Mina skolår
Den allra första skolan jag gick i var en amerikansk skola. Då bodde jag i
Bangalore där jag är född. Jag gick där i kindergarten, som är samma sak
som sexårsverksamhet. Självklart prata|de jag engelska. Jag kommer ihåg att
jag knappt kunde ett enda ord på engelska innan jag började där. Men jag
lärde mig snabbt.
Jag gick bara där i ett år och jag önskar nu att jag hade fortsatt gå där.
Jag kommer ihåg väldigt mycket, fast jag var ganska liten. När jag tänker
tillbaka kommer jag ihåg att jag hade roligt. Då skrattade jag och var glad
för det mesta. Jag hade många kompisar som jag lekte med, och vi gjorde
alltid något roligt i skolan.
Högtider som halloween, alla hjärtans dag och st: Patricks day minns jag
speciellt.
Under min tid på kindergarten kändes allting som en lek, allt var så
enkelt. Jag tror nog att det är hittills mitt bästa skolår. Jag är också
tacksam över att jag har fått uppleva att gå i en skola som är så
annorlunda från Sverige. Då förstår man vad man att det finns skolor som är
bättre än Sveriges.
Inte för att jag tycker att dom är dåliga, men man har något att jämföra
med.
När jag skulle börja ettan flyttade vi till Sverige. Det var första gången
jag bodde här. Jag kom till en bråkig stor klass och jag minns att jag inte
tyckte om det i skolan så mycket. Inte som jag hade gjort förut.
Jag började i den skola som jag går i nu, Sockenplanskolan.
Jag komme faktiskt ihåg min första skoldag i ettan, fast inte så mycket i
och för sig. Det jag minns var att jag fick en kompis som hette Linnea och
att vi fick potatisbullar med lingonsylt till lunch. Det är konstiga saker
man minns.
Jag gick i Sockenplanskolan under hela lågstadiet. Jag kommer ihåg att jag
var ensam ibland och ibland hade jag kompisar. Jag tyckte att många utav
mina klasskamrater var barnsliga, speciellt killarna. Det är två vänner som
jag hade som jag aldrig kommer glömma. Viola och Ida. Det va dom två som
betydde mest för mig i skolan under lågstadiet. Det är förvånands|värt
mycket jag kommer ihåg, det finns så mycket att berätta, men för att gå
vidare måste jag berätta om när jag började mellanstadiet. Vi flyttade till
Egypten när jag började fyran. Jag vissteinte ens vad det låg när pappa sa
att vi skulle flytta dit, men när jag fick höra att det låg i Afrika tyckte
jag att det var häftigt. Det var inte så svårt att flytta från Sverige, jag
visste ju ändå att vi skulle komma tillbaka. Det var tänkt från början att
vi skulle bo i Egypten i två år, men vi bodde där i tre år. Alltså under
hela mellanstadiet.
jag började i en liten svensk skola, med bara trettio elever. Mina syskon
började i en amerikansk skola. Jag kan ångra nu att jag inte valde den
amerikanska för att jag skulle ha fått mycket bättre undervisning. Att vara
den enda som gick i svenska skolan fyra syskon som gick i den amerikanska
var lite jobbigt ibland. Jag fick en utanförskänsla. Jag tyckte att de
glömde bort mig ibland och att mina syskon tog för myck|et plats. Fast jag
trivdes bra i Svenska skolan, de första två åren i alla fall. Det var bra
samman|hållning mellan eleverna, eftersom vi var så få. Åldrarna var
väldigt blandade, vilket var en bra sak. Det var kul att umgås med dom som
både var yngre och äldre än en själv. På rasterna kunde hela skolan t ex
spela fotboll, pingis eller basket. Vi gjorde många skol|resor, där vi bl a
var på safari, badade i varma källor, fick uppleva den egyptiska kulturen
eunt omkring Egypten. Jag är ännu en gång tacksam över att jag har fått
uppleva detta. Jag har fått uppleva saker som vissa andra svenskar inte har
upplevt eller aldrig kommer att göra. I och för sig så kanske dom inte
förstår vad dom har missat, men jag förstår vad jag skulle kunna ha missat
och jag är tacksam att jag inte har gjort det. Den bästa vännen som jag har
fått i Egypten är Åsa. Jag har fort|farande kontakt med henne. Hon gick
också i svenska skolan i en klass under mig. Jag kommer ihåg innan hon kom
till Egypten hade jag tröttnat lite på mina andra kompisar. De var väldigt
barnsliga. Jag kunde inte förstå hur de fortfarande kunde leka mamma, pappa
och barn.
