1. Mina skolår

10 långar år

Det har nu gått 10 år sedan jag började på sexårsverksamheten, här på
Sundby skolan. Första gången jag såg skolan tänkte jag, vilken stor
byggnad! Fast nu när jag växt genom åren så har skolan bara blivit mindre
och mindre. Nu tio år senare ska jag lämna denna skola för gott. Jag kommer
ju att åka förbi den och kanske gå in och hälsa på, men jag kommer inte gå
kvar. Och känslan som jag har nu. Jag har varit här, för det mesta, 5 dagar
i veckan. Det har blivit, som man säger, mitt andra hem.
Nu ska jag ta och berätta om mina skolår för er. Det första året var mer
som dagis än skola. Jag gick då på sexårsverksamheten. Byggnaden vi var i
hette Hunden och där gick även ettorna, men de kom alltid lite senare på
dagen pga att de hade sitt klassrum i byggnaden bredvid. Fast Hunden var
mer som ett fritids. På Hunden kunde man göra det mesta men jag höll mest
till inne i innebandyrummet.
ny sida
Där spelade vi timmarna fram tills det att ettorna kom. De körde bort oss
från planen, fast det var inte många av oss som vågade vara med dem att
köra. Fast ibland körde man med dem också. 7 år fyllda började jag skolan
på allvar. Klass 1b, Joakim Berglind som klassföreståndare. I ettan och
hela lågstadiet så tyckte jag att det var kul att gå i skolan, det tror jag
att alla tyckte. Jag tror man var ovan att göra detta så därför var det
kul. Tvåan och trean rullade på precis som kulorna ute på skolgården, som
vi nästan gjorde varje rast i lågstadiet. Till fyran skulle jag få ett nytt
klassrum och en ny klassföreståndare, denna gång en kvinna, Lisa Berggren.
Nu började det att bli lite tråkigt i skolan. Jobba mer på lektionerna,
fast vi hade ändå kul. När vi blev lite mer ”mogna” så blev vi också mer
stökiga. En hel termin i fyran, vårterminen, hade vi vikarie för Lisa. Han
hette Johannes och kom från Luleå. Vi var så stökiga så han var nära på att
åka hem till Luleå igen. Vi fick ha ett krismöte där vi och föräldrarna
pratade om det vi hade gjort. Vi skärpte till oss och han var kvar terminen
ut. Detta är något jag ångrar på senare dagar, att vi var nära på att
knäcka honom. På rasterna i mellanstadiet byte vi ut att spela kula mot att
spela bandy på rasterna. En kamp mellan a och b klassen. Det var hårda
matcher, ingen ville förlora, man gav allt. Nästan varje dag så var det nån
som gjorde illa sig. Jag spelade själv mest målvakt för att jag tyckte det
var roligast och det var det jag var bäst på. I och med att vi började på
mellanstadiet fick vi nya ämnen och det kan vara därför det blev jobbigt,
men jag klarade av både fyran och femman bra. I femman var det väldigt stor
skillnad av antal elever i a och b klassen, så till sexan skulle vi göra om
lite i klasserna så att det blev ungefär lika många i båda klasserna. Jag
hamnade i a där jag fick gå med en del stökiga från den tidigare a klassen.
Men det hade jag inga problem med. Fast i och med denna förändring så blev
det plötsligt inget bandyspel på rasterna. Jag vet inte varför men det bara
blev så. Då blev det istället en del fotboll fast inte lika mycket som vi
hade spelat bandy på rasterna. Jag trodde att jag skulle gå med den här
klassen från sexan till nian men i slutet av sexan så kom det fram ett val
där man kunde välja att börja i en klass som hade mer ma och no. Jag tyckte
att det lät intressant och sökte. Det tog ett tag men sedan fick jag veta
att jag kom in. Vi var 3 st från a klassen som skulle börja där. Ungefär
sammtidigt som jag fick reda på vilka som skulle gå i min klass så fick jag
även träffa dem. Det såg ut att kunna bli tre roliga år framför mig, på
högstadiet, när jag träffade dem, och nu har det gått 2,5 av 3. Nu sitter
jag här och det är inte långt kvar till gymnasiet. Det har gått snart 10 år
av glädje och sorg som snart är över.