Mina skolår
Att börja förskolan är något stort, men kliver in där som en liten knatte i
den lagom stora villan Tomtebo. Det första man möter är fröknarnas stora
leenden. Det var först där jag träffade en av mina kompisar för livet,
Maria en blond, knubbig liten tjej som inte äns sa pip även fast hon var
för blyg för att äns kunna prata så tyckte jag mycket om henne.
Och redan där i förskolan så fick Maria öknamnen ”tjockis” och sånt, man
kan nog säga att även fast hon är lika stor som jag så har hon lite känts
som min ”bebis” he, he, det låter roligt men om jag förklarar så förstår du
nog, om någon var/är dum mot henne så blir jag minst lika ledsen själv.
En gång när vi gick i förskolan lekte jag med barbin med en tjejkompis
Matilda då sa hon till mig att hon tyckte att Maria var en ”tjockis” jag
reagera snabbt och blev arg och tog Matildas barbie och bröt benet på den,
och sprang med barbiebenet i högsta hugg till Maria.
Det är något jag verkligen kan skratta åt idag. Min andra kompis för livet
Malin träffade jag som tre år hos min dagmamma men Malin som var väldigt
lillgammal som liten pratade inte med mig och frågade inte mig saker utan
pratade och frågade min mamma saker om mig, när jag stod bredvid, det är
också komiskt.
När halva förskolan hade gått fick vi i min klass flytta upp förskolan till
Kyrkskolan.
I ettan så var vi inte många i klassen nio-tio stycken bara, min favorit
läxa var när man skulle rita och svara på frågor eller skriva berättelser
med Lena Söderberg vår fröken. Man kan nog berätta att mellan ettan och
trean så var vi en väldigt bra klass, alla tyckte om alla och ingen blev
utanför.
I den åldern så var jag den populäraste tjejen i klassen. Det kanske låter
som om jag skryter men det var faktiskt så. Många killar ville bli ihop med
mig och många tjejer ville vara min bästis. Jag hade många ”pojkvänner” som
liten men bara en bästis Malin. Det var roligt att gå i skolan som liten
och jag var verkligen inte blyg av mig. Jag, Maria och Matilda var tre
riktiga busfrön vi hade kul. Malin som liten var där i mot en av dom
duktigaste i klassen otroligt lillgammal, medans vi andra ville larva oss
med killarna föredrog hon att vara med fröken eller tvätta bänkarna, medans
vi andra mimade och lekte att vi var en varsin medlem i dåvarande populära
tjejgruppen Spice Girls så ville hon vara i en ful, gammal rolig gubbe med
flint på roliga timmen. Men så var hon inte gämt.
I trean så kom det en kille från Etiopien till våran klass och en tjej
ifrån Bosnien Ndi Gerehermim och Ljudmila Toncic. Ndi och jag var i ständig
strid med varandra jag vet inte riktigt varför men när han blev arg så
blödde han näsblod och hans ögon glödde, vad jag minns.
Men om vart annat så var vi jätte bra kompisar och han var kär i mig, men
jag ville inte bli något annat än en vän. Jag var den som kom Ljudmila
närmast vi var bra kompisar en dag skrev hon ett brev till mig där det stod
att hennes familj skulle bli tvugna att skickas hem till Bosnien igen och
att jag inte fick säga det till någon mer än Isak. Och det blev som hon sa
på skolavslutningen i trean var det sista gången jag såg Ljudmila. Mamma
tog en bild på mig och henne tillsammas.
Jag fick en sak av henne också som ett minne, jag fick hennes silverring
som hon alltid haft på sig under tiden som hon var där.
Det var sorgligt, men man förstod inte lika mycket som man skulle ha gjort
nu.
En stund efter skolavslutningen så kunde man se Ljudmila och hennes familj
på TV dom grät och pratade mycket. Jag undrar vad hon gör nu, lever hon
äns!?
Tjejerna i klassen var Malin, Maria, Stina, Ninna, Matilda, Jenny och jag i
trean. Camilla Petersén och jag var mycket bra kompisar också. I fyran,
femman kom det två nya killar till klassen. Det var först i femman när dom
kom som klassen splittrades och det blev mycket bråk, jag har varit en
sådan person som pratat med folk om dom var ledsna.
Slutet av femman var jobbig. Sen bytte vi skola till Kyrkskolan eftersom
man gör så när man börjar sexan. Och vi fick beblanda oss med dom som kom
från Fagersta.
Sexan var rolig, det var kul med så många nya vänner och så. Malin och jag
blev snabbt väldigt bra kompisar med Cicci och Liisa. Det var kul också för
att vi hade en brevlåda i klassrummet som man tömde en gång varje vecka. I
femman, sexan så gjorde jag en del dåliga val som jag kommer att få ångra
hela livet, men det är inget som jag tänker gå in på. Sjuan var nog det
jobbigaste året av alla, folk i klassen började gruppera sig vissa var
otroligt elaka.
Det var inte många som ville vara med en och jag var otroligt lättstött och
ledsen det året, allt var jobbigt man var spänd och ledsen så fort man gick
till skolan.
Åttan var lite både och jag mådde dåligt för mycket men vissa saker var
bra.
Malin, Maria och jag var bättre kompisar än vad vi någonsin varit förut.
Skolan i sig funkade bättre med betyg och så. Nu i nian så känner jag
verkligen att jag har vuxigt. Man blir fortfarande ledsen för saker men
inte på samma sätt. Utan att äns ha gjort något dumt mot någon så är många
imot en. Jag är verkligen inte en lättpåverkan person, jag står för vad jag
gör.
Det är många som är så barnsliga till och med mer än vad dom var som
mindre.
Jag dömmer inte en person lätt, men jag märker att man inte kan vara vän
med alla.
Ibland undrar jag om lärare någon gång har varit barn själva. Vissa förstår
inte hur man kan se på någon att dom inte tycker om en, tro mig det kan
man. Min familj och mina kompisar har gämt funnits där för mig och det är
jag glad för.
Jag skriver även dagbok, det har jag gjort ända från sex år upp till nu.
Jag är i min 23:dje dagbok nu. Varje elev i klassen och varje lärare har
minst blivigt nämnda där en gång var. I dag boken är inget rätt eller fel,
man får göra egna reppotage och får tycka och säga vad man vill.
Det jobbigaste i skolan nu är matten och om man får någon skämmig uppgift,
om man trivdes i klassen så skulle det vara betydligt lättare.
Jag vet att jag går runt med titeln ”tönt” för en del men det struntar jag
i.
Det är många som behandlar lärarna som skit dom svär på olika språk åt dom
och snackar massa skit om dom, lärarna är så vana särskilt vissa att höra
det så att dom hör det inte längre.
Jag vill inte äns tänka på hur en lärare skulle reagera om jag sa något
sånt. Visserligen skulle det aldrig falla mig in att säga något sånt.
Det ska bli så underbart att sluta nian, hoppas bara att jag kommer in på
Media på St:Hans. Föresten St:Hans har också ett dåligt ryckte men det
struntar jag i.
Jag fick sänkt betyg i ett ämne nu till jul som jag hade gjort bättre i än
någon annan gång förut, jag hade gjort ett MVG-jobb i det också. Läraren
erkände att han gjort fel att det skulle ha stått VG men nu skyller läraren
ifrån sig på mig och min mentor vill inte äns hjälpa mig att få reda på
sanningen. Pappa ska bestämma möte med läraren. Jag känner mig utnyttjad på
att läraren skyllde över allt på mig. Men en elev har ingen talan mot en
lärare men jag antar att jag får nöja mig med att jag vet.