Inskannad version

Mina skolår

För nio år sedan då lekte livet. Det var då vi alla 16-åringar skulle börja
skolan, första klass.
Alla var spända och förväntansfulla. Att börja i skolan var en stor sak.
Från att gå till sexårs|gruppen till första klass var ett stort steg.

Första dagen var det upprop. Alla i klassen var så söta och små. Flickorna
hade fina klänningar på sig och även pojkarna var finklädda. Våran nya
fröken hette Liselotte, en trevlig fröken.
Efter uppropet sjöng vi och hade det roligt. Man riktigt längtade till
nästa skoldag.

Klassen kände jag redan innan. Eftersom vi hade gått i samma sexårsgrupp.
Skolan som vi började i hette Bursjöskolan. Det är nog den sötaste skola
jag vet, lagom stor och bra. Den ligger i ett så fint område också. Bakom
skolan är det en skog, där man hade sina äventyr på rasterna, gjorde kojor
osv. Några tiotal meter bort ligger en damm, Backa dammen. Fast ibland fick
man inte gå dit. Det kunde vara farligt på vintern när det låg is på den
lilla sjön.
På sommaren brukade jag gå dit med min mormor eller mamma för att mata
änderna. Det tyckte jag var kul. Lite längre bort ifrån staden ligger det
två vattentorn. Där var det lite farligt, dit vågade bara de ”tuffaste” gå.
Jag trodde det fanns fyllegubbar där, därför vågade jag inte gå dit.

I tre år gick jag i Bursjöskolan, tre underbara år. Vi hade många bra
lärare, Liselotte som var allas vår sjungande gosefröken. Med henne hade vi
alltid roligt och mysigt.
Det första året arbetade vi inte så mycket. Vilket både är bra och dåligt.
Nuförtiden känns det som att barnen börjar plugga matte vid femårsåldern.
Det tycker jag är hemskt, man ska ju vara barn så länge det går. Leka och
njuta av sin barndom.
Fasst visst arbetade vi också, läste och skrivde.

Jag har nu för mig att det var andra året som vi fick en ny lärare. Även
detta var en kvinnlig lärare, men vi fick två nya lärare då. En som hette
Ulla-Britta och en som hette Charlotta. Två härliga människor. De var nog
bland de bästa lärarna vi någonsin haft, tycker jag.
I vårat klassrum fanns det två blåa soffor. Jag minns att Ulla-Britta läste
Tsatziki för oss på morgonen. Alla satt tätt samlade i sofforna, och
lyssnade noga på när hon läste högt. Det var så skönt, stora och härliga
soffor. Från den boken fick man många skratt. Kan erkänna att jag längtar
mycket tillbaka till den gamla tiden. Det var bättre förr, så som ens
föräldrar och morföräldrar brukar säga.

När man hade gått klart sina tre år i Bursjöskolan, bar det av till
Grindsjöskolan. Där jag går nu. När vi var nere där för att ha slöjd tyckte
jag att alla var så stora här. Vi var ju bara små barn och de var
jättestora!
Nu är det vi som är jättestora, känns lite konstigt.

Även här fick vi bra lärare. Våran lärare som vi hade i fyran och femman
hette Lotta Landgren. En liten sträng dam, men som var en väldans bra
fröken. Det är hon som har ”läxat” upp klassen. Hon lärde oss en massa nya
saker. Av henne har man fått kunskap! I mellanstadiet och nu i högstadiet
har det varit lite struligt. Vi har haft en massa olika lärare, bra och
dåliga. En hade vi bara i en termin, vilket jag tycker är dåligt.
Annars har det varit bra här. Tiden har gått väldigt snabbt.

Nu går vi i nian, och snart skall klassen skiljas åt. Fast kanske inte
alla. Jag Stina och Jeanette har sökt till
Odenslundagymnasit/Samhäll|vetenskapliga programmet. Kanske börjar vi i
samma klass.
Det ska bli spännande att börja i gymnasiet. Få chansen att lära känna nya
människor. Få se lite nya ansikten, än dem som man har sett nästan varenda
dag i nio år. Det känns som om att man har tröttnat lite på klassen.

Dagen då vi slutar kommer det bli lite sorgligt. Att skiljas efter så många
år, men men sådant är livet. Synd att man inte har lärt känna alla i
klassen som man kanske skulle vilja göra.

Något som jag ser fram emot är när vi skall ha klassträffar. När vi är
omkring trettio år, det skall bli himla kul!

Jag är nöjd med min skoltid, men än är den inte slut!