Mina skolår.
Nu sitter jag här, vårterminen i nian och gör mitt andra nationellaprov i
Svenska. Jag tänker tillbaka, för nio år sedan. Nio långa, men ändå korta
år. Jag minns så tydligt när jag började första klass. Att jag och mamma
dagarna innan varit ute, en varm augustidag och shoppat nya kläder och
skor. Och så hade jag fått fina rosa pennor med gula blommor på. Som jag
skulle ha och lära mig skriva med. Visst, jag kunde ju redan skriva mitt
namn och mamma och pappa. Men vad skulle det hjälpt idag?
Jag hade satt mig i en bänk längst bak och mamma satt bakom. Alla barn satt
i de förstora bänkarna och blängde nyfiket, på varandra. Några barn och
föräldrar pratade med varandra, med låg ton. Men det var nästan alldeles
tyst.
Så kom hon, fröken Britta tror jag hon hette, om jag inte minns fel. Hon
var en kort, tjock ”dam” med glasögonen ner glidna en bit på näsan. Hon såg
inte så glad ut, när hon gick med sakta steg, mot sin karteder och satte
sig på sin blåa, snurr stol. Men efter att ha tittat noga på var och en av
oss, såg man mungiporna sakta dra sig uppåt.
-Välkomna, sa hon med ett stort leende. Ingen sa något, förutom en stor
pojke i ena hörnet.
-Tack, skrek han och viftade med armarna. Alla skrattade en stund, sen hade
fröken upprop.
-Sofie Lennartsson?
-Ja, sa jag med tydlig och klar röst. Jag var glad, jag var stor nu, jag
skulle börja skolan.
Sen pratade fröken, hon berättade om sin sommar och frågade om vi
haft det bra och badat mycket. Och helt plötsligt hördes ett ”ding ding,
ding dong” Det var skolklockan. Det var rast. Jag lekte med en liten tjej
som hette Emilia. Vi sprang runt och provade alla gungorna, rushelbanan,
klätterställningen och grävde ett stort hål i sandlådan. Ända tills det lät
igen ”ding ding, ding dong” Jag hade nu hatf min första rast.
Jag satte mig i samma bänk igen. Äntligen, skulle jag få lära mig
skriva nu? Men det blev inte så, vi skulle måla en teckning, om vad vi
gjort på sommarlovet. Jag målade våran lilla trä stuga uppe i Dalarna. När
jag och min lilla syster Jonna spelade krocket, utanför på den gröna
tomten. Jag målade det finaste jag kunde, så det tog ganska lång tid.
Vi hann inget mer håller. Jag hade kännt att min mage kurrat en
stund, men jag ville inte fråga om vi skulle få någon mat. Men det fick vi,
köttbullar och makaroner. Det var inte lika gott som när mamma gjorde det.
Men det gick att äta och jag blev mätt.
Sen var dagen nästan slut. Vi samlades allihopa och sa hej då. Jag
tog min ryggsäck och gick för att möta mamma vid lilla vägen som vi hade
bestämt. Vi gick långsamt hem. Och jag berättade allt, om att jag på rasten
lekt med en snäll tjej som hette Emilia. Att vi målat sommarteckningar och
åt mat i matsalen.
På kvällen när jag skulle sova, så tänkte jag på dagen som gått. Jag var
nöjd, men jag ville ju lära mig skriva. Men kanske i morgon, var min sista
tanke innan jag slöt ögone, och somnade. Det var min först skoldag.