Mina nio skolår
Den dagen jag började ettan kom|mer jag aldrig att glömma. Jag kan om jag
stänger mina ögon och blundar se en målad bild av den gammla skolan, som
dom så många gånger har velat riva. Skolan är en gammal gul byggnad som ser
ut att kunna rasa ihop vilken sekund som helst, men ändå är den varm och
mysig. Dom grå suddig text, men det kan stå ”korridorerna” ser kalla,
tomma och bortglömda ut under lektionstid. Men sen när klockorna ringer
till rast fylls dom plötsligt med värme, liv och skratt.
Så stod vi utanför klassrum|met som det stod ettan på. Alla var vi väl lite
nervösa. Så det var tryggt att ha mamma att hålla i handen Och så öppnades
dörren och i dörr|öppningen stod fröken och log. Hon tog oss alla i handen,
innan vi gick in i klassrummet. Och någonting jag aldrig glömmer är när
fröken frågar mig, vem jag var syskon till. Jag blev väldigt ledsen för jag
var så liten och såg inte alls ut som att börja i skolan. När vi kom in i
klassrummet fick vi välja varsin bänk att sätta oss i. Jag minns att det
var gröna växter i fönstret och längst bak i klassrummet stod det en
orgel.
Jag minns inte så myck|et mer av min tid på lågstadiet. Jag minns bara att
vi hade ett alfabete med en tupp på vägen. Och på rasterna lekte vi under
hökens vingar kom och snurrade runt på några järnställningar som var helt
livsfarliga med bara asfalt under, men dom har tagits bort nu och barnen
har riktiga klätter|ställningar. Och innan vi gick och åt, fick vi ställa
oss på ett led utan|för matsalen.
När vi bytte skola från låg till mellanstadiet, var det mycket pirrigt i
magen. För man tyckte att alla på den skolan var så stora, men skolorna
ligger alldeles bredvid varandra och fröken lovade att vi kunde komma och
hälsa på när vi ville. Då kändes det lite tryggare
Mellanstadiet var en gul byggnad med vita knutar, men inte alls lika gammal
som lågstadiet. Korridorerna var vackert målade i alla regnbågens färger.
För varje år får sexorna måla en teckning var, innan dom slutar
Första dagen i fyran fick vi alla ta varsin stol och sätta oss i en ring på
golvet. Och alla fick berätta om sig själv. Namn, vad man tyckte om och
inte tyckte om. Här fick vi mer läxa, men skolan var kul ändå. På rasterna
spelade vi fotboll och hoppade hage. När vi hade gått första terminen i
sexan och valt till sjuan började jag läng|ta hit. Jag hade börjat tröttna
på min gamla skola. Men visst var det ändå sorgligt den sista dagen i
sexan. Och det jag saknar mest från Ymer skola är när vi gick till kyrkan
och sjöng på avslut|ningsdagarna. För allt var så vackert och då kände man
att det var sommarlov.
Så kom äntligen den dagen man längtat efter. Den dagen man började sjuan.
När man stod där vid busshållsplatsen och väntade på skolbussen. Man kände
sig så stor. Dom här tre åren har gått väldigt fort tycker jag. Det känns
som om det var igår jag stod och väntade på bussen, min första dag i
sjuan.
Nu går jag första terminen i nian och än har jag inte tröttnat på den här
skolan eller blivit skoltrött. Men visst är det jobbigt med alla prov vi
har.