bästa kompisar. Så det gick ju bra tillslut med klass|bytet. Och nu går man
i 9:an och ska snart byta klass och skola igen. Allt går så fort, känns som
att det var aldeles nyss jag var liten och ny på den här skolan. Och nu är
det dags igen. Nu ska man bli liten och ny igen. Känns bra att få välja en
linje som man verkligen vill gå och få komma till en ny skola. Jag ska gå
medie programmet i luleå. Har varit och kikat på skolan med Elisabet. Det
var en fin ljus skola med trevliga lärare och elever. Den passar mig jätte
bra men jag känner ändå oron. Jag kanske inte får nån kompis på den skolan.
Elisabet ska förmodligen gå skola i torneå så då är jag ensam igen. kommer
att splittras rån min bästa vän. Men det kommer säkert att gå bra. Det
intalar jag mig själv. Det här blir jättebra. Men jag känner ändå samma
oroklump som jag kände på sommarlovet från 6:an till 7:an. Tänk om skolan
kräver för mycket, jag kanske hamnar efter och blir utmobbad. Det var
lättare när man var yngre och skaffa nya vänner, det var som mer
själv|klart att man skulle prova på nya vänskapskretsar. Det här kan jag
grubbla över hur mycket som helst. Jag får bara ta dagarna som dom kommer,
allt löser sig och vem vet, den hela Elisabet historien kanske upprepar
sig? Men just nu känns det som att jag inte vill ha nån ny bästa kompis,
men så kände jag i 6:an också. Jag tror att klassbyten är bra för ens
utveckling, men lär sig att ta nya initiativ och får träffa nya människor.
Man ska inte känna sig så bekväm i sin situation hela livet. Det kan vara
bra att skaffa sig nya roller och få vara med olika människor. Eller det är
i alla fall vad jag intalar mig själv just nu. Annars skulle jag nog följa
med Elisabet till Torneå.

Den här novellen blev inte så bra. Jag vet att jag kan mycket bättre.
Men nu hade vi ju inte så mycket tid och jag har ”skrivtorka”. Försökte
ändå få med lite vettigt innehåll.