Att byta skola/att byta klass

Jag låg i min säng. Tittade på klockan och försökte lägga mig tillrätta.
Jag slöt ögonen, försökte somna, men det var så mycket ljud i mitt rum; min
surrande fläkt som trots sitt envisa snurrande inte lyckades ge mina tankar
den svalka som krävdes för att jag skulle kunna somna.
Med tankarna kom minnena som seglade i mitt huvud och förde med sig både
ljud och dofter. Utanför fönstret lekte sommarens sista bris och över
himmelen stod solen i brand. I skogsgläntan vid slutet av vägen svajade dem
sista blommorna och jag tänkte att det var som om dem ville säga adjö. Och
jag visste att det var både åt sommaren och mitt gamla jag dem tog farväl.
Mina ögon sökte sig uppåt längs väggen och fastnade på ett inramat
fotografi. Det är ett kort från examensdagen i sexan, vi sex flickor som
står där och ler i vackra klänningar och med blomsterkransar på huvudet. I
tankarna gör jag en ny bild, ett nytt klassfotografi med nya människor. För
några sekunder ser jag bilden tydligt framför mig, men så glider den undan
och ersätts med bilden på oss sex tjejer.
Detta har varit mitt sista år som en del av dem, när morgondagen anländer
och följande tre år kommer jag att bli del av en ny klass i en ny
gemenskap, och hur den framtiden kommer att gestalta sig har jag ingen
aning om. Oron och nervositeten har lekt och fladdrat i min mage som en
fjäril hela sommaren, men nu. Nu är allting så nära inpå. 7 D. Högstadiet.
Jag smakar på orden, låter deras innebörd smälta på tungan.
Så blundar jag och tänker tillbaka på åren som har gått. Dagis som blev
till lekis, år som lades till år när lekis övergick till första och andra
klass. Jag fick en fröken, en snäll gammal dam med tigeröronhängen och
glasögon. Jag fick en bänk, och böcker att skriva och räkna i. Alfabetet
och multiplikationstabellen som jag lärde mig att rabbla och tiderna som
jag lärde mig att passa genom att kuta över skolgården när det ringde in.
Sedan, när jag började trean, då var jag stor. Någon som de små barnen såg
upp till, någon som kunde och visste allt. Men även treans år tog slut, och
dagen innan jag skulle börja fyran grät jag mig till sömns. Jag ville
fortsätta gå i gula huset, ha kvar min fröken och mina böcker.
ny sida
Jag visste inte då vad jag skulle få ta del av under mina tre år på
mellanstadiet. Likt en film ser jag det spelas upp på min näthinna och jag
vandrar bakåt i minnenas korridor, förflyttar mig till en helt annan plats
i en helt annan tid.
files index.php license.txt paper_data.txt populate_skrivbanken.sh readme.html wp-activate.php wp-admin wp-blog-header.php wp-comments-post.php wp-config-sample.php wp-config.php wp-content wp-cron.php wp-includes wp-links-opml.php wp-load.php wp-login.php wp-mail.php wp-settings.php wp-signup.php wp-trackback.php xmlrpc.php
Jag korsade skolgården med Annelie vid min sida. Ingen av oss hade sagt
något på vägen hit, och hela morgonen tycktes andas av förändring. Det låg
något i luften som gjorde oss både extra högtidliga och än mer nervösa.
Runt omkring oss var det fullt av folk, de nya ettorna som tryckte vid sina
föräldrar, och de lite äldre eleverna som redan hade åter upptagit lekar
som King och bollruta.
Jag och Annelie stod utanför allt det där, det var som om vi levde i en
egen bubbla av liv. Vi stannade framför den stora tegelbyggnaden och jag
drog nervöst i min kjol och rättade till hårspännet. Så mötte jag Annelies
blick och förstod att hon hade samma tumult av känslor inom mig som jag
hade. På en given signal lade vi våra händer på porthandtaget och öppnade
dörren. Från bägge klassrummen där innanför rådde skratt och prat och
försiktigt kikade vi in genom dörren som var märkt med 4-6C.
