Mina nio skolår
Jag minns att sommaren innan jag började i första klass, så fick jag en
klasslista på posten. Jag, min mamma och en annan kompis gick igenom alla
namnen tillsammans, för att se vilka vi kände och inte kände. Vi skulle bli
en liten klass på bara 15 st, och det enda namnet som var okänt på listan
var Ulrika Merdich. Alla vi andra bodde på samma område förutom hon och
Martin Mbayde. Men Martin var ofta där och lekte med Oskar Rind, så man
kände ju till honom ändå.
Jag var väldigt nyfiken på att börja skolan. Särskilt nyfiken var jag på
Ulrika.
Första dagen var suddig text, går ej att tyda en eller två timmar. Jag
började vid tolv- eller ett-tiden. På förmiddagen så gick jag och mamma
nere på parkeringen. Där mötte vi Magnus Vogel och hans mamma. Magnus hade
redan varit i skolan, och han sa att det hade varit kul.
Med spänd förväntan gick jag till skolan med Kristina Rundgren och Ida-
Sofia Persson. Våra mammor följde oss dit. Jag vet att vi var in|delade i
grupper med fem i varje. I min grupp var det jag, Ida-Sofia, Kristina,
Oskar och Martin M. Det jag minns ifrån själva lektionen var att vi satt på
en madrass, också läste fröken för oss. Jag tyckte att det var väldigt
kul.
Den första tiden hade vi alltid rast ensamma bara för att sexorna inte
skulle skrämma oss. På rasterna lekte vi ”killarna-jagar-tjejerna” eller
”tjejerna-jagar-killarna”. De som blev tagna blev satta i ”fängelse” i
trappan som ledde ner till källaren.
Andra saker som jag kommer ihåg var att alla inte kunde läsa när vi började
i skolan. Det tyckte jag var väldigt konstigt då, men jag inser ju nu att
det inte var det. En annan gång satt Tobias Svensson och åt plommon vid sin
bänk mitt på lektionen. Det sa fröken att han inte fick. I slutet av ettan
flyttade en flicka som hette Martina Wennerström. Hennes sista dag låg jag
hemma och var sjuk. Alla som var i skolan den dagen fick ställa upp sig i
kö för att krama henne. Det tyckte killarna var jättehemskt, för då fick
dem ju ”tjejbaciller.”
Resten av ettan och i början av tvåan var vi en ynkligt liten klass på 14
st. Men då kom det en ny tjej till klassen och vi blev åter 15 st. Den nya
tjejen hette Marika. Hon hade två småbröder; Sixten och Finn. Marika kom
ifrån Östra skolan. Jag och hon blev ganska bra kompisar så småningom, och
vi var tillsammans mycket.
I trean så började jag, Kristina, Marika och Petter Kämping att spela block
flöjt. Men Petter slutade ganska snart. Vi andra tre spelade ibland upp på
julfester och avslutningar och sådant. Det måste ha låtit förfärligt. Vi
fnissade och spelade om vartannat. Jag minns särskilt examensdagen i
femman. Vi stod utomhus och spelade och det blåste så förskräckligt att man
bara väntade sig att skolhusen skulle lyfta ifrån marken och flyga iväg
över kohagen vilket ögonblick som helst. Där stod vi helt oskyddade på en
scen och spelade på våra flöjter. Jag var vid tillfället iförd en tunn
rundskuren, minst sagt vid kjol. Jag var fullkomligt övertygad om att
kjolen skulle blåsa över huvudet så att jag inte såg någon|ting, men så att
andra såg en hel del.
– Vad gör jag då? tänkte jag panikslaget. Jag kan ju inte släppa flöjten.
Precis som jag stod där och tänkte på detta hemska så blåste plötsligt min
och Kristinas bok igen. Kristina började febrilt att bläddra i boken. Själv
stod jag stum utan att göra något, med an Marika fortsatte att spela som om
ingenting hade hänt. Lättnaden var stor när ”skådespelet” var över.
När vi började fyran var allting som vanligt förutom att vi fick ny lärare
och att vi bytte klassrum tillbaka till det vi hade i ettan. Vi tyckte då
att vi hade tur som fick en så bra lärare, och vi var fortfarande den där
mönsterklassen som alla tyckte om och som ”hade så bra sammanhållning och
alltid var så duktiga”
I femman kom Hedvig till skolan, och all|ting var fortfarande bra. Lite
senare kom även Sebastian hit. Sebastian var nog ganska annor|lunda i
jämförelse med oss. Jag tror det var så att vi hade stannat i utvecklingen
på något sätt. Vi var fortfarande de söta små ettorna som alltid var tysta
och gjorde läxorna. Det blev annorlunda när Sebastian kom. Han bodde granne
med Erik som gick i parallellklassen, så till slut började vi umgås med den
andra klassen och dem var inga mönsterbarn som vi och vi tyckte väl att dem
var häftiga och så. Därför blev det en slags revolution inom vår klass. Vi
började säga emot fröken och sådant där. Särskillt killarna. Vår fröken
ansåg att det var Sebastians fel, men det var det inte. Jag tror det var
tur att det skedde så, annars hade det nog blivit en väldig förändring när
vi kom till sjuan.
Resten av mellanstadiet förflöt utan några större konflikter, och även om
man var lite trött på Remåsensskola så hade vi trots allt gått där i sex år
tillsammans. Nu skulle det vara så mycket nytt folk överallt. Jag såg
ganska negativt på hög|stadiet och ville helst inte gå där. Men efter ett
tag så började jag trivas allde|les förträffligt bra. Visserligen känns det
ganska vemodigt när alla får nya kompisar som de kanske sätter högre värde
på än sina gamla. Men det är väl tur det för bara för att man håller på att
bli vuxen så innebär ju inte det att man ska sluta utvecklas.
Jag tycker väldigt mycket om alla i min klass, särskillt de som jag gick
med innan vi började sjuan. Även om man haft småkon|flikter med allihop då
och då så kommer jag att sakna dem väldigt var och en när vi en dag
splittras. Jag hoppas innerligt att vi kommer att ha klassfester någorlunda
regelbundet i framtiden
När man frågar någon vuxen så kommer dem inte alltid ihåg namnen på alla
sina klasskamrater. Jag tycker det är konstigt. Nu känns det som om jag
aldrig kommer att glömma någon av dem. Dem är på något sätt en del av min
barndom, som jag tror var och är den bästa perioden i mitt liv någonsin.