Att byta skola/klass
Kinna är 16 år och går i 9:an på en skola där det ofta är bråk och tjafs.
Kinna har alltid haft det jobbigt hemma med en alkoholiserad mamma,
bortgången pappa och en storebror som blev ihjälskjuten för ungefär ett år
sedan.
När först hennes pappa dog i cancer och sedan när hennes bror blev skjuten,
blev det för mycket för henne, hon försökte ta livet av sig flera gånger.
Hon hade alltid varit omtyckt av kompisar och människor runt omkring, men
hon började dra sig undan dem och verkligheten mer och mer.
Hon pratade bara om hon blev tilltalad.
Annars fanns hon inte, ingen varken såg eller märkte henne längre. Ingen
såg att hon mådde dåligt, ingen såg hennes misslyckade självmordsförsök på
handlederna, hon var bara luft.
Skolan gick sämre och sämre, betygen dalade.
Hon blev kallad till möte på rektorsexpedition med sin mentor Patrik och
skolans rektor, hennes mamma var också tillkallad till mötet, men hon var
för full för att ens ta sig dit. När rektorn frågade var hennes mamma var,
svarade Kinna att hon jobbade, hon skämdes för att berätta att hennes mamma
låg hemma i soffan med säkert en hel vodka flaska som hon bälgt i sig.
Medan rektorn pratade om hennes betyg som bara gick neråt och hur förändrad
hon hade blivit det senaste året.
Ingen av dem frågade varför hon blivit så förändrad, och ingen av dom
frågade hur hon mådde.
Men i och för sig, vem skulle bry sig om henne?
Hon var ensamast i världen.
Kinna satt ofta vid sin pappa och brors grav.
– Jag kommer snart också att ligga här med er, snart. säger hon högt
Sedan kommer tårarna, – Jag saknar er så himla mycket, hur kunde ni göra
såhär mot mig?!
Hon slog knytnävarna i marken, hårdare och hårdare och ju hårdare hon slog,
desto högre grät hon. Hjärtat blödde, hon orkade inte mer!
Plötsligt stod det någon framför henne, det var prästen.
Han tog hennes händer och hjälper henne upp, han tar henne i sin famn och
håller om henne. Hon hammar händerna mot hans bröst och låter känslorna
flöda ut.
Han tar med henne till pastorsexpeditionen, hon berättar allt för honom.
Hon låter hela hennes liv passera revy.
Två veckor senare är det klart, hon ska flytta trettiofem mil från orten
där hon växt upp och bott framtill nu.
Så fort hon fick reda på att hon skulle flytta gick det en lyckokänsla
genom henne, skulle livet börja nu?
Hennes nya fosterfamilj var helt underbara. Familjen bestod av föräldrarna
Lena och Pär och deras två barn Natalie 17 år och Gustav 9 år. De alla fyra
tog emot henne med öppen famn. Hon fick ett eget rum som var målat i blått,
sängen var en vit himmelsäng.
Bredvid sängen stod ett vitt litet nattduksbord och på stod en blå lampa.
I rummet stod också en byrå, en garderob och en tv-bänk med tv och video.
När hon synat klart rummet, satte hon sig på sängen och brast ut i gråt.
Natalie gick just förbi sin ”lillasysters” rum och hörde snyftningar
inifrån.
– Hur är det? Frågade hon när hon gick in i rummet, varför gråter du?
Kinna tittade upp och makade sig sedan åt sidan så att Natalie kunde sätta
sig.
– Det är bara det att, allt är så fint här och ni är så snälla mot mig,
allihop.
Mitt liv har bara varit fyllt med hat, sorg och besvikelse.
När min pappa dog och min bror blev skjuten av en full gubbe, rasade hela
mitt liv.
Kinna berättade allt för Natalie den kvällen. De kom varandra närmare och
närmare för varje timme som gick.
Två dagar senare skulle Kinna börja i sin nya skola.
Natalie gick i samma skola, så Kinna kände sig trygg. Men hon var ändå
nervös, benen skakade och hjärtat dunkade hårt.
Det ringde in och Natalie var tvungen att gå på lektion, hon var ensam nu.
Kinna Persson stod ensam i korridoren utanför klassrummet, där hennes nya
kompisar satt.
Hon knackade, någon ropade kom in.
Hon tryckte sakta ner dörrhandtaget och klev in. Klasskamraterna stirrade
nyfiket på henne.
Kinna var så nervös att hon höll på att svimma, tiden stannade.
– Det här är alltså vår nya elev, Kinna Persson sa läraren och ledde henne
till ett bord.
Runt bordet satt 5 tjejer.
De frågade en massa saker, vart hon bott tidigare, och varför hon hade
flyttat.
Hon berättade precis som det var.
De 6 tjejerna blev vänner och hängde ihop i vått och torrt.
En fredagskväll när familjen satt i vardagsrummet och åt, fick Kinna en
överraskning.
– Kinna, vad skulle du säga om vi skulle säga att vi skulle vilja att du
skulle bli vår dotter, det är du ju redan på ett sätt i och för sig, men vi
skulle gärna vilja adoptera dig.
Familjen väntade förväntansfulla på henne. Hon nickade bara och en tår föll
på hennes kind.
– Ja. Jag vill bli adopterad av er, grät hon.
Lena tog henne i sin famn och kramade henne hårt. – Vi älskar dig, gumman,
sa hon och strök henne över håret.
– Och jag älskar er! Jag har aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv.
Dagar, veckor, månader och år gick.
Kinna var lycklig som aldrig förr. Skolan gick bara bättre och bättre, hon
hade många kompisar och folk som såg och lyssnade på henne.
Hon ville absolut inte tillbaka till sin gamla skola, dit tänkte hon aldrig
mer återvända.
Inte ens för ett besök.
Hennes liv lekte.
Men så kom en dag då livet vändes upp och ner. Två socialare kom till
skolan och vill prata med henne. De berättade att hennes biologiska mamma
låg för döden.
Hon hade drabbats av cancer liksom sin man.
– Hon vill så gärna träffa dig, sa en av dem.
– Men förstår ni inte att jag inte vill träffa henne, hon har förstört 16
år av mitt liv!
Dagen efter åkte hon tillbaka till minnena.
Hon tvekade utanför rummet, där hennes mamma låg.
Sedan öppnade hon beslutsamt dörren och gick in. Hennes mamma grät när hon
såg henne, sedan kom alla ”förlåt” och all ångest.
Kinna satt bara tyst och lyssnade. Ibland sa hon något enstaka ord, ibland
grät hon.
Hennes mamma dog i hennes armar.
En läkare kom och ledde ut flickan – som just fått alla svar hon grunnat på
i nästan 19 år.
Nu ville hon bara hem. Till paradiset.