När Åsa kom blev vi ganska fort bra kompisar, eftersom hon också tyckte att
de var barnsliga. Fast vi var ju ändå kompisar med de andra ändå, men vi
kanske mest var för oss själva.
Jag kommer ihåg att i sexan när Åsa flyttade tillbaka till Sverige tyckte
jag att det blev ganska tråkigt i skolan. Mina andra kom|pisar hade mognat
till lite, så det kändes i alla fall bra. Detta kanske låter värre än vad
det var, men jag tycker inte att det var så hemskt utan henne. Jag klarade
mig. Jag visste att jag snart skulle få träffa henne igen.
Andra terminen i sexan kände jag hur mycket jag längtade till Sverige. Jag
vill verkligen flytta tillbaka.
Det var ändå hemskt att flytta från Egypten. Jag skulle ju inte komma
tillbaka. Allt fick man lämna, huset, hundarna, skolan, kompisarna. Det var
så mycket jag skulle sakna och som jag nu fortfarande sak|nar. Nån dag tror
jag ändå att jag ändå att jag kommer åka tillbaka dit.
Att börja i sjuan, högstadiet i Sverige var hemskt. Jag förväntade att jag
skulle trivas bra i Sverige, men jag var ändå orolig för hur det skulle bli
med skolan.
Jag började i samma skola som jag gick i innan. Sockenplanskolan. Det var
många elever som fortfarande gick här sen förut. Egentligen ville jag inte
gå i den här skolan igen, men mamma och pappa sa att det var bäst så
eftersom det inte fanns en bättre skola jag kunde börja på.
Jag tyckte inte om att det var så många som kände igen mig och var
intresserade över hur jag hade förändrats.
Det som jag upplevde som jobbigt var grupptrycket, jag var inte van vid det
på detta extrema sätt. Jag är inte en såådan person som lätt faller för
grupptryck, emn jag tyck|te att det var jobbigt att man inte längre hade
kvar känslan att alla kunde vara med alla. Jag fick några kompisar i alla
fall, två utav dom stod mig lite när|mare.
Det var jättejobbigt att hänga med i skolan. Eftersom jag tidigare inte
fått så bra undrvisning låg jag lite efter. Men jag försökte så gott jag
kunde. Gjorde alltid läxorna och sen kändes det som jag hade kommit ikapp.
Andra ansåg mig som en utav de duktigare eleverna.
Sjuan tycker jag i stort sett var ett bra år. Fast jag hade under vissa
perioder varit ganska deprimerad, eftersom jag saknade Egypten och jag
tänkte mycket på Bangalore. Det gör jag nu också och jag tror att jag
alltid kommer göra det.
När sjuan slutade flyttade en utav mina närmaste vänner. Jag insåg inte då
hur svårt det skulle vara utan henne.
Åttan var ett väldigt jobbigt år. Mina kompisar svek mig och jag trodde
själv att det var mitt fel, fast nu förstår jag att det inte var det.
Mina slutbetyg i åttan visade sig vara bra ändå. Jag hade kämpat mycket för
dom.
Vid slutet av åttan kände jag att jag inte kunde gå kvar i samma klass
längre. Jag hade inga riktiga kompisar och arbetsmiljön var stökig.
Då funderade jag på att byta klass till denna. Det var otur att det var en
matte och NO klass som jag tänkte byta till. Annars skulle jag utan tvekan
ha velat byta direkt. Matte är inte precis mitt favoritämne. Det har varit
tufft och väldigt ansträngande att byta klass. Men ändå tycker jag att det
var bra att jag bytte. Det är mycket bättre arbetsmiljö i den här klassen
det är lättare att koncentrera sig. Tyvärr sänktes ändå mina betyg med 15
poäng. Som sagt så var det ansträngande att byta klass, men betygen ska jag
höja.
På ett sätt känns det sorgligt att lämna grundskolan men ändå skönt. Man
inser att man inte längre är så liten längre och om man vill hinna göra
något nu i grundskolan ska man göra det nu. Själv är jag lite trött på den
här skolan. Har snart gått här i sex år. Det kommer bli både spännande och
nervöst att börja gymnasiet. Det är steget till nåt nytt. När jag lämnar
denna skola kommer jag känna mig lättad och befriad, kanske låter konstigt
men, så tror jag att jag kommer känna.