Mina skolår
Jag minns den dag då jag skulle börja skolan. Mina föräldrar följde med och
jag tyckte det var tryggt. Men när dem senare var tvugna att gå brände
tårarna bakom ögonlocken, och jag blev med ens mycket otrygg istället. Men
jag lyckades ta mig igenom dagen och fick dessutom en bra kompis. Jag
gissar på att det var vi två som blev över eftersom de andra i klassen
kände varandra och det gjorde inte hon och jag.
De två första åren i skolan var mycket enkla, tyckte jag iallafall. Jag och
min kompis var nästan duktigast (om inte det..) i klassen och jag var
stolt, likaså mina föräldrar.
Men när jag började i andra klass svek jag min kompis och lämnade henne.
Men jag lämnade henne inte helt ensam för att tidigare under året hade det
tillkommit en ny tjej som vi hade börjat att vara med.
Så nu gick jag över till en ny tjej som jag tyckte var mycket häftigare,
lite tuffare. Så nu var jag inte längre en av de ”töntiga” och fick
istället fler kompisar i klassen.
Vi fick en ny lärare, som alla till slut hatade, även vissa föräldrar. Men
detta påverkade inte mina studier utan jag fortsatte med att vara duktig i
skolan.
Åren flöt på och allting gick bra för mig. Även om jag inte tyckte om att
gå som 3:a i en 3-4:a, eftersom de att år äldre klasskamraterna inte hade
någon som helst respekt för oss 3:or. Men sedan när det var vi som istället
blev 4:or var det en helt annan sak. Och nu började man även intressera sig
för killarna i klassen. Det frågades chans hit och dit och alla var ihop
med alla. Men i 4:an vet man inte riktigt vad riktig kärlek är för något.
Så de 3 killar som jag var ”ihop” med var jag egentligen inte ens kära i,
utan man skulle bara ha en pojk|vän eftersom man då fick man högre status
bland de andra i klassen.
Kalasen man gick på förändrades och nu skulle man istället ha disco. Och de
som inte hade någon pojkvän fick sitta i ett hörn och låtsas ha kul medans
paren dansade tryckare efter tryckare.
”Sanning eller konsekvens” presenterades för mig. Även om jag inte ville
vara med så tvingade jag mig till att vara med eftersom alla de andra
”tuffingarna” var med. Jag är glad nu att jag inte behöver vara med om det
igen.
På skolan bildades olika gäng, oftast tjejer som hade börjat intressera sig
för modet och använde mascara och var omtyckta av killarna. Allt detta
skedde i femman. Jag hade också börjat sminka mig, något som min kompis
tyckte var fult. Nu började jag inse hur olika vi var, och hur mycket
hellre jag ville vara med de ”tuffa” tjejerna i klassen. Så en rast tog jag
chansen. Jag gick ifrån henne utan att säga ett ord. Vi sa inte ens ett ord
till varandra förrän i slutet av sjätteklass, alltså över ett år.
Det blev väldigt jobbigt för mig. Mina föräldrar fick ingenting veta förrän
det var dags för utvecklings|samtal. De pratade om att vi skulle bli vänner
igen, men jag stretade emot.
Efter den jobbiga tiden blev det ganska lugnt igen och hon skaffade sig en
ny bästis.
Jag och mina nya vänner hade det jättekul. Även om jag ibland kände mig
lite utanför, speciellt när de pratade med de ”tuffa” tjejerna i sexan.
Läraren som vi hade haft sedan i tvåan var utbytt och vi hade nu en
jättebra lärare som alla tyckte om.
Jag var fortfarande duktig i skolan och pluggade ut läroböckerna snabbt.
Även om jag var duktig och tyckte det var kul så var det en sak som jag
verkligen avskydde och gruvade mig inför, nämli|gen redovisningarna. Jag
hatade när alla tittade på mig och min röda färg i ansiktet blev allt
starkare. Jag kände mig svimfärdig och min mun torkade ut så det blev svårt
att prata. Jag fick för mig att alla i klassrummet flinade i smyg åt mig,
så som det antagligen inte var.
Men det var i alla fall en skön och lättnad känsla efteråt när man var klar
och fick sätta sig igen. 5:an Gick snabbt slut och vi fick reda på att vi
inte skulle få ha vårat sista år på skolan, utan att vi skulle få ha vårat
sista år på ett högstadium. Jag blev en aning orolig för allt som skulle
hända. Man hade ju hört talas om toadoppningar och saker i samma stil. Så
först var jag emot det. Vi skulle även få nya klasskompisar eftersom 3
klasser skulle bli två.
På den nya skolan hade vi en egen ingång som alla i sexan använde eftersom
ingen ville vara i vägen för de stora 7:orna, 8:orna och 9:orna. Jag och
mina kompisar hade blivit ännu bättre kompisar på sommarlovet, och
antagligen tuffat till våran attityd en aningen. Det var häftigt att skita
i skolan, speciellt läxor. Jag halkade efter och var inte lika duktig i
skolan som innan. Vår nya lärare var toppen och et är på grund av henne som
jag inte gick helt förlorad. Jag hade tur som inte skolkade, för det hade
jag nog gjort ifall dem hade gjort det.
Men sedan hände något. Jag började lyssna på annan musik och fick ett nytt
intresse. Mina kompisar retade mig lite, men jag brydde mig inte. Jag hade
hittat mig själv.
Jag fortsatte att umgås med samma kompisar, och när vi började 7:an blev
det fler kompisar i vårat gäng. Nu kände jag mig ännu mer utanför och
bollades runt bland allihopa.
På grund av att jag var så slarvig i sexan så kom jag efter i sjuan. Proven
gick inte alls bra. Det var efter ett utvecklingssamtal som jag bestämde
mig för att satsa på skolan, och satte upp mål på att bli duktig i 8:an.
När 8:an började lämnade jag gänget. Jag började umgås med några andra i
klassen som jag fortfarande är med idag. Mina provresultat blev allt bättre
och jag började tycka om skolan igen.
Idag har jag ännu bättre resultat. Men det är ju nu det gäller eftersom jag
går sista året och börjar snart gymnasiet och det är viktigt med
slut|poängen.
Jag är en aning nervös för att byta skola. Tänk om jag inte får några nya
vänner? Jag kanske blir helt själv?

Med detta jag har skrivit vill jag ha sagt att det är viktigt att ha bra
och rätt vänner. Man ska trivas med dem. Om jag hade fortsatt med att vara
med det gänget hade jag idag skolkat, rökt och varit dålig i alla ämnen,
även om jag inte velat det. För det är ju så coolt, eller hur? HA! Endast
döda fiskar flyter med strömmen.