Mina skolår
Nå?, vad kan man säga, mina skolår När jag gick på dagis hade jag alltid
någon kompis att vara med. Nån gång varje vecka gick ”sexårsgruppen” som
jag var med i, vi hälsade på ett dagis som låg i övre solvalla (mitt låg i
det nedre). Där retade några killar alltid mej, men hur kunde Jonas killen
som retade mej mest veta att han och jag skulle bli ”bästa kompisar” när vi
blev placerad i samma klass när vi började ettan på hallängskolan. Under
den tiden var vi alltid med varandra, själv brydde jag mej ingenting i
skolan. Jag hade mycket kompisar på skolan eftersom mina gammla vänner på
dagis började i samma klass som jag. Åren gick tvåan, trean och fyran här
skulle mitt liv förändras helt. Fortfarande brydde jag mej inte i skolan.
Det enda jag gjorde på fritiden var att spela spel och vara med kompisar.
Men så kom det, jag fick höra att vi skulle flytta till Luleå.
Det tog jag riktigt hårt men klagade aldrig. Jag som hade bott här i
eskilstuna i 10 år skulle flytta ifrån alla mina barndomskompisar. När jag
väl hade kommit till luleå blev jag rätt ensam på det sommarlovet. Men
jonas var och hälsade på typ två gånger. Sen började jag femman på
solbäcksskolan, läraren var väldigt dålig och inte några kompisar hade jag
heller. Men med tiden blev jag kompis med många människor på skolan, dom
främsta var Patrik och Jonny som var barndomskompisar. Vi blev goda vänner.
fortfarande brydde jag mej inte i skolan men hade heller aldrig några
större problem i ämnerna, förutom träslöjd. Året gick, och för en tid
glömde jag nästan bort eskilstuna. Jag och Jonas var mycket sällan och
hälsade på varandra. Sommarlovet kom och jag, patrik och jonny var bra
kompisar både på skoltid och på fritid. Eftersom femman var sista året på
solbäcksskolan så började jag på en ny skola Fridhem|skolan 6-9. Det kändes
kul att börja på en ny skola. Jonny placerades i 6a, jag placerades i 6D
med Patrik. Nu i Sexan hade vi rätt mycket prov som jag upplevde som mycket
svåra, men jag tror att jag hade G i alla ämnen, vilket inte spelade någon
roll tyckte jag. Jag började bli mer och mer irriterad på Patrik och Jonny
och började se vilka dom verkligen var, det slutade i bråk och jag blev
aldrig mer kompis med Patrik eller Jonny. Då blev jag verkligen ensam.
Men då efter en tid bestämde jag mej för att vända mej till killarna i
klassen som alltid satt för sej själv och pratade. Jag lyckades bli kompis
med dom och det visades sej att dom var mycket bättre kompisar än Patrik
eller Jonny någonsin varit.
Jag höll fortfarande kontakten med Jonas. Då när jag slutade sexan. Då var
det att flytta tillbaka till Eskilstuna av någon anledning. Det blev jag
faktiskt glad över. När jag var tillbaks till Eskilstuna igen så insåg jag
att jag hade förlorat kontakten med alla mina barndoms kompisar förutom
Jonas. Men så kom tiden när jag började här på Harsjöskolan i sjuan. (Jonas
började på solvalla). Här har jag gått sen dess. Klassen som jag går i nu
har jag aldrig hittat en riktig vän, jag har väl kompisar på skolan men
ingen har samma intressen som jag eller tycker något gemensamt med mej. Jag
har alltid haft två riktiga vänner som alltid har varit lojala mot mej,
Anders och Jonas. Dom har jag känt sen bardommen. Jag har varit i mycket
bråk och konflikter både med vänner och fiender. Och har lärt mej att man
ska vara väldigt rätt om sina kompisar. Jag har haft många vänner som
Patrik och Jonny, olojala jävlar som jag har hamnat i bråk med. Man säger
håll dina vänner nära men håll dina fiender närmare…
Albin! Du har gjort många viktiga reflektioner och funderingar över din
skolsituation. Bra!