I klassrummet stod bänkar utplacerade i grupper om sex och längs med väggen
stod fyra flickor. Jag såg på dem en kort stund och gav var och en av dem
en värderande blick, innan jag log blygt. Flickorna besvarade mitt leende
och jag ställde mig bredvid en av dem närmast dörren. Även Annelie ställde
sig där, och tillsammans betraktade vi sex nykomlingar det skådespel som
utspelade sig i resterande delen av klassrummet; någon som mimade till
musiken från en stereo, två stycken som dansade över golvet och en kille
som satt i sin bänk helt oberört av allt oväsende djupt försjunken i en
bok.
Avlägset allt detta ringde en klocka, och några minuter senare trädde en
kvinna in i klassrummet. Genast hon kom in blev en vinande storm till kav
lugn då musiken tystnade och eleverna tog plats i sina bänkar.
Det var bara vi sex som stod kvar, fortfarande tryckta mot väggen.
– Välkomna tillbaka, allihop, sade kvinnan och tittade ut över klassrummet.
Så riktade hon blicken mot oss och log. Särskilt välkomna får vi också säga
till våra nya fyror, fortsatte hon och pekade på den sista gruppen av
bänkar.
– Jag heter Elise, och var så goda att sitt, flickor, avslutade hon och log
igen. På led förflyttade vi oss från väggen och sjönk ned vid våra nya
bänkar. Under minuterna som följde fick jag reda på att den mörkhåriga
hette Fredrika, den lite knubbiga Anna, den ljushåriga hette Hanna, att den
långa hette Tuva.
Vi presenterade oss för varandra, berättade om våra familjer, och jag fick
veta att Fredrika var adopterad och att Tuva hade en sköldpadda vid namn
Stjärna.
ny sida
Under den första timmen i fyran tog vi våra första stapplande steg på en
vänskap ingen hade kunnat förutse.
Om jag hade spått in i framtiden, skulle jag sett, hur vi sex bara en vecka
senare gick arm i arm över skolgården, pratande och skrattande som om vi
alltid känt varandra. Jag hade sett oss uppträda som Spice Girls på
klassens timme och hur vi på lektionen skrek av skratt till Hannas skämt.
Jag hade sett våra stormiga bråk där vi var dödsfiender. Bråk, som ändå
alltid slutade i tårar och kramar medan ord som förlåt haglade. Jag och
Hanna som retade vår gympalärare, och alla raster som vi sex delade i
grupprummet där vi pratade och spelade kort.
Sådan var vår tid där termin lades till termin. Fyror till femmor. Dagar
till veckor, till månader och till ytterliggare terminer. Femmor som
började sexan. Det gick så snabbt, och plötsligt är vi framme vid
examensdagen.
Blomsterkransar kring hjässan, sånger som sjungs och rosor som delas ut i
klassrummen. Filmen börjar bli suddig i kanterna, och det sista jag ser är
vi sex, Anna, Hanna, Fredrika, Tuva, Annelie och jag stående framme vid
katedern med Elise i mitten och just så ser vi ut som den familj vi
verkligen var.
*
Klockan väcker mig med sitt gälla pipande och jag känner fjärilen som
vaknar till liv inom mig redan innan jag har slagit upp ögonen. Jag sparkar
av mig täcket, reser mig upp ur sängen och går fram till fönstret.
Solens första strålar silar in genom träden och precis som igår svajar
gläntans blommor i vinden. Men idag säger dem inte adjö, utan godmorgon.
Godmorgon till ett nytt liv.
En timme senare cyklar jag ned längs gatan.
ny sida
Jag släpper cykelstyret, lutar mig bakåt och låter vinden leka med mitt
hår. Trots allt känner jag mig fri, trots fjärilens fasta vingslag inom
mig.
I backen möter jag Hanna, Emelie och Elin. Ingen av oss säger något och
hela morgonen tycks andas av förändring, det ligger något i luften som gör
oss både högtidliga och nervösa. Efter en kvarts cykelfärd ser vi skolan
torna upp sig över trädtopparna, och efter ytterliggare fem minuter har vi
parkerat cyklarna och på skakiga ben korsar vi skolgården. Det är fullt av
folk och rörelse, men av dem är vi ingen del, utan vi lever våra liv i en
egen värld byggd av både oro och förväntan. Vi går dem sista metrarna fram
till väggen och plakatet som talar om att här skall 7 D samlas. 7 D. Jag
smakar åter på ordet, låter det smälta på tungan.
Högstadiet.
Ett nytt liv.

Trevligt och originellt berättad med ett avancerat språk och god
disposition.