Att byta skola/Att byta klass
Ja ha! Nu sitter jag här i min skolbänk och tänker tillbaka på alle de 10
åren i skolan. Tänk vad mycket det är som har hänt!
Allt sammans började när jag var sex år gammal. Mamma och jag promenerade i
rask takt, hand i hand tillsammans till skolan, lite sena som vanligt! Jag
var glad och sprallig, jag tyckte att det skulle bli kul att börja skolan.
det var pirrigt, jag hade fullt av fjärilar i magen. När vi kom in i
klassrummet satt det en massa barn med sina föräldrar. Vi gick och satte
oss vid ett runt bord i mitten av klassrummet. Alla tittade nyfiket på
varandra medans fröken stod framme vid den gröna tavlan och pratade.
Eleven markerar ny rad både med ny rad och indrag Efter den första
dagen i skolan var jag både trött och glad, jag låg hela kvällen och tänkte
på alla nya ansikten jag sett. Det hade helt enkelt varit en lyckad dag.
Dagarna gick snabbt och jag fick en massa kompisar och trivdes som en
kung.
Året då jag skulle fylla sju kan man väl egentligen säga att skolan började
på lite mer allvar. Jag och min bästa vän Stina var alltid tillsammans, vi
gjorde allt ihop. Vi var ungefär lika bra i skolan, spelade fotboll
tillsammans, ja! Vi var värkligen bästa vänner.
Åren gick och vi skulle börja trean. Jag plingade på Stinas dörr den
morgonen, Stina satt med ytterkläderna på i trappan och väntade på mig. Vi
gick tillsammans till skolan, det brukade vi alltid göra. I skolan hade
ingenting förändrats alla såg typ ut som förut tyckte jag. När jag kom hem
fram på eftermiddagen känndes det som om något var fel. Mamma och pappa var
så underliga. Senare på kvälle berättade de att vi skulle flytta till
Göteborg. Pappa hade fått ett jobb där. Jag blev helt shockad jag skulle få
byta skola och alla mina kompisar och Stina, min allra bästa vän vad skulle
jag säga till Stina! Jag grät den kvällen, tårarna rann ner från mina
kinder. Allt skulle ju bli så anorlunda.
Efter en månad hade jag varit på besök i min nya klass. Den var väl rätt
ok. Men absolut inte lika bra som min gamla. Mamma sa alltid att allt
skulle ordna sig med jag visste inerst inne hur det skulle bli.
Efter en veckas tid i den nya klassen hade jag kommit in rätt bra! Jag
pratade med de flesta. Fast skolan tyckte jag inte längre var lika kul. Att
gå i min förra klass var roligt där hade jag Stina. Det var hon som jag
saknade mest. Någon ting var det som gick snett, jag kom efter i skolan och
allt blev bara tråkigare och tråkigare. Stina och skrev ofta brev till
varandra, hon skrev alltid att allt var så bra och att allt var roligt. Jag
var värkligen ledsen, ingenting var roligt längre. Mamma och pappa trivder
jättebra. Och det verkade som om de inte alls brydde sig om mig. Det kändes
som om allt var värderlöst. En dag fick jag ett brev av Stina, jag blev
glad. Vi hade inte pratats vid på ett tag så jag var nyfiken på vad som
stod i brevet Jag öppnade brevet och det stod såhär:
Hej min vän!
Hur är det med dig egentligen? Har allt ordnat sig nu? Med skolan och så
tänker jag på? Här är iallafall allt toppen, skolan går bra faktiskt, och
livet förövrigt är helt ok. Har nyss träffat Christoffer (Min pojkvän) Han
är det bästa som finns, du skulle bara träffa han. På fredag ska jag på
klassfest, det ska bli jätte kul, och klassen undrar om du inte kan komma
hit och hälsa på. Du får gärna komma på festen om du vill, det skulle vara
så himla kul, har ju inte träffat dig på så himla länge. Aja men du får ha
det så bra. Och lova att du hör av dig!
MVH Stina
När jag hade läst färdigt hade jag tårar i ögonen. Jag var glad för hennes
skull och jag tänkte på det där med festen, kunde i och för sig vara ganska
så kul. Jag pratade med mamma och pappa och dom tyckte definitivt att jag
skulle åka till henne. Helgen kom och jag hade pakat en stor väska, orkade
knappt bära den själv så mycket hade jag med mig, mamma frågade om jag
skulle vara borta i ett helt år, vi började små skratta båda två. För ett
ögonblick var allt så bra. Jag skulle få träffa Stina igen. Jag satt och
tänkte i bilen dit hur viktigt det egentligen är med vänner. Jag undrade
hur mitt liv skulle se ut om jag hade bott kvar i stan och gått kvar i
samma klass, jag var säker på att allt skulle vara mycket bättre. Det var
inte alls långt kvar tills vi var framme, jag var jätte nervör och hade
fullt av fjärilar i magen. Tillslut var vi framme och Stina stod utanför
huset i ett par mörka jeans och en svart bomulls tröja. Hon såg glad ut,
lika glad som jag var. Jag gick ur bilen och hon kom fram till mig och gav
mig en stor kram. Det var precis som om vi bara hade varit ifrån varandra i
ett par dagar. Mamma åkte iväg och vi gick in i huset. Det var ingen mer
hemma, henns föräldrar jobbade än, de skulle inte komma hem förän vid sju.
Vi gick in på hennes röda fina rum, det var nygjort. Jättefint! Vi satt i
sängen och bara pratade och pratade, vi hade så mycket att prata om. Jag
skratta så att jag tjöt. Så här roligt hade jag inte haft på länge. Hon
undrade hur jag hade det på min skola, och jag berättade för henne hur allt
låg till. Hon kramade mig och sa att allt snart skulle ordna sig. Det var
hon säker på sa hon. På kvällen träffade jag alla mina gammla
klasskompisar. Ingen var sig lik. Jag hade så roligt den kvällen så jag
hade nästan ont i magen när jag skulle sova. Efter den helgen kändes allt
så himla bra igen. Efter att ha berättat allt för mamma i bilen hem var jag
så trött så jag somnade med en gång när jag kom hem.
Ett halvår efter så tyckte fröken i skolan att jag hade blivit mycket
bättre i skolan hon sa alltid: Du kan om du bara vill. Och jag hade bestämt
mig för att kämpa på med skolan. Jag pratade med Stina var enda dag i
telefon. Minns i en halvtimma, mamma var inte allt för glad när
telefon|räkningen kom. Men på nått sätt kändes allting mycket bättre nu.
Snart skulle jag sluta sexan och det skulle bli sommarlov, jag skulle resa
till Stina och vi skulle bo tillsammans en hel sommar. Den sommaren var den
bästa sommaren någonsin, den kommer jag aldrig att glömma.
Ja, nu sitter jag här och det är inte alls långt kvar tills jag slutar
nian. Det går bra i skolan eller ja, relativt bra i alla fall. Jag kämpar
på så gott jag kan. Snart är det med andra ord dags att byta klass igen,
jag kommer att sakna min klass som jag har haft här, den har varit
underbar. Men det ska bli kul att börja på holmen, jag har en massa
kompisar här nu och telefonräkningen blir bara dyrare och dyrare. Stina och
jag pratar var enda kväll. Det är tur att jag har haft henne. Hon är det
bästa som har hänt mig. Utan henne hade jag nog inte klarat det